Skip to main content

Full text of "Högvalla : familjeroman"

See other formats










x^Tv^ 



t * 



J«S 



' 



HÖGVALLA 



FAMILJEROMAN 



AK 



HELENA NYBLOM 



PRISBELÖNAD VID 
IDUNS STORA ROMANPRISTÄFLING ÅR 1905 



Motto : Alla kunna lefva, medan dagen är klar, 

men kommer lifvets allvar, då söker man ett svar. 




-p f» T> Q > 

fe 

* ' - 

■ 



STOCKHOLM 

-. i.. FRITZES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG 




pr 



STOCKHOLM 1907 

KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A. -B. 



^■ff 



<~//Ctn Ca t/ Ciö 



xa?i 



Digitized by the Internet Archive 

in 2011 with funding from 

University of Toronto 



http://www.archive.org/details/hgvallafamiljeOOnybl 



FÖRSTA DELEN 



FÖRSTA AFDELNINGEN 



FÖRSTA KAPITLET. 
En skymt af gården. 

Det kan väl vara tolf eller femton år sedan 
en resande herre steg af vid en af stationerna 
i Västergötland, där skjuts väntade för att föra 
honom ett par mil inåt landet, där han hade äm- 
betsgöromål. Han var icke hemma på trakten, 
men hade dock ett par gånger förut besökt dessa 
nejder, och återsåg dem nu med nytt intresse. 

Det var en vacker julidag. Himlen hade en 
tät, blå färg, och blott då och då visade sig nå- 
got krithvitt, stort moln, som plötsligt bildade 
sig på den blåa bakgrunden och lika hastigt för- 
svann, endast lämnande som en liten rök efter sig. 

Den resande satt bekvämt tillbakalutad i vag- 
nen, såg sig med välbehag omkring på det vid- 
sträkta landskapet och log. Hans fädernesland 
tycktes honom vara ett härligt land och han tänkte: 

Uppe i Mälartrakten känner man hemtrefnadens 
lycka, där man åker förbi de många välbyggda 
herrgårdarna, som ligga gömda i löfdungar med 
hvar sin sjö att spegla sig i — hvarje egendom 
som en liten sluten värld för sig. I Skåne glades 



— 8 — 

ögat af de stora, fruktbara slätterna, och blicken 
söker beständigt hafvet, som lockar mot horisonten. 
Här är det åter en ny art af skönhet, som fängslar 
en: denna omväxling af bördighet och vildhet, denna 
rika grönska och denna underbara böljande terräng, 
som i sina stora linjer påminner om södern. 

Hans ögon sökte Billingens djärfva konturer, 
som lyfte sig på afstånd, och han log pä nytt. 
Hans fädernesland tycktes honom vara ett mycket 
härligt land. Medan vagnen åkte fram i ganska 
rask fart, vände han hufvudet åt båda sidor, för 
att intet af allt, som han mötte på vägen, skulle 
undgå hans uppmärksamhet. Uppe på en höjd, 
som bildade en af vågorna i terrängen, där Billingen 
danar höjdpunkten, föll hans blick på en hvit gård 
med högt skirTertak. Gården var omgifven af 
gamla lönnar och lindar, men låg ändå så öppet, 
att man tydligen kunde se manbyggningen samt 
två mindre flyglar, som lågo fritt på båda sidor 
om gårdsplanen. Nedför sluttningarna bakom går- 
den kläddes höjderna af en vidsträckt park, och 
på afstånd glimmade det stålblått i solljuset, som 
af vatten. 

Den resande såg upp emot egendomen. Det 
föreföll honom, som om den stora, ljusa byggna- 
den hade stigit så högt upp, för att få den största 
möjliga utsikten öfver det vidsträckta landskapet, 
och nu skeno alla dess fönster som glada ögon, 
vid synen af allt det sköna, de fingo se. Vägen 
gjorde en lång sväng, så att den som for förbi 
kunde iakttaga gården under en längre tid. 



— 9 — 

»Hvad heter egendomen där uppe?» frågade 
den resande kusken. 

»De' ä' ju Högvalla», svarade denne i en ton, 
som tycktes antyda, att det var ett faktum, som 
naturligtvis hela världen kände till. 

»Och ägaren? Hvem rår om den vackra egen- 
domen?» 

»De' ä' ju brukspatronen, patron Bunge, vet 
ja'», svarade kusken med en liten misstänksam 
blick på den resande. Det kunde ju icke vara 
möjligt annat än att han mycket väl visste det. 

»Ja, jag är främmande här på orten», svarade 
den resande till sin ursäkt. »Sist jag var här nere 
i Västergötland, åkte jag en annan väg.» 

Kusken nickade. Det var ju alltid en sorts 
förklaring för herrns ovetenhet. 

»Det var en bra vacker gård!» sade den re- 
sande åter. 

Han kom direkt från stadslifvets buller och 
kände en egen uppfriskande glädje vid åsynen af 
den ståtliga egendomen. 

»Ja, ja», svarade kusken. »De' ä' en fin, fin 
gård.» 

»Den där brukspatronen är väl en rik man?» 
frågade den resande vidare. 

»Han har nog hvad han behöfver», svarade 
kusken med en försiktighet, som om han framför 
sig hade en skatteindrifvare, hvilken till äfventyrs 
genast kunde taxera egendomen. 

»År han gift?,) frågade den resande. Han tyckte 



— 10 — 

det skulle vara roligt veta, att det lefdes familje- 
lif på ett sä stort och vackert ställe. 

»Ja visst a' han gift», svarade kusken. »Hen- 
nes nåd a' ett riktigt ståtligt fruntimmer. Hon 
hör till de religiösa», tillade han något saktare, 
som om det var ett förtroende, hvilket lämpligast 
borde stanna dem emellan. 

»Jaså, ni ä' mycket kyrksamma här på trakten?» 
sade den resande. »Har ni också en bra och duk- 
tig kyrkoherde?» 

»De' ä' inga fel på prosten», svarade kusken. 
»Dä' ä' en man, som har ordet i sin makt. De 
tycka bara, att han skäller väl mycket på de re- 
ligiösa. » 

»Skäller han på de religiösa?» frågade den re- 
sande förvånad. 

»Ja, för att de inte gå i kyrkan, som herrn 
vet», svarade kusken. 

»Gå de inte i kyrkan?» sade den resande öf- 
verraskad. »Hvart gå de då?» 

»A, de gå ju och hör på en, som heter Pet- 
tersson. De' ä' en hattmakare från Sköfde, som 
brukar predika i skolhuset här. Kvinnfolke' ä' 
isynnerhet galna efter honom.» 

»Är det en så märklig man?» frågade den re- 
sande. 

»Dom säger så», svarade kusken. »Inte vet 
J a g- J a g nar hvarken tid till det ena eller det 
andra, jag har nog med att hålla på med skjutsen.» 

Den resande satt och såg upp emot den hvita 
gården. Hans fantasi började sysselsätta sig med 



— II — 

de människor, som bodde däruppe, och han kunde 
icke motstå att göra ännu några frågor. 

»Har herrskapet däruppe några barn?» började 
han. 

»Om de ha barn», svarade kusken. »Ja visst 
ha de barn! De ha så godt som fem.» 

»Så godt som fem?» upprepade den resande, 
något förvånad öfver uttrycket. 

»Ja se, herr Bertel kan man ju inte räkna, för 
han ä' i alla fall inte riktig.» 

»Ar han svagsint?» frågade den resande. 

»Ja, det vill säga, inte är han presis galen», 
sade kusken. »Han kan ju tala och svara och 
äta och dricka, och ser ut som en människa, men 
stort mer är det inte heller.» 

»Stackars gosse!» 

»A, inte går det just någon nöd på honom», 
sade kusken i mycket afgörande ton. »Han får 
ju allt, hvad han behöfver. Vore han fattig mans 
barn, så vore det ju annat. Nu drar ju far och 
mor försorg om honom och det fattas honom ingen- 
ting. Då ä' de' väl mer synd om patron, som 
skall ha en sådan odåga till son.» 

»Så har han måhända dess mera glädje af sina 
andra barn?» frågade den främmande. 

»Ja dem ä' de' ingenting att säga om», svarade 
kusken, hvarmed han antagligen ville uttrycka ett 
gillande, ty strax efter började han blifva mera 
vältalig, och hade ett och annat att förmäla om 
brukspatron Bunges barn. 

Unge herr Karl, han ä' ju patrons högra hand 



— 12 — 

och han styr och ställer med allt på gården. De' 
a' somliga som säga, att han ä' snål, men det kan 
man väl inte precis säga, för om han inte hade 
ögonen med sig, så skulle det måhända skena för 
vildt i väg med herrskapet däruppe, så storståt- 
ligt som de lefva. Och så ä' de' fröken Charlotte. 
De' ä' ett reelt fruntimmer! Och så snäll se'n! 
Aldrig har jag varit med skjuts upp till gården, 
att hon icke kommit själf och skänkt i en halfva 
öl åt mig och gett mig en hederlig smörgås till. 
Ja, hon a' ett reelt fruntimmer!» 

»A' det alla barnen?» frågade den resande, då 
kusken föll i blida drömmar vid tanken på den 
länge sedan urdruckna ölhalfvan. 

»Nej, bevars!» fortfor kusken, som återkom 
till verkligheten. »De' ä' ju de två unga. Herr 
André, som de säger, det skall väl vara som An- 
ders, liksom patron heter, och så lilla fröken Vanda. 
Herr André, de' ä' något till vacker pojke, och 
de säga han kan spela piano, så de' ä' rent märk- 
värdigt. Men det ä' nu i alla fall ingenting att 
stå efter. Inte ger det brödfödan att klinka piano, 
och ingen vet, hur det kan ställa sig, när patro- 
nen en gång ä' död!» 

Och kusken nedsjönk i funderingar på famil- 
jens framtid. 

»Men så var det ju ännu en dotter?» — an- 
märkte den resande. Han ville nu ha reda på 
alla däruppe på gården. 

»Ja, de' ä' ju lilla fröken Vanda», sade kusken, 
och rent af log. »Hon ä' ju ännu bara barnet, 



men de' ä' en sådan treflig flicka! Alltid glad 
och munter och rent märkvärdig till att vara kusk. 
Jag har sett henne sitta och styra spann, så det 
gick som en olja, medan kusken satt bredvid med 
armarna i kors, som ett riktigt mä-hä. Och fastän 
jag var i mina arbetskläder och, med skam att 
säga, ute att köra dynga, så hälsade hon i alla 
fall riktigt galant med piskan och ropade åt mig: 
'Vi två, vi ä' allt två stiliga kuskar.' Ja, hon 
är inte rädd för att göra sig gemen.» 

»Det var en stor familj!» anmärkte den resande. 
»Men det tycks vara plats för många däruppe.» 

o 

»A, de ä' ännu fler», sade kusken. »De' ä' 
gamla öfverstinnan, patrons mor, och de' ä' ett 
fruntimmer, som har skinn på näsan, ska' jag säga. 
Jag känner mig jämt, som då jag exera' beväring, 
när jag stått framför öfverstinnan. De ä' ställning 
och gevär för fot till dess hon har passerat. 

Och så a' de' fröken, Pyllran, dom kallar. Hon 
har varit lärarinna för barnen, och nu har hon ju 
hus och hem där i familjen till dödda'r. — Ja, 
patron har många munnar att föda!» slutade han 
med en suck, som om han kände, hur ansvarsfullt 
och påkostande det skulle vara att alltid stå till- 
reds med så många slantar. 

Vagnen nalkades en skogsdunge, där vägen 
svängde in, och snart skulle man icke längre kunna 
se herrgården. Den resande vände sig i sätet för 
att ännu en gång titta ditupp. Gärden var så 
långt borta, att man icke kunde upptäcka, om 
di t fanns folk däruppe, men öfver taket på man- 



— 14 — 

byggnaden var det något, som började röra sig. 
Det var en flagga, som man höll på att hissa. 

»Hvarför flagga de på gården?» frågade den 
resande. 

Kusken höll ett ögonblick inne med hästarna 
och tittade forskande upp emot höjden. 

»Kan man tänka», sade han fundersamt. »Ja, 
verkligen ä' de' inte flaggan, som går upp!» 

Det blef en lång tankepaus. 

»De' ä' ju silfverbröllop i dag, vet jag», sade 
han därefter i en förebrående ton, som var riktad 
emot hans eget bristande minne. »Den tionde juli 
skulle det ju vara patrons silfverbröllop. Ja, då 
ska' jag säga, det kommer att gå stort till där- 
uppe.» 

Han smällde sakta på hästarna, och just som 
vagnen svängde in under skogens kronor, såg den 
resande, hur en stor svensk flagga vecklade ut sig 
och fladdrade öfver Högvalla. I samma ögonblick 
försvann gården ur hans åsyn. 



ANDRA KAPITLET. 

Silfverbröilopet. — Förberedelserna. — 
Gästerna. — Festen. 

Uppe på Högvalla hade man från tidigt på 
morgonen varit sysselsatt med att göra allt 
redo till dagens högtidlighållande. Många gäster 
voro inbjudna, grannar och vänner från alla håll. 



— 15 -- 

Nu höll man på alt duka middagsbordet. I mat- 
salen, som vette ut mot gårdsplanen, dukades ett 
stort bord för femtio personer, medan ett mindre 
bord för tjugofem personer dukades för ungdomen 
i en tillgränsande salong. Rummen en trappa upp 
i den så kallade »vintervåningen» voro också fest- 
ligt prydda, men man antog dock, och med rätta, 
att på den härliga sommardagen skulle gästerna, 
i synnerhet ungdomen, föredraga att uppehålla sig 
i bottenvåningen, hvarifrån man direkt kom ut i 
det fria. 

I serveringsrummet innanför salen var silfver- 
bröllopsparet sysselsatt med att öfverse sista för- 
beredelserna, innan gästerna kommo. 

Brukspatronen, herr Anders Bunge, räknade 
och mönstrade vinbuteljerna, medan hans hustru, 
fru Anna, med egen hand framtog de fina kristal- 
lerna, som skulle användas vid middagen. 

Herr Anders var en man på femtiofem år, med 
ett friskt, ungdomligt utseende. Ännu fanns håret 
kvar ganska tätt öfver den mycket höga pannan. 
Ansiktsfärgen var ljus och rödblommig, och det 
stora, skägglösa ansiktet hade ett så sorglöst och 
välmående uttryck, att man genast förstod, att 
lifvet hade farit varligt fram med brukspatronen, 
utan att utsätta honom för svårare sammandrabb- 
ningar och utan att efterlämna djupare märken. 

Fru Anna var icke mer än fyrtiofem år och 
var ännu en vacker kvinna med fina drag och en 
statlig hållning. Hon bar det mörkbruna håret 
slätstruket öfver pannan, och hela hennes väsen 



— i6 — 

var stämpladt af en viss- stilla värdighet, som gaf 
intryck af ett lugn och en själfbehärskning, som im- 
ponerade. Men djupast inne i hennes mörka ögon 
låg en tyst, slumrande sorg, som talade om något, 
hon icke själf talade om. Man förstod, att allt 
det dämpade i hennes väsen hade sin grund i en 
hemlig smärta, som gjorde henne likgiltig och på 
samma gång öfverlägsen, när det gällde hvardag- 
liga saker. Hon såg allt detta liksom på afstånd. 
Som hon stod där och sysslade med kristallerna, 
såg hon mycket bra ut i sin syrénfärgade siden- 
dräkt, och ett halsband af äkta pärlor. Då och 
då kastade hon en allvarsam blick på buteljerna, 
som hennes man uppställde i batteri. 

»Anders!» sade hon blidt. »Tror du det är 
nödvändigt med så mycken champagne?» 

»Ja, visst fan — ja visst är det nödvändigt, 
Anna lilla 1» svarade herr Anders, lika vänligt, me- 
dan han bet af en svordom — att svärja var näm- 
ligen förbjudet af fru Anna. »Vi kan väl inte räk- 
na mindre än en half butelj, per man, och vi äro 
sjuttiofem till bords, då kan du lätt själf räkna ut 
hur mycket det blir.» 

Fru Anna teg och försökte räkna efter i huf- 
vudet, men räkning var icke hennes starka sida. 
Hon suckade, emedan hon insåg, att resultatet i 
alla fall skulle bli henne smärtsamt. Själf var hon 
absolutist och smakade aldrig hvarken vin eller öl. 
Hon hade också bragt det därhän, att hennes unga 
söner blott drucko vin vid särskilda, högtidliga 
tillfällen. Ett undantag var ju Anders. Enhvar 



— 17 — 

måtte ju inse, att det glas portvin, han hvarje 
middag drack vid bordet, blott var för hans hälsa, 
och om han någon gång önskade en toddy på 
kvällen, så behöfde han den som motvikt mot det 
kalla, eller det varma vädret, som en hjärtstär- 
kande dryck, emedan han gått och ridit mycket 
— eller måhända hade blifvit kall af att sitta inne. 
Allt hvad Anders gjorde, hade han en rimlig och 
förståndig orsak till, som blott enfaldiga människor 
kunde anmärka något emot. Så sträng fru Anna 
var i sina principer, när det gällde den öfriga 
världen, hade hon dock en betydligt afvikande 
måttstock, när det var fråga om hennes egna, och 
i all synnerhet hennes Anders, som hon älskade 
blindt och lidelsefullt, på sitt stilla, värdiga sätt. 
Men då hennes dyrkade man nu också började 
rada upp små mörka buteljer med långa halsar, 
innehållande ett kostbart Capvin, kunde dock fru 
Anna icke motstå att ännu en gång göra en liten 
invändning. 

»Lilla Anders!» sade hon. »Om de få rödvin 
och champagne, kan det inte då vara nog? Jag 
tror att sammanblandningen af alla de där vinerna 
inte alls — — — — » 

»Låt mig sköta det, min flicka», afbröt herr 
Anders. >Har du nå'nsin hört talas om en fest- 
middag utan dessertvin? Hvad tror du prosten 
skulle säga, om inte min Cap Constantia kom fram 
i dag!- 

»A, prosten fick väl finna sig», svarade fru Anna 
kallt, »lian kan vara nöjd, att han blifvit bjuden.» 

Ilugvalla, 2 



— i8 — 

»Nu skämtar du allt!» sade hennes äkta hälft. 

»Liksom vi skulle kunnat fira silfverbröllop utan 
att ha prosten Storm med!» 

»Nej, jag vet det» — svarade fru Anna under- 
gifvet. »Men jag tycker nog du kunde ha låtit 
mig få lof att också taga — taga Pettersson med 

o 

vid bordet. Åtminstone kunde han väl ha fått 
plats vid bordet i salongen.» 

»Uppriktigt sagdt, min vän», sade Anders i en 
ganska bestämd ton, »så har herr Pettersson ingen- 
ting att göra här i dag. Vi ha dock inte för 
afsikt att hålla ett bönemöte, och du vet ju, att 
han och prosten äro som hund och katt. Ingen 
kan veta, om de inte rykt ihop som en newfound- 
landshund och en foxterrier; och jag tycker inte 
alls om uppträden på en festdag.» 

»A du», sade fru Anna sakta — hon ville pa 
intet vis få en dispyt i gång — »Pettersson kän- 
ner sin plats.» 

»Ja, då vet nan också, att den inte är vid vårt 
bord i dag», svarade herr Anders och skrattade. 
»Dessutom kan man väl inte ha en karl vid 
bordet, som sticker knifven en half aln ner i hal- 
sen, när han äter.» 

»Att du kan fästa dig vid sådana ytliga små- 
saker?» sade fru Anna allvarligt. Hon mindes 
inte alls i detta ögonblick, att hon själf, en född 
adelsdam af gammal familj, var ofantligt noga med 
iaktagandet af allt, som hörde till ett fint uppfö- 
rande och goda seder. Men liksom hon hade en 
undantagsmoral för sin egen man och sina barn, 



— 19 — 

så hade hon också en särskild måttstock, när det 
gällde personer af cicn religiösa sekt, hon gynnade. 
Hon, som icke utan en hemlig rysning kunde tala 
till en människa, som åt med knif eller icke be- 
gagnade nagelborste, hon såg icke alls nämnda 
brister hos individer, med hvilka hon delade det 
religiösa tänkesättet. Hvad som hos andra af henne 
skulle blifvit bedömdt som höjden af obelefvenhet, 
blef, när det gällde hennes trosförvanter, icke an- 
nat än barnslig enkelhet eller from likgiltighet för 
yttre former. 

Emellertid kände både fru Anna och hennes 
Anders, att de pä denna högtidsdag helst skulle 
undgå det ämne, som var en skiljaktighet — ald- 
rig ett trätofrö — emellan dem. 

Herr Anders gaf sina slutliga order till betjä- 
ningen, tog sin fru om lifvet och sade: 

»Nu ska' vi gå ut och se, hur det går med 
dukningens- — hvarefter de vandrade ut i matsalen. 

Det långa hästskobordet sken af hvit damast 
och silfver. Fröken Charlotte, äldsta dottern, höll 
på att lägga blommor vid alla kuvert, medan äld- 
ste sonen, Karl, gick omkring och stack små kort 
med gästernas namn i servetterna. Två nätta jung- 
frur, klädda i ljusa bomullsklädningar, med små 
mössor på hufvudet, gingo fram och åter med skå- 
lar och prydnader att ställa på bordet. 

Fröken Charlotte var en flicka på vid pass 
tjugutre år. Hon liknade sin mor, men var icke 
så vacker som hon. Hela hennes utseende var 
mera vanligt och alldagligt, men hon hade ett par 



— 20 — 

snälla, ärliga ögon och hennes mun uttryckte fast- 
het och välvilja. Hon ansåg sig redan själf som 
en äldre flicka, hvarom hennes enkla, mörkt färgade 
dräkt bar vittne. De unga husjungfrur, som hjälpte 
henne vid dukningen, hade mycket mera snitt och 
koketteri i sin klädedräkt än huset äldsta dotter. 

Charlotte var i ett och allt sin mors högra hand. 
Den ordning och duglighet, som härskade i hus- 
hållet på Högvalla, räknades af de flesta fru Anna 
till godo, men i själfva verket var hon en mera 
passiv natur, som icke hade särskilt anlag för att 
organisera. Det var Charlotte, som uppfattade sin 
mors önskningar, förstod att välja det bästa, och 
genast sätta det i verket. Hon var stark till sin 
fysik och outtröttlig i att arbeta, samt hade denna 
förmåga att på ett tyst sätt vara närvarande öfver- 
allt, där hon behöfdes, som är kännetecknet på 
en verkligt praktisk och klok människa. — Hennes 
gifmildhet och goda hjärta hade dessutom för länge 
sedan gjort henne mycket populär på gården och 
ibland nejdens folk, och förvärfvat henne heders- 
namnet: »Vår egen fröken». 

Karl, som var äldste sonen och nyss hade fyllt 
tjugufyra år, var sin fars inspektor. Liksom Char- 
lotte egentligen var den verkliga husmodern på 
gården, så var Karl sin fars bäste rådgifvare, och 
fick mestadels sina egna råd genomförda. Fadern 
var här, som så ofta är fallet, yngre än sonen, 
hvilken hade en generations erfarenhet mera. Bruks- 
patronen var en afgjord sangviniker, som gärna 
umgicks med högtflygande planer, hvilkas utförande 






mången gång skulle hafva ruinerat gården, om 
icke sonens mera sansade natur och djupare insik- 
ter i tid hade modifierat, ja, ofta helt och hållet 
hindrat dem. 

Till sitt väsen var den unge Karl Bunge stilla, 
och för resten den af barnen, som till sitt utseende 
mest liknade modern. 

»Hvad betyder detta?» sade han, då föräldrarna 
kommo in. »Skall herr Antony sitta bredvid far- 
mor? Det går väl i alla fall inte an?» 

»Det är farmors uttryckliga önskan,» sade herr 
Anders och log. 

»I lon påstår, att hon annars dör af ledsnad 
bredvid domprosten. — Som vår äldsta hedersgäst 
får grefve v. Döllen lof att föra mamma till bords, 
och då kan vi omöjligt låta farmor föras af någon 
annan än domprosten.» 

»Farmor och domprosten!» Karl skrattade mun- 
tert, medan han stack namnsedeln i servetterna. 

»Därför är det just, som farmor utbedt sig herr 
Antony på sin högra sida, så hon kan fä någon 
att tala vid.» 

»Och bredvid herr Antony?» — Karl tittade 
på namnsedeln. 

»Där sätta vi snälla Pyllran», svarade herr An- 
ders. »Hon sitter gärna hvar som helst, bara vi 
kunna få det att passa ihop, och hon skall ha 
Bertil bredvid sig.» 

»Går det an att skilja majoren och hans unga 
fru?/> frågade nu Karl. 

»Det går utmärkt», svarade fadern. »Majoren 



— 22 — 

få vi naturligtvis ha här vid bordet, men hon, som 
är så ung, får det nog mycket roligare inne vid 
det andra bordet hos ungdomen. Jag gläder mig 
verkligen till att se henne», fortfor Bunge, vänd 
till sin fru. »Hon skall ju vara så förb ... så ut- 
märkt vacker.» 

»Ja, man säger det», svarade fru Bunge i en 
mycket ointresserad ton. 

Stor kvinnlig skönhet var en af de svagheter, 
hon icke var riktigt säker på om vår Herre gillade. 

»Det var en riktig otur, att vi voro borta, då 
de kom på visit», fortfor Bunge. »Nu ska' det 
bli riktigt roligt att få se henne. Det var minsann 
en pockers tur för majoren att få en så ung och 
vacker fru, då han ändtligen bekvämade sig till 
att gifta sig.» 

»Jag tycker inte om, att det är så stor skillnad 
mellan man och hustru», sade fru Bunge bestämdt. 
»Hon är inte tjugufem år, och han är öfver femtio. 
Det går sällan ihop.» 

>Hvad anser du vara normen för skillnaden 
mellan äkta folk?» frågade Bunge skälmaktigt. 

»Naturligtvis tio år!» svarade fru Anna och 
såg honom in i ögonen. I detta ögonblick var den 
gömda sorgen i hennes ögon försvunnen. Hon 
älskade sin Anders så gränslöst. 

Han svarade blott med att sakta trycka henne 
intill sig, och så vandrade de vidare arm i arm, 
som två nyförlofvade, för att taga anordningarna 
i skärskådande. 

Knappast hade de gått ut, förr än en medel- 



— 23 — 

ålders dam kom flygande in genom den motsatta 
dörren. Det var den så kallade Pyllran. Hennes 
egentliga namn var fröken Pyrcn, ocn hon hade 
kommit till Högvalla som lärarinna för de yngsta 
barnen. — Den lilla sexåriga Vanda döpte henne 
genast till »Pyllran», hvilket namn hon fick behålla. 
Så småningom kallades hon så af hela familjen, 
och kände numera knappast igen sitt gamla namn, 
när någon tilltalade henne därmed. 

Nu var hennes lärarinnekall i det närmaste slut, 
då hon endast hade Vanda att undervisa i vissa 
ämnen. André, som nyss fyllt tjugu år, hade re- 
dan i två år studerat juridik i Lund. 

Pyllran var en entusiastisk varelse, alltid i eld 
och lågor öfver något eller någon, som satte hen- 
nes innersta väsen i skakning. Hon hade en del 
rätt goda kunskaper, i synnerhet talang för språk, 
ett vänligt sätt att undervisa, och absolut inga 
åsikter. Hon svärmade hvarftals för allt under so- 
len, dock mest intensivt för allt, som angick den 
Bungeska familjen, hvilken hon ansåg som extrak- 
tet af allt utsökt i den skapade världen. För res- 
ten hade hon en särskild förmåga att fara hit och 
dit och i all välmening göra sig mycket brådtom 
för ingenting. 

Nu kom hon instörtande och bad att ändtligen 
få hjälpa till med dukningen. 

»Vi ä' genast färdiga, söta Pyllran», sade Char- 
lotte, som just lade sista handen vid prydandet af 
bordet. 

»Ack, så kommer jag ju för sent!» utbröt Pyll- 



— 24 — 

ran. »Det var mina spetsar, som jag inte alls 
kunde få att sitta. De slänga hit och dit, så man 
rakt kan bli tokig 1 Lilla Charlotte, kan du hjälpa 
mig fästa dem i nacken?» 

Hon ställde sig framför en spegel och vände 
på hufvudet, medan Charlotte hjälpte henne med 
toaletten. 

»A' jag bra nu? Tycker du jag ä' bra nu?» 
frågade hon Charlotte. 

»Du ä' söt som alltid!» sade Charlotte och kysste 
henne på skuldran. 

»Inte för mycket hvitt — hva? Ä' jag inte 
för gammal för allt detta hvitar» 

»Visst inte», svarade Charlotte gladt. »Alla 
människor ha ju nu hvitt om sommaren, och det 
passar dig utmärkt bra!» 

Pyllran log belåtet emot sig själf i spegeln. 
Hon var en liten dam, rätt bred öfver axlarna och 
en smula låghalt. Hon hade ett rundt, blondt 
ansikte, nästan inga ögonbryn och ett par stora 
vattenblåa ögon, som hade något af ett lindebarns 
uttryck: en blandning af oskuld och fånighet. Den 
stora munnen med långa tänder log nästan jämt, 
och därtill hade hon ett sätt att lägga hufvudet 
pä sned och se upp på den hon talade med, till 
hälften bedjande, till hälften som lätt berusad, h vil- 
ket gjorde ett ganska sympatiskt och komiskt in- 
tryck. Bäst som hon stod och speglade sig, kom 
någon bakifrån och slog armarna om halsen på 
henne. 

»Gud! min nchy!» ropade hon och vände sig 



- 25 — 

fort. »Jaså, det är du, din galenpanna! tänkte jag 
inte det!» 

Det var den fjortonåriga Vanda, som slutat sin 
toalett för middagen, och kom springande in i 
matsalen, Hon var lång till växten för sina är 
och hade ganska magra, bara armar. Hennes ljus- 
bruna hår, som föll ned öfver ryggen, var fiätadt 
i två hårda, små flätor sammanbundna med röda 
rosetter på hvar sin sida om pannan, och hon var 
klädd i en hvit muslinsklädning med ett bredt, mörk- 
rödt skärp om lifvet. Hon liknade hvarken sin 
far eller mor, utan hade ett smalt fint ansikte, 
hvars drag dock ännu voro högst tveksamma i syf- 
tet af sin utveckling. 

Det vackraste hos henne var ett par gråa ögon 
med svarta ögonhar, ett par ögon, som tycktes sluka 
allt hvad de mötte, och sedan ha sina tysta fun- 
deringar däröfver. 

»A! du ä' bedårande, Pyllran!» utropade Vanda 
och kramade ännu en gäng sin lärarinna. »Stac- 
kars alla herrarne, som komma hit i dag, och inte 
veta, hvad som väntar dem. Du kommer att för- 
krossa dem allihop!» 

-Prat, prat», sade Pyllran och slog med han- 
den, men det var icke utan att hon log ganska 
belåten, som om hon misstänkt, att Vandas spå- 
dom måhända kunde innebära någon sanning. 

»Och hvar skall Pyllran sitta?» frågade Vanda 
och sprang med stora skutt kring bordet. »Jaså 
här, bredvid herr Antony, min enda flamma! Ska' 
du nu också ta' honom ifrån mig?» 



— 26 — 

»Den konstiga karlen!» sade Pyllran i en ganska 
föraktfull ton. »Jag förstår mig inte ett dyft på 
honom. Och så stirrar han så besynnerligt på en 
med sina kolsvarta ögon. 

»Begriper du inte, att han älskar dig?» sade 
Vanda. »Han älskar dig naturligtvis till vansinne. 
Han kunde äta upp dig i ett nafs — se så här!» 
och hon tog en konfektbit från en af skålarna på 
bordet och stoppade i munnen. 

»Tror du inte, André, att herr Antony är all- 
deles galen i Pyllran?» 

De sista orden voro vända till hennes yngsta 
bror André, som just kom in, klädd i full »dress». 
— Han var en mycket vacker yngling, lång och 
smärt, med samma sorts ögon som Vanda och ett 
intagande leende. Han hette egentligen Anders, 
liksom fadern. Alla gossarna buro faderns namn, 
hvilket fru Bunge gifvit dem med i lifvet som den 
bästa faddergåfva de kunde få. Men eftersom 
yngsta sonen skulle kallas vid sitt första namn, 
ändrades det till André, för att skilja honom från 
fadern. 

»Är det inte som jag säger, att herr Antony 
flammar för Pyllran», upprepade Vanda. 

»Naturligtvis!» svarade André i munter ton. 
»Det göra vi ju alla. Hvarför skulle han vara ett 
undantag?» 

Pyllran sände honom en tacksam, smäktande 
blick. Hon, liksom hela familjen, var mycket svag 
för husets yngste son. 

»Om de nu snart ville komma!» utbröt Vanda. 



— 27 — 

»Jag är så trött på all dukning och rustning. Hela 
huset har ju varit upp- och nedvändt från tidigt 
i morse. » 

*Dn har väl åtminstone inte öfveransträngt dig», 
sade Charlotte, som mönstrade bordet. »Du har 
ju inte gjort ett spår till nytta 1» 

»Jag får ju aldrig hjälpa till med någonting», 
svarade Vanda stött. »Jag duger ju inte! Kom 
du, André, så gå vi ut i trädgårdssalen, och du 
spelar något vackert för mig, så går tiden, till dess 
gästerna komma!» 

Hon tog sin älsklingsbror vid armen och drog 
honom med sig ut i trädgårdssalen. Det var ett 
stort, vackert rum, högt i tak och väl afpassadt 
till proportionerna, som rummen i de gamla herr- 
gårdarna bruka vara. Tre glasdörrar vette ut till 
en stcnterrass, h varifrån ett par trappsteg förde 
ned till parken, där man hade den stora lindallén 
rakt framför sig. Trädgårdssalen var dekorerad i 
gul stuck med speglar och förgyllning och möble- 
rad med länga soffor och länstolar, klädda i grönt 
och hvitt sidendamast. Vid ena ändan af salen 
stod en stor flygel. 

Vanda sprang bort och öppnade locket på flygeln. 

* Spela det där vackra, du spelade häromdagen, 
André!» bad hon. »Det där, som flyger, bara 
flyger, — du vet!» 

André tittade på henne, blinkade med ögonen 
och skrattade. »Ja, nu förstår jag! Det är Chopins 
schcrzo, du vill ha.» 

Han satte sig raskt ned och började genast 



— 28 — 

spela. Det var ett utmärkt musikrum. Klangen 
från instrumentet fyllde hela luften med toner. 
André spelade med värme och fart, som om han 
själf improviserat den store mästarens komposition. 
Man märkte, att det var honom en stor glädje att 
spela. Han satt och såg på Vanda, som lagt sig 
fiamstupa öfver flygeln med hufvudet stödt mot 
handen, medan hon borrade ögonen ned mellan 
strängarna. 

»Ja, ä' de' inte, som om jag flög!» ropade hon, 
»jag måste flyga!» och därmed lade hon sig helt 
upp på flygeln och började sprattla med benen. 

»Men, Vanda!» sade en allvarsam röst från 
dörren. Det var Karl. »Det kan ju rakt förstöra 
instrumentet!» Därpå vände han sig mot André. 

»Hör du, André, var snäll gå upp och hissa 
flaggan.» 

André reste sig genast från instrumentet 

» Aldrig kan man då få ha något i fred!» sade 
Vanda. »Alltid ska' de störa en! Nu springer 
jag upp till farmor.» Och därmed gick hon. 

En stund därefter hade André fått svenska flag- 
gan hissad öfver Högvalla. Det var den, som den 
resande hade sett i förbifarten. 

Men det var ännu en, som såg den. Det var 
det femte barnet på gärden, den stackars Bertel. 

Han var en lång gosse på tjugutvå år, och lik- 
nade sin far i de stora, tunga ansiktsdragen. 

Han var nu klädd i helgdagskläder och stod i 
ett hörn af gården och såg upp i luften med sina 
tomma ögon. 



— 29 — 

Då fick han plötsligt se det röra sig på taket 
däruppe. Det praslade och klapprade, vecklade ut 
sig och sväfvade upp i ljuset. 

Den stora blågula flaggan lyste i solskenet. 
Bertil log stilla för sig själf. 

»Vackert*, hviskade han, »mycket vackert.» 



Vanda hade emellertid sprungit upp i öfre vå- 
ningen. Bredvid vintersalongen låg gamla öfverst- 
innans privata rum, och efter Vandas mening voro 
de de vackraste i hela huset. Dessutom voro hon 
och farmor särskildt goda vänner. — Med undantag 
af den stora trädgårds- eller musiksalen, var Hög- 
valla möbleradt med en lustig blandning af alla sor- 
ters stilar, minnen af allt, hvad fyra generationer 
hade valt, öfverensstämmande med olika tiders 
smak och tycken. 

Uppe hos farmor var hvarenda möbel från Karl 
Johans tid, och på väggen hängde familjeporträtt i 
pastell och olja, af hvilka flere hade verkligt konst- 
värde. De höga fönstren med de små rutorna vette 
ut till parkens ro, där endast en liten springbrunn 
plaskade, och att sitta häruppe i det dämpade som- 
marsolskenet med nedfällda markiser eller vid vin- 
terlampan, medan snön rasade utanför, föreföll Vanda 
vara höjden af lycka. Att komma upp till farmor 
var alltid som att komma in i en annan värld. 

Nu skyndade Vanda upp för den breda trappan 
och tittade in i farmors salong. Hon var icke där. 



— so — 

Alen dörren till hennes sängkammare stod öppen. 
Där satt den gamla damen framför sin toalett- 
spegel, medan hennes kammarjungfru höll på att 
fästa spetsen i hennes hår. 

»Hvem är det?» ropade hon med en klingande, 
något befallande röst. 

»Jaså, det ä' bara du, min unge», fortsatte hon 
vänligt. »Var så god och stig på.» 

Vanda kom närmare. 

Den gamla damen satt framför henne iförd en 
mycket ståtlig, h vitgrå brokadklädning med smycken 
af antika diamanter. Hennes hår hängde i många 
lockar ned på båda sidor om kinderna. Det var 
krithvitt, men ögonbrynen vore ännu svarta, och då 
hon lyfte ögonen, förstod man, hvem Vanda och 
André hade ärft sina ögon från. Nu satt hon och 
polerade sina naglar med en skinnborste, medan 
kammarjungfrun slutade hennes toalett. 

»Hvad du är vacker!» utbröt Vanda och blef 
stående i beundran. »Du blir bestämdt den vack- 
raste af allihop!» 

»Jag skall säga dig», svarade farmor, »att ju 
äldre man blir, desto mera får man lof att ta' vård 
om sitt yttre, annars blir man anskrämlig för sina 
medmänniskor, och det är det värsta man kan göra. 
Hufvudsaken här i lifvet är att göra ett behagligt 
intryck, min pulla lilla.» 

»Ä, nog finns det väl svårare fel än att vara 
ful», invände Vanda, som alltid var mycket fri- 
språkig med farmor. 

»Nej, min fröken!» fick hon till svar, och far- 



— 3i — 

mor såg på henne med sina kloka, grå ögon. »Ens 

första plikt är att inte såra någon med sitt ut- 
seende, livad folks moral och dygd beträffar, så 
angår det mig inte. livar har sina begrepp om 
den sortens ting, och det blir hvars och ens sak; 
men om man uppträder med ett smaklöst, ja, må- 
hända rent af ett ovårdadt och slarfvigt utseende, 
dä har jag rätt att bli förnärmad och att undvika 
sådana personers sällskap. Nå! då är det väl också 
min plikt, att inte stöta andra med mitt yttre. 
Kom nu och låt mig se litet på dig själf, min unge!» 
tillfogade hon och räckte ut sin gamla, bleka hand. 

»Va' ä' meningen med att ge dig eldröda ro- 
setter i håret? Det kläder dig inte. Och rödt skärp 
till dina röda armar! Det ta'r vi allt bort. Och 
hvem har flätat de där råttsvansarna bredvid pan- 
nan? Hvad ä' det för påhitt?* 

»Jo, mamma tycker, att håret jämt vill falla ned 
i ögonen på mig!» svarade Vanda i en klagande 
ton. 

»Så låt det falla!» sade öfverstinnan. »Hvarför 
ska' det stackars håret inte få göra som det vill?» 
och hon skyndade att lösa Vandas små flätor med 
sina bleka fingrar. »Se så här! Nu ser det fritt 
och behagligt ut! Och så» — hon vände sig till 
kammarjungfrun. »Tag hit asken med de ostin- 
diska silkessakerna. Se här är ett ljusblått skärp 
med silfverränder. Det passar din hy!» — Hon 
band själf skärpet i en smakfull lös rosett. »Se så 
här! Nu ser du ut som en liten fjäril! Förut lik- 
nade du mera en gräshoppa. Nå», fortfor hon, 



— 32 — 

medan hon reste sig, »ha de börjat anlända där- 
nere?» 

»Jag tror, att den första vagnen just nu åkte 
fram», sade Vanda, som kretsade omkring sin far- 
mor. 

»Ja, då få vi väl bege oss i striden», sade den 
gamla damen, och de började gå ned för trappan. 

»Vet du, Vanda,» sade öfverstinnan, »jag skall 
ha den där prosten till bords. Jag slipper inte! 
Jag känner mig alltid så som om jag sutte bred- 
vid ett stort hus, som skulle krossa mig, när jag 
sitter bredvid honom. Man borde alltid ge honom 
två stolar, så hans dam kunde andas i fred.» 

»Men farmor har ju bedt om att få herr Antony 
på andra sidan? Tycker farmor han är vacker? 
Han är ju så konstig.» 

»Ah, mitt barn, det finns olika sorts skönhet», 
svarade öfverstinnan. »Han har intelligens. Det 
är en man, som det roar mig att tala med. Man 
vet aldrig, hvad han kommer att säga.» 

»Men han har ju så besynnerliga kläder», sade 
Vanda. Hon menade, att det skulle stöta den 
gamla. 

»De äro inte fula, och de passa honom, min 
unge, och så är han proper, — ren om fingrarna», 
sade öfverstinnan, och därmed voro de nere i hallen. 
Gamla grefve von Döllen med sin grefvinna an- 
lände i sitt eleganta ekipage och blefvo mottagna 
af värdfolket på trappan. 

Grefven var en liten mager herre med hvitt hår, 
bruna ögon och många dekorationer på fracken. — 



1 1 



Grefvinnan ännu mindre, med starkt böjd näsa och 
stora, tunga ögonlock. De sågo ut som ett par 
små exotiska fåglar, som alltid suttit på samma 
pinne. Grefven var en fullkomlig gentleman ur 
stånd att säga en dumhet, men också oförmögen 
att uppfatta en kvickhet. Grefvinnan var alltid älsk- 
värdheten själf mot hela världen, men intresserade 
sig just icke för något speciellt. Två vänliga, väl- 
uppfostrade gamla människor af den mest oskadliga 
sort man kan tänka sig. 

Prosten Storm med fru och dotter anlände i sin 
stora landa. Prosten var, i ordets mest omfattande 
mening, en stor man, stor som talare, stor som 
innehafvare af ett mycket gifvande pastorat och 
ovanligt stor till sin yttre gestalt. Han hade tre 
olika sorts röster: en malmfull, klingande röst, som 
han använde vid sina predikningar, en hviskande, 
fet röst, när han vid spelbordet uppmuntrade sina 
medspelare med någon anekdot ur sitt outtömliga 
förråd; och så en tredje mild och ljuf röst, som 
gjorde en egen smältande verkan, när han vid 
något särskildt högtidligt tillfälle gratulerade eller 
kondolcrade sina sockenbor. 

Det var ingen skillnad på klangen i denna röst, 
om han önskade lycka vid ett bröllop eller bekla- 
gade sorgen vid en begrafning, och då han nu 
med hufvudet litet lutadt åt ena sidan först tog fru 
Bungcs och sedan patronens hand mellan sina 
stora feta händer och sade: 

»Ja, älskade vänner! Herren vare lofvad, att 
denna dag gått upp öfver ert hem!» så skulle den, 

Hågvalla, 3 



— 34 — 

som icke hört orden, lika väl kunnat tro, att han 
djupt beklagade dem i anledning af någon stor 
förlust. 

Hans lilla magra fru, med ett underligt torrt 
och visset utseende, följde honom alltid som en 
skugga. Hon förhöll sig till hans mäktiga person 
som ett mindre annex till hufvudförsamlingen. Om 
han var predikan, så var hon ja och amen. Han 
var i hennes ögon så stor, att hon knappast vå- 
gade titta upp på honom, och det var måhända 
därför hon nästan alltid gick med nedslagna ögon. 

De hade med sig sitt enda barn, dottern Anne- 
Marie, som nyss fyllt sexton år och nu för första 
gången fick vara med på en middagsbjudning. 

Hon hade ljusbrunt hår af en sällsynt vacker 
färg och mörkblåa ögon, och var klädd i en hel- 
hvit klädning. Man måste genast, då man såg 
henne, tänka på en lilja. 

»Jag vet inte, hvad det är med den flickan», 
sade farmor till Charlotte. »Man känner sig så 
väl till mods, när hon är i närheten. Kan någon 
begripa, hur den elefanten till far och den torra 
geten till mor ha kunnat åstadkomma en sådan 
liljestängel? Hon säger aldrig något roligt, men 
hon är inte tråkig. Man vill jämt se på henne, 
och hon är ju ändå inte någon skönhet. Hvad i 
all världen är det, som gör henne så intagande?» 

»Kan det inte vara, att hon är så fullkomligt 
naturlig?» frågade Charlotte. 

Hon förhöll sig alltid mycket vördnadsfull gent 
emot farmors meningar. 



— 35 — 

»Visst inte!» svarade den gamla frun. »Det finns 
så många människor, som a' naturliga, och Gud 
bevare oss för deras naturlighet! Man skulle vilja 
be' dem göra sig riktigt till, för att de kunde bli 
drägliga.» 

»Då ä' det måhända det, att hon ä' så god?» 
sade Charlotte sakta. 

»Tror du?» sade farmor och såg fundersamt 
framför sig med sina kloka ögon. »Jag tycker, att 
goda människor bruka vara så ledsamma.» 

»Förlåt mig, farmor», invände Charlotte. »Men 
det tror jag allt, att farmor misstar sig på.» 

»Måhända», svarade den gamla och skakade 
på hufvudet. »Jag känner för resten inga goda 
människor. » 

»Nej de ä' inte många», svarade Charlotte med 
en liten suck. 

Hvarken hon själf eller farmor tänkte på, att just 
hon själf, den lilla anspråkslösa, uppoffrande Char- 
lotte, måhända kunde räknas bland deras tal. 

Nu kommo Rydingsholmarne åkande in på går- 
den i sin största char-ä-bancs, proppfull af familjens 
talrika medlemmar, och strax därpå svängde major 
Valles fram för ingången i sin höga jaktvagn. 

Han körde själf för sin unga fru och kom som 
i triumf, stannade med ett ryck och sprang af vagnen 
för att räcka henne handen, så hon kunde hoppa 
ned. Majoren var en man på femtio år, med hög 
färg och ganska mycket öfverflöd på kött i nacken 
och under hakan. 

lian hade ett par vänliga ögon och ett bestän- 



-36- 

digt leende, som vid minsta anledning gick öfver 
i ett ganska högljudt skratt, hvarvid man såg hans 
fulltaliga och ovanligt hvita tänder. Majoren fann 
tillvaron rolig, som oftast kolossalt rolig, och nu 
hade han ju till på köpet gift sig. 

Då hans unga fru kom in i trädgårdssalen, där 
värdfolket tog emot gästerna, blef det rent af en 
paus i den allmänna konversationen — så vacker 
var hon. 

Hon hade half sorg, och det var tur för henne, 
ty intet kunde ha klädt henne så som den svarta 
paljetterade klädning, hvilken framhäfde den bländ- 
hvita halsen, de hvita armarna och de förtjusande 
händerna. Hon hade blek ansiktsfärg, mycket mörkt 
hår och nästan svarta ögon. Ibland gjorde dessa 
ögon ett kast, som om de vindade litet, men det 
låg i denna plötsliga blick en egen trolsk tjusning, 
som hade gjort många af hennes tillbedjare yra i 
hufvudet. Hon var stilla, till och med mycket 
stilla, och förde sig med en drottnings hållning, 
dock utan minsta spår af förnämhet. 

Tvärtom hälsade hon på alla med samma älsk- 
värda böjning på sin sköna hals, och hade dess- 
utom ett sätt att skaka hand med den person, för hvil- 
ken hon blef presenterad, så att enhvar måste tänka: 
»Att hon, som är så underbart vacker, kan vara 
så anspråkslös och snäll!» 

Då hon gick rundt i salen och hälsade, följdes 
hon af en beundrande h viskning. 

Vanda, som var i den ålder, då flickor råka i 
hänryckning öfver kvinnlig skönhet, störtade fram 



— 37 ~ 

till farmor. »Ilar du sett henne, farmor? Ilar du 
sett henne? A' hon inte gräsligt vacker?» 

»Visst a' hon vacker, mitt barn; en charmant 
företeelse, — och kokett i yttersta fingerspetsarna!» 
svarade den gamla damen och följde majorskan 
med ögonen. 

»Tänk, jag trodde, att koketta människor alltid 
voro tillgjorda», sade Vanda. 

»Det är bara sämsta sorten,» svarade öfverstin- 
nan, »godtköpsvaror, som man genast genomskå- 
dar. Men den du! Hon är utspekulerad. Hon 
kommer så stilla och enkel, som om hon inte hade 
en tanke på sig själf, men hon vet, hur hvarenda 
fåll på hennes klädning faller. Hon vet, att som 
hon står nu, med hufvudet i profil mot parken och 
figuren vriden åt motsatt håll, är hon den vack- 
raste staty man kan se. Mycket bra!» Öfverstin- 
nan nickade bifall med hufvudet. 

»Hur kan du veta det, farmor?» frågade Vanda 
förvånad. 

»Därför att jag är en gammal räf», svarade öf- 
verstinnan. »Jag har inte förgäfves lefvat sjuttio 
år här i världen. Se nu, hur hon träcker båda hän- 
derna mot sin man, så att man riktigt kan följa 
konturen af hennes härliga armar! — Ja, hon är 
ett charmant fruntimmer.» 

Då Vanda icke hos farmor fick något gehör 
för sin förtjusning öfver den nya skönheten, sprang 
hon bort till Anne-Marie, som stod i ett hörn bred- 
vid sin mor, och de två unga flickorna utgöto sig 
hviskande för hvarandra. 



-38- 

»Tycker du, att hon är kokett?» frågade Vanda 
Anne-Marie. »Farmor säger, att hon är utspeku- 
lerad.» 

»Neej, hon är bara vacker!» svarade Anne- 
Marie och såg efter majorskan med sina stora, strå- 
lande barnaögon. 

» Hvad det är roligt att få se något så helt vac- 
kert! Det gör en så glad!» Och arm i arm smögo 
de sig i skönhetens kölvatten, för att icke förlora 
henne ur sikte. 

Vid en af dörrarna, som vette utåt parken, fick 
öfverstinnan plötsligt öga på herr Antony. Det var 
en liten herre på en sextio år, snarare mager än 
fet, med brun ansiktsfärg, uppstående grått hår 
och kolsvarta ögon. Han var klädd i en mörkblå 
klädesrock, knäppt helt upp i halsen, om hvilken 
han bar en bred hvit halsduk lindad, som modet 
var flere generationer tillbaka. 

Han stod med sammanbitna läppar och såg med 
mörka blickar ut emot parken. 

»Jaså, det var då för väl, att jag fick tag i 
er!» sade öfverstinnan och räckte honom handen. 
»Ni skall ju bli min bordskavaljer.» 

»Det kan väl inte vara möjligt», svarade herr 
Antony och kysste hennes hand. »Hvad skulle väl 
berättiga mig till en sådan ärar» 

»Fria valet, herr Antony! Fria valet. Efter 
rangförordningen har jag blifvit dömd att ha pros- 
ten till bords, men jag gör det inte gratis. Jag 
har sagt till min son, att jag fordrar ersättning föl- 
en sådan uppoffring. Jag har uttryckligt begärt 



— 39 — 

att få er på min högra sida, så att jag kan ha en 
förståndig människa att tala med. 

»Ni gör mig alltför mycken ära, min fru», upp- 
repade herr Antony. »Men jag är innerligt tack- 
sam. En lång middag med mycken mat hör till 
de största pröfningarna i lifvet. Jag går annars 
aldrig med på sådana tillställningar, men denna 
högtidsdag — mina kära vänner — ja, jag tyckte 
inte, att det skulle vara snällt att säga nej.» 

»A, vi skola ha så roligt tillsammans», sade 
öfverstinnan uppmuntrande. »Jag har så många 
frågor att göra er. Men där kommer mitt öde 1 » 
sade hon plötsligt. »Där ha vi prosten.» 

Herr Antony försvann, och prosten Storm nalka- 
des med tunga, imponerande steg och bjöd öfverst- 
innan armen. 

»Hennes nåd!» sade han med sin blida, bekla- 
gande ton. »Vår ärade värd har sagt mig, att han 
bestämt mig till den utmärkelsen att föra öfverst- 
innan till bordet.» 

»Jag märker på er röst, att det är en svår plikt 
för er att uppfylla», svarade öfverstinnan i det hon 
tog hans arm. »Men ni får väl bära det med 
kristlig undergifvenhet.» 

»En svår plikt! En svår plikt!» upprepade 
prosten i en till hälften beklagande ton. »Tvärtom 
en ofantlig ära, en — en — » 

De försvunno i strömmen, som tågade ut emot 
matsalen. 

Man hade knappast blifvit placerad vid bordet, 
förrän det uppstod detta glada sorl, som af många 



— 40 — 

sommarflugor, tecknet på att människor äro sam- 
lade, som känna hvarandra väl och äro vana att 
umgås. Isynnerhet var detta fallet i salongen, där 
bordet var dukadt för ungdomen. Alla de unga 
herrgårdsfröknarna och ungherrarne från granngår- 
darna hade så många gemensamma, viktiga intres- 
sen, som rörde sig om hästar, hundar, utfärder och 
lawntennis-partier, att det aldrig fattades samtals- 
ämnen; och dessutom fladdrade det allt litet kärlek i 
luften, som strömmade in genom de öppna fönst- 
ren med doften af rosor och lindblommor. 

Karl hade fått uppdraget att föra majorskan, 
den sköna fru Ida, till bords, medan André hade 
fått sin plats bredvid Anne-Marie, hans barndoms- 
vän och lekkamrat. Vanda satt bredvid Jacob Ry- 
ding, en af de fem sönerna från Rydingsholm, en 
präktig och rödhårig ung man, som ägnade Vanda 
den varmaste tillgifvenhet och som hade obeskrif- 
ligt roligt af hvarje förfluget ord, hon lät undfalla 
sig. 

Båda dörrarna stodo öppna till den stora mat- 
salen, så att de äldre kunde fröjda sig vid åsynen 
af ungdomen, som verkade likt en brokig samling 
af blommor, och hvars högljudda tal och skratt 
var som den mest animerade taffelmusik. 

Värd och värdinna sutto vid hvar sin ända af 
det stora bordet och voro nu, på sin högtidsdag, 
som vanligt är fallet, offer för gästfrihetens lagar 
och rangordningens föreskrifter. 

Bunge satt mellan grefvinnan von Döllen och 
prostinnan, de två damer i sällskapet, som han 



— 41 — 

måhända sist skulle hafva valt, ty han var mycket 
svag (öv ungdom och skönhet. Fru Anna hade 
just heller icke något särskildt att meddela prosten, 
med hvilken hon alldeles icke sympatiserade, och 
fann det också ganska trögt att underhålla gamle 
grefven, hvars samtal sällan sträckte sig längre än 
till ett artigt medgifvande af hvad motparten ytt- 
rat, och som därtill var döf på högra örat, som 
var vändt åt värdinnan. 

Men annars var det icke brist på lifaktighet 
vid bordet. 

Majoren var en mycket talande herre, och me- 
dan han ifrigt konverserade med sin bordsgranne, 
kastade han då och då en blick till sin sköna fru 
i det angränsande rummet, i lyckligt medvetande 
om att hon var hans. 

Man hade icke hunnit längre än till fisken, då 
öfverstinnan vände sig till herr Antony på sin 
högra sida och sade: 

»Nu kommer jag med en riktig samvetsfråga, 
som jag länge har tänkt göra herr Antony. Hvar- 
för har ni inte gift er?» 

»Det har ganska många grunder, min nådiga», 
svarade han. 

»Måhända har ni aldrig varit kär?» sade hon. 
Det kan ju vara en af grunderna.» 

»Jag trodde inte, att ni med ert goda hufvud 
och stora erfarenhet skulle kunnat göra en sådan 
anmärkning!» sade herr Antony och riktade sina 
kolsvarta ögon som tvä revolvermynningar mot 
öfverstinnan. 



— 42 — 

o 

»A nej, ni har rätt», svarade hon, »det var en 
mycket dum fråga! Alla människor ha någon gång 
varit kära. Men så har det måhända varit en olyck- 
lig kärlek?» 

»Alltid olycklig!» svarade herr Antony. 

»Alltid?» upprepade hon. »Det var alltså flere 
gånger?» 

o 

»A, många gånger!» svarade han. »Jag har 
tillbringat en stor del af mitt lif med att vara kär. 
Jämt visade sig för mig någon kvinnlig uppen- 
barelse, hos hvilken jag såg någon sida af idealet, 
någon sida!» 

»Men ni kunde aldrig bestämma er», komplet- 
terade öfverstinnan. 

»Nej, min fru, det kunde jag inte», svarade han. 
»Det var, som om det alltid fattades mig mod att 
fånga fjäriln och sätta den under en ostkupa.» 

»Ni är en klok man», sade hon. »Inte många 
människor ha mod att afstå från realiseringen af 
sina idealer.» 

»Så var det också något annat», fortfor han. 
»Jag har blott en liten förmögenhet. Själf kan jag 
i största anspråkslöshet lefva på mina små räntor, 
men det skulle på intet vis räckt till att föda en 
familj.» 

»Men hvarför i alla dagar har ni då inte gjort 
ett praktiskt bruk af alla edra talanger, min gode 
vän?» frågade öfverstinnan. »Om ni tagit en eller 
annan examen, så hade ni bestämt vid detta laget 
varit i en utmärkt ställning. Jag vet ju, att ni har 
anlag för så godt som allting. Hade det nu inte 



— 43 — 

varit mycket förståndigare att slå er grundligt på 
en sak än att så där splittra er på tusen olika 
ting, utan att få någon lön för ert arbete ?> 

»Ni tar miste, min fru», svarade han. »Jag har 
den allra största lön. Jag kan nu bestå mig med 
den sällsynta lyxen att försöka bli en människa.» 

Hon såg frågande på honom med sina kloka 
ögon. 

»Tänk er en ämbetsman», fortfor han. »En 
slaf som jämt skall göra samma sak, tänka samma 
tankar, inte vara annat än ett hjul i samhällsma- 
skineriet. Jag skulle vara olycklig, om jag bundit 
mig så. Hela denna värld, hela universum, allt 
detta mångfaldiga, oändliga, jag vill ha reda där- 
på! Jag vill grubbla däröfver, syssla med alla 
dessa fenomener. Lifvet är så eländigt kort, min 
fru, en människa är en så obetydlig liten före- 
teelse. Tiden räcker inte till att lyfta slöjan, som 
döljer eller sammanhåller alla dessa under, och jag 
skulle bli ämbetsman och skrifva protokoller!» 

»Och är det intet af alla de ting, som syssel- 
sätter er, som särskildt upptager ert intresse?» frå- 
gade hon. 

»Jag kan inte säga», svarade han, medan han 
stirrade ut i luften, som om hans blick ville genom- 
tränga den. »Det hänger alltsammans så noga 
ihop. Får man tag i en af länkarna, så är man 
genast vid den andra, och sedan är man fast. Om 
jag sysselsätter mig med kemien, så för den mig 
plötsligt upp bland stjärnorna. Håller jag på med 
musiken, så är det raka vägen in i matematiken. 



— 44 — 

Studerar jag naturens bok, har jag bara ett steg 
till poesien. Det hänger alltsammans ihop, min 
fru ! Det är ett stort, märkvärdigt sammanhang, 
som man inte kan släppa, om man en gång bör- 
jat röra vid det. Nu är jag sextiotvå år, men jag 
har inte nått längre än till att fingra litet vid ked- 
jan.» 

»Så kommer ni väl också en gång att förvåna 
världen med edra resultat», sade hon. 

»Det är bara genierna, som komma till resul- 
tat», svarade han och suckade. »Och jag är ty- 
värr inte något geni. Jag är bara en iakttagare, 
— och jag är mycket lycklig öfver min lott.» 

»Och ni har inte funnit någon stor princip, som 
tycks er vara det ledande, det afgörande?» frå- 
gade hon. 

s> Två stora principer», svarade han och lade 
fingret på munnen, som om han där bevarade en 
skön hemlighet. »Två stora principer.» 

»Och de äro, om man får fråga?» sade hon. 

»Den första är kunskapen, lyckan att veta. 
Detta att steg för steg bana sig fram, till dess man 
kan lägga fingret på den sökta punkten och säga: 
här är det! Nu har jag alla bevis i min hand.» 

»Det förstår jag», svarade hon. »Jag känner 
också en stor tillfredsställelse af logikens konse- 
kvenser. Det är egentligen hela min religion. ■ — 
Men den andra principen?» 

»Det är det man inte kan veta», sade han sakta. 
»Det oändliga, det outtömliga, hemligheten, som 
vi förgäfves skulle leta efter.» 



— 45 — 

»Det förstår jag däremot inte alls», sade öf- 
verstinnan med eftertryck. 

»Naturligtvis!» svarade han. »Det ofattbara för- 
stå vi inte. Vi känna blott denna heliga rysning 
därför, så som för allt, som är öfver oss.» 

»Jag har aldrig kunnat rysa för hvad jag inte 
kan förklara», svarade hon. »Jag kan blott beund- 
ra hvad jag förstår.» 

»Där gör ni er själf orätt», sade han. »Till 
exempel musiken! Ni kan nog not för not och 
takt för takt bevisa, att en komposition är väl 
skrifven, men hvarför ert hjärta rifs upp, när ni 
hör den — det kan ni inte förklara.» 

»Nej, af den enkla orsaken, att jag aldrig känt 
mitt hjärta rifvas upp af musik», svarade hon skrat- 
tande. »Jag bryr mig på det hela mycket litet 
om musik.» 

»Ja, i så fall tror jag, att det fattas er ett sinne, 
min nådiga!» sade han. »Glömmer ni inte fanta- 
sien?» 

»Nej, men ni glömmer visst att äta», svarade 
öfverstinnan, som just icke tyckte om, att någon 
gjorde anmärkningar på hennes person. 

»Tack», svarade herr Antony. »Jag har ätit: 
soppa och fisk. Nu väntar jag på frukten. Jag 
förstår inte, hvarför människor alltid skola fira sina 
högtidsdagar med att göra sig själfva ondt i ma- 
gen?» 

-Ni är en klok man», sade hon och lade sin 
hand vänligt på hans. »Men tyst! Nu få vi 

uppskjuta vår diskussion. Prosten skall tala!» 



- 4 6- 

Bara det sätt, hvarpå prosten sakta lyfte sin 
stora person från stolen, klingade i champagne- 
glaset och stödde alla tio fingerspetsarna på sina stora, 
hvita händer mot duken, verkade så imponerande, 
att de flesta lade ned gaffel och knif på tallriken och 
stirrade på honom. Men ett högljudt skratt frän 
ungdomens bord nödgade honom att ännu en gång 
upprepa klämtningen. Då allt blef tyst, började 
han med sin bästa röst, — icke den milda, bekla- 
gande familjerösten, utan den praktfulla prediko- 
rösten, som lät som en ljudande malm. 

»Mina vänner! Mina älskade vänner! Den plats 
jag intager här i huset som familjens själasörjare.» 
Han såg ned på fru Bunge vid sin sida. — Hon 
kunde ju icke anmärka, att hon aldrig under hela 
sitt lif växlat ett ord med prosten angående sin 
själ. — »Den platsen så att säga berättigar mig 
att på denna dag i detta hem, vid detta bord, säga 
ett par ord. Jag skall inte bli vidlyftig.» — Det 
sista var måhända sagdt med en litet ironisk ton, 
på grund af några halfkväfda hviskningar från ung- 
domen, som nådde hans öra. 

»Alla veta vi, huru vi ha blifvit mottagna här 
i dag, — hur man alltid här blir mottagen. Men 
det är icke endast det vackra hemmet, den goda 
maten, — den utmärkt goda maten, som värmer 
hjärtat och upplyfter sinnet. Det är något bakom 
allt detta, hvilket är, så att säga, den härd, den 
dolda eld, som sprider sin välgörande värme om- 
kring sig, och öfver alla dem, som nalkas den. 
Skall jag nämna namnet på denna eld? Skall jag 



— 47 — 

visa eder denna dolda härd?» — 1 'rosten sträckte 
nt handen mot den stora hvita kakelugnen. 

»Kunnen I ett ögonblick tveka om hvad jag- 
menar? Eldens namn är kärlek! Härdens namn 
är den djupa, äktenskapliga kärlek, som förenar 
min vän, brukspatronen och riddaren Anders Bunge, 
med hans ädla maka, fru Anna Bunge.» Han 
suckade djupt vid tanken på detta beaktansvärda 
faktum. 

»Som I alla veten, är kärleken fruktbar. Den 
sanna kärleken är fruktsam.» (Han lade högra han- 
dens tjocka pekfinger med den stora signetringen 
med eftertryck i sin vänstra hand.) Har jag icke 
rätt, mina vänner?» Ingen opponerade sig. »Icke 
blott i den meningen, att huset har blifvit välsignadt 
med fyra (»fem» hviskade fru Bunge ängsligt) med 
(em, fem härliga barn!» Fru Bunge sände sin allra 
sorgligaste blick till Bertel, som satt bredvid Pyll- 
ran. 

»Jag talar icke blott om barnaskarans välsig- 
nelse», yttrade prosten. »Men kärleken är också 
fruktsam i en annan mening. Den bär vänskapens, 
gästfrihetens, välgörenhetens gyllne frukter. 

Detta hem, där en oförmörkad kärlekens sol 
beständigt lyser, detta hem sänder också sina strå- 
lar öfver hela nejden, öfver oss alla, stora och 
sma! 

Jag ber er därför, mina vänner, fattom våra glas, 
och vändom oss till brukspatronen och hans ädla 
maka! Låt oss önska dem, att deras kärleks sol, 
som i dag fyller tjugufem år, beständigt måtte vär- 



- 4 8- 

ma, glädja, upprätthålla dem själfva, deras barn och 
barnbarn, deras hem, deras omgifning! Måtte 
Herren bevara denna kärlek och låta den lysa öfver 
edra barn i tredje och fjärde led!» 

Han rörde lätt med sitt glas vid fru Bunges, 
tömde det, torkade sig om munnen, hvarefter han 
satte sig till sin andra portion kalkon och med myc- 
ket upprymd och munter ton sade till fru Bunge: 

»Nå, det var ju icke så långt?» 

Hela sällskapet kom nu i procession för att, un- 
der en viss högtidlig stillhet, klinga med brudfolket. 
Ue unga herrarne kommo tågande med sina cham- 
pagneglas. Och mellan alla de glada, ljusklädda 
flickorna gled den sköna fru Ida fram som en natt- 
fjäril med sitt svarta, paljetterade släp. 

Plötsligt kände prosten någon kyssa honom på 
håret. Han vände sig ganska bestört. Det var 
Anne- Marie. 

»Tack, älskade pappa!» sade hon med bäfvande 
röst. Hennes ögon riktigt strålade af kärlek. Som 
alltid, efter en väl öfverstånden skål, uppstod nu 
en dubbel liflighet vid bordet. Fru Bunge kastade 
då och då en varnande blick till Bertel, att han 
inte skulle taga alltför stora portioner, men Pyll- 
ran hade hela tiden ögonen med sig och passade 
noga på honom. 

Då hon en stund förgäfves försökt uppfatta något 
af herr Antonys och öfverstinnans samtal, ägnade 
hon sig nu odeladt åt sina moderliga omsorger om 
Bertel. 

Han var den enda af alla barnen, som satt med 



— 49 — 

vid stora bordet, dä fru Bunge icke vågade lämna 
honom ur sikte, ty fastän han var tjugutvå år, hade 
han icke mera själfbehärskning än ett barn på tre 
år, och så länge han såg mat och dryck framför 
sig, åt och drack han. 

Men nu klingade själfva brukspatronen i glaset. 

»Ursäkta mig», sade han i en lätt och ogene- 
rad ton. »Men då jag klädde mig i dag, fann jag 
rent händelsevis detta lilla papper i min västficka. 

Tillåter du, Anna, att jag läser upp, hvad där 
står på det?» 

Hans hustru svarade blott med ett leende. 

»Ja, det är mycket enkelt! Bara några ord. 
Det låter sä här: 

Tiden går i sällsam hast. 
Jag ville be den stanna — ■ 
Jag ville hålla tiden fast, 
Jag, som ju har min Anna. 

Ty ingen tid är mörk och tung 
Blott ljus är hennes panna. 
Jag tycker jag är evigt ung, 
Jag som ju har min Anna. 

Af lyckan hvar fick någon del, 
Jag fick den bästa, sanna. 
Ja, jag fick lyckan rent af hel, 
Jag, som ju fick min Anna!» 

Medan han läste, hade hans hustrus ögon fyllts 
af tårar. Nu löpte de obehindradt ned för hennes 
kinder, och hon gjorde icke minsta försök att hejda 

II o gv alla, a 



— 50 — 

dem. Hon var mycket vacker och rörande, som 
hon satt där och stortjöt öfver sin Anders' poetiska 
utgjutelse. 

»Bravo, min gosse!» sade öfverstinnan och 
sträckte glaset emot Anders Bunge. »Du har verk- 
ligen dina ljusa ögonblick.» 

Pyllran var formligen i upplösning. 

»Ja, är det inte hänförande!» sade hon till herr 
Antony. »Denna enkelhet! Denna flärdlöshet! Må- 
hända finns där, och har funnits större diktare, men 
hvar finner man detta hjärtliga, — detta — ja, 
det är något af det man inte kan beskrifva, men 
som känns så här — djupt värmande!» och hon 
tryckte båda händerna mot bröstet, som om hon 
haft en terpentinduk innanför snörlifvet. 

Herr Antony svarade icke. Han drog bara 
ögonbrynen ihop och nickade. Han var en af dem, 
som icke kunde uthärda att se folk sjåpa sig, och 
han fann den snälla, välvilliga Pyllran vara höjden 
af affektation. 

Majoren utbragte en bländande skål för kvin- 
nan. Det gick som ett rinnande vatten. Han hade 
tydligen lärt sig sitt tal utantill. Man riktigt hörde 
kommata, utropstecknen, pauserna och frågeteck- 
nen. Och så snart det var slut, rusade han in i 
det andra rummet och kysste sin fru, en explosion, 
som mottogs ganska kallsinnigt af denna sköna 
dam. Middagen nalkades sitt slut, och sorlet, som 
först hade låtit som surret af en flugsvärm, steg 
nu beständigt högre och lät som skvalpet af många 
vågor efter en ångbåt. 



— 5i — 

Inne hos ungdomen gick det i synnerhet mun- 
tert till. 

»Du dricker för mycket champagnel» ropade 
Vanda till André. »Kom ihåg det är en regel 
att — — » 

»Ingen regel utan undantag», svarade han gladt. 
»Och det blir nog enda gången i mitt lif, som mina 
föräldrar fira silfverbröllop.» 

Karl, som var värd vid bordet, hade tagit detta 
uppdrag lika samvetsgrant som han tog alla upp- 
drag man anförtrodde honom, och upptagen som 
han var af att visa alla bordsgästerna uppmärk- 
samhet, blef han något disträ mot sin dam. 

Men det bekom inte den unga fru majorskan 
det minsta. Hon förstod alltid, hvar hon än be- 
fann sig, att förskaffa sig en del af den beundran, 
som var nödvändig för hennes välbefinnande. 

Hon hade ett sätt att säga den ene herrn ett 
vänligt ord, kasta en tacksam blick till den andre, 
med uppmärksamhet lyssna till hvad en tredje be- 
rättade henne, medan hon långsamt lyfte ett par 
gula rosor upp till sin välformade näsa eller lekte 
med dem med sina venushänder, utan att för res- 
ten göra en rörelse, som man kunde kalla poserad 
eller tillgjord. Ja, hon var ett charmant fruntim- 
mer, som farmor sade. 

1 Slott då och då kastade Karl en dröjande blick 
på Anne-Marie och André, som stucko hufvudena 
ihop och tycktes ha ofantligt roligt. 

Hvad kunde de väl sitta och hviska om? Men 



— 52 — 

alla ropade så högt, att han omöjligt kunde ur- 
skilja, hvad nägon sade. 

Nu skrapade patronen med sin stol inne i stora 
salen. 

Måltiden var slut. 

Från matsalen gick man ut i trädgårdssalongen, 
och därifrån strömmade ungdomen öfver terrassen 
ned i trädgården och spridde sig i parken. 

Framför terrassen var en blomsterparterr med en 
liten springbrunn, och framför sig hade man den 
långa lindallén, hvars sekelgamla träd bildade ett 
slags tempelhvalf. Annars var trädgården snarare 
en park, stor som en skog. 

Där funnos igenväxta gångar och löftäta göm- 
ställen, och där funnos plötsliga, oväntade utsikter 
öfver det vida landet. En bergbäck, som kom 
högre uppifrån, bildade gränsen för parken åt ena 
sidan, medan man från motsatta hållet kom in i 
köksträdgården. 

I en sak voro brukspatronen och hans son Karl 
alltid eniga: när det gällde att så mycket som möj- 
ligt låta allt gammalt i parken stå kvar. 

Ja, till och med ett par långa, mossbevuxna 
bänkar i en syrenberså, hvilkas skröpliga bräder 
och rostiga spikar utsatte de sittandes kläder för 
allvarsamma faror, fingo lof att stå som ett minne 
om forna generationers älsklingsplats. 

Nu svärmade ungdomen omkring i parken på 
sommarkvällen, till dess det kom en stafett från 
föräldrarna, att de äldre gästerna önskade få litet 
musik. 



— 53 — 

Som vanligt var det Andre, som fick lof att 
sätta sig till flygeln, och han var denna kväll ovan- 
ligt upplagd. Champagnen och sommarkvällen, 
alla de unga, söta flickorna och allt det festliga, 
som låg i luften, hade lyft honom upp i en lyck- 
lig sinnesstämning. Han lät flygeln brusa som en 
hel orkester och fantiserade i stormande rytmer. 

Till att börja med lyssnade en och annan, men 
småningom började de flesta att prata. Musiken 
tjänade här, som ofta är fallet, mest som ackom- 
panjemang till en dubbelt liflig konversation. 

En person hade gått närmare flygeln, det var 
fru Ida. Hon stod med armarna stödda mot in- 
strumentet och kinden lutad emot sina händer och 
lyssnade. Hon lyfte icke ögonen och sade intet, 
men blef stående orörlig och liksom uppmanade 
André genom sitt lyssnande att fortsätta. 

Medan han satt och lekte med tangenterna un- 
der ett uppehåll, frågade han henne: 

»Tycker ni om musik?» 

»Låt mig få sjunga för er, så kan ni själf be- 
döma det», svarade hon. 

De började att bläddra i noterna för att finna 
något att sjunga. Bland gästerna blef en lif- 
lig rörelse, ty sång ville alla ha, och man hade 
hört, att fru Ida skulle sjunga så ovanligt bra. Man 
ville helst höra svenska folkvisor, kunde icke ma- 
jorskan sjunga några sådana? 

Jo, naturligtvis, och hon började genast sjunga 
till Andres ackompanjemang. 

I fennes röst, en mezzosopran, var icke stor, men 



— 54 — 

af en ovanligt mjuk och tjusande klang. I synner- 
het kunde hon sjunga piano,- som klingade till dess 
det försvann som en suck. Hon sjöng alldeles na- 
turligt, med en så gripande och djup uppfattning 
af den egna sorgsenheten i de välbekanta svenska 
folkvisorna, att man tyckte sig höra dem för första 
gången. 

»Är ni nöjd?» hviskade farmor till herr Antony, 
som var en sträng kritiker. 

»Hon sjunger som en mästare», svarade han. 

»Så skall det vara! Enkelt, grandiost, utan 
alla dessa pustar och sjåpigheter, som man annars 
tror höra till de stackars naiva visorna.» 

Alla åhörarna voro hänförda och önskade be- 
ständigt mera. 

»Tycker ni egentligen om det här?» frågade Ida 
André, medan hon stod bredvid honom, rak som 
en staty, och lekte med sin solfjäder. 

»Om jag tycker om våra svenska folkvisor?» 
svarade han. »Ja, det gör jag verkligen i allra 
högsta grad.» 

»Det är så enahanda», svarade hon. »Man 
blir så ängslig till mods af dem. Det är, som om 
man vore dömd att alltid sitta och stirra på samma 
sjö, och lyssna till det sorgliga furususet.» 

»Har ni något annat, som ni hellre vill sjunga?» 
frågade han, beständigt lekande på klaveret. 

Hon sökte i noterna. 

»Se här — Gluck! Det är musik, som jag 
tycker om.» 




— 55 — 

André preludierade, och hon sjöng arian ur 
Orfevs: 

»L'enfer n'a pas de flamme, 
Pareille a ce que je ressens.» 

Hennes röst fick en underbar, mörk klang och 
hennes föredrag återgaf en våldsam, undertryckt 
passion, behärskad af rytmens och stilens stränghet. 

Herr Antonys ansikte lyste af glädje. 

»Sä skall man sjunga!» sade han och gned sina 
händer. »Det där är konst och icke konster.» 

»Vill ni inte gå och tacka henne?» frågade öf- 
verstinnan. 

»Nej, jag tackar så mycket, jag tackar så myc- 
ket! Jag aktar mig väl», svarade han. »Om hon 
skulle vinda på mig med sina svarta ögon, som 
hon gör så där plötsligt, så skulle jag genast tril- 
la omkull öfver hennes släp. Mitt hjärta är en 
mycket skröplig sak!» och han kröp, så långt han 
kunde komma, in i det hörn, där han satt. 

Då musiken var slut och fru Ida kommit ut 
på terrassen, sade hon åt André: 

o 

»A, min solfjäder! Jag glömde den på flygeln.» 

Han sprang genast efter den, och i det han 
räckte henne den, föll han ned på sitt ena knä. 

De kringstående skrattade, men hans mors ögon 
fingo sitt mest melankoliska och stränga uttryck, 
och Anne-Marie, som hade blifvit rosenröd i hela 
ansiktet, fick ögonen fulla med tårar. 

Ett ögonblick efter voro alla spridda i parken 
för att se på fyrverkeriet, som skulle afbrännas. 



-56- 

De unga damerna sväfvade omkring i sina ljusa 
klädningar. Fru Ida hade kastat en läng, svart 
spetsslöja öfver hufvudet. 

»Kom, min fru!» sade André. »Jag skall följa 
er till en plats, hvarifrån vi ha den allra bästa 
utsikt.» 

Han tog hennes arm, och de skyndade genom 
allén upp på en liten kulle, där man genom en 
öppning i parken hade ett stort himlarum öfver sig. 

Raketerna började stiga mot natthimlen, i långa 
fräsande bågar. 

Fru Ida hade låtit slöjan falla öfver sitt ansikte. 

»Hvarför lyfter ni inte på er slöja?» frågade 
André. 

o 

»A, det är mycket vackrare sa här, sedt ge- 
nom min svarta slöja», svarade hon. »Kom, skall 
ni få se!» 

Hon lyfte slöjan med ena armen, så att den 
bildade ett tält, hvilket föll ned öfver dem båda. 
Genom den svarta spetsslöjan såg André, huru 
gyllne, röda och metallgröna blixtar sköto förbi 
hans ögon. Det föreföll honom, som om alla 
himlens stjärnor höllo på att ramla ned, och det 
var väl därför jorden gungade under hans fötter. 

»Ja, verkligen!» sade han. Han hade mycket 
svårt för att andas. »Det är mycket vackrare så 
här ! » 

Icke långt därefter voro alla gästerna i färd 
med att begifva sig af. 

Luften genljöd af pisksmällar, rullandet af stora 
och små vagnar och glada röster. 



— 57 — 

Då alla voro borta, sänkte sommarnatten sig 
all sin stillhet öfver Högvalla. På den djupblåa 
himlen glänste stjärnorna med en dämpad, sömn- 
drucken glans. De unga hade gått till sina sof- 
rum, men två trappor upp stod fru Anna i sin 
sängkammare och såg ut öfver det drömmande 
landet. Hennes man sof redan djupt efter dagens 
ansträngningar. Hon smög sig sakta ur sängkam- 
maren in i ett angränsande litet rum, där hennes 
Bertel bodde. Hon såg i det dämpade mörkret, 
att han ännu låg vaken med stora ögon. Han 
hade alltid en orolig och ojämn sömn, och hans 
mor vakade öfver honom, som om han ännu vore 
ett spädt barn. 

»Hur är det med min gosse?» sade hon och 
satte sig hos honom på sängkanten, medan hon 
sakta lade sin hand på hans panna. »Sofver du inte?» 

Han svarade blott med att kyssa hennes hand. 

»Har du haft en glad dag, min vän?» frågade 
hon åter sakta och strök hans panna. 

»Mycket vackert!» svarade han, »mycket vac- 
kert. » 

»Hvad var det, som var så vackert?» frå- 
gade modern och böjde sig öfver honom. Hon 
hade en egen förmåga att finna väg i hans mörka 
tankar. 

»Flaggan!» svarade han och log mot henne i 
mörkret. »Stora, vackra flaggan!» 

Jaså, det är den du ligger och drömmer om?» 
sade modern. »Ja, du har rätt. Den är mycket 
vacker!» Efter en stund frågade hon: 



-58- 

»Vill du nu sofva, min gosse?» 

»Ja, men du också, mor!» 

»Ja, nu skola vi sofva båda tvä», sade hon 
mildt och tryckte en lång kyss på hans panna. 
»Gud välsigne dig, min gosse!» hviskade hon och 
smög sig bort. 



» 



TREDJE KAPITLET. 
På skilda vägar. 

Söndagen efter silfverbröllopet körde vagnen 
fram för dörren för att föra brukspatron till 
kyrkan. Anders Bunge var noga med att besöka 
kyrkan på alla sön- och helgdagar. Det var nå- 
got som ingick i uppfattningen af hans sociala 
plikter. Liksom han gjorde landshöfdingen sina 
bestämda visiter, hade årliga middagar för krono- 
fogdarna och andra ämbetsmän, så åkte han också 
regelbundet till sin sockenkyrka och hörde prosten 
predika. 

Egentligen hörde han nog mycket litet därpå, 
men han hade en utmärkt förmåga att se vaken 
ut under predikan, medan han tänkte på andra ting. 

Karl var med honom. Karl försummade också 
sällan kyrkan. Han ansåg det också som hörande 
till sina plikter, men han hade dock en annan upp- 
fattning däraf än fadern. 

Medan brukspatron tog det alldeles konventio- 
nellt, tog unge herr Karl det mycket allvarsamt. 



— 59 — 

Liksom han ansåg- det som sin hvardagsplikt 

att gä ut och se till åkerbruket och folket, så be- 
traktade han det som en söndagsplikt att besöka 
kyrkan. Och om han såväl under veckan som om 
söndagen kunde få se och höra ting, som icke 
alldeles behagade honom, ja, som tilläfventyrs kunde 
väcka hans kritik i ganska hög grad, så ansåg han 
icke detta vara en grund att icke själf vara nog- 
grann i uppfyllandet af allt, som ålåg honom. 

Som inspektor på Högvalla försökte han att 
rätta och förbättra allt hvad som misshagade honom 
på godset. 

Som sockenbo under orosten Storm, hvilken 
det icke stod i hans makt att förändra, tog han 
sitt parti genom att uppmärksamt följa predikan, 
finna ett eller annat ord, som kunde vara honom 
till praktisk nytta, fastän det äfven med bästa vilja 
mötte ganska stora svårigheter, då prostens predik- 
ningar just icke behandlade människornas hvardags- 
plikter, utan mest voro mer eller mindre glänsande 
vältalighetsprof. 

»Pyllran» var alltid med i kyrkan, i synnerhet 
när hon fick åka dit. Hon ansåg det för god ton 
att icke försumma söndagsgudstjänsten; också var 
det ju ett kärkommet tillfälle att visa sockenborna 
sin bästa sommarklädning och dito hatt. Hon 
kom nu störtande i sista minuten, klädd i ljusgre- 
delin klädning, svart sidenkappa och hvit hatt, på 
hvilken en stor slöja viftade, och intog sin plats 
till höger om patronen, en plats som ensamt den 
var värd ett kyrkbesök. 



— 6o — 

Hushållerskan satt på kuskbocken, fet och sväl- 
lande, i stram, svart klädning. Hon var en af pro- 
stens mest tillgifna beundrarinnor. Hon beundrade 
hans mäktiga kroppshydda, hans malmfulla röst, 
hans ståtliga rörelser, och isynnerhet den förmåga 
han hade att dela sin predikan i tre delar; så 
precis som om man skulle ha vägt dem till en 
skålpundstårta. Dessutom kände hon det som en 
helig plikt att på något vis ersätta sin husmors 
frånvaro, ty fru Anna gick icke mera i kyrkan. 
Hennes man hade upphört att tala med henne 
därom. Han lät henne följa sitt samvetes röst, 
och den kallade henne annorstädes. 

Pä samma gång som vagnen körde fram, leddes 
två sadlade hästar ut på gården. André och Vanda 
kommo ridklädda frän hallen och stego till häst, 
hvarefter de redo bakefter vagnen nedför höjden. 
Men medan vagnen åkte rakt fram till kyrkan, veko 
de ridande af vid en väg, som förde upp emot 
Billingen. Vanda vände sig och viftade gladt med 
sin näsduk till de åkande, hvarefter hon och bro- 
dern satte i väg i strykande traf. 



Tidigt denna söndagsmorgon hade en af jung- 
frurna kommit in i fru Annas sängkammare och 
tillhviskat henne den glada nyheten, att Pettersson 
var i antågande och ämnade predika i skolhuset 
klockan elfva. 



— 6i 

Fru Anna steg genast upp. Hon vågade icke 
skicka en af gårdens vagnar efter den berömde 
gästen; det skulle hennes man icke tycka om. Men 
hon betalade skjutsen, hvilken hon skickade order 
att hämta honom vid stationen och föra honom 
till skolhuset. Flere af jungfrurna begåfvo sig i 
god tid i väg till skolhuset, och då fru Anna själf 
var färdig att gå, frågade hon Charlotte: 

»Går du med, Charlotte?» 

»Ja, mamma», svarade dottern. 

Charlotte var ej på långt när så stor beund- 
rarinna af Pettersson som modern, men hon hade 
ett starkt behof af att söndagarna skulle skilja 
sig från arbetsdagarna, och att man åtminstone 
då skulle få höra ett och annat af religionens ord. 
Därför gick hon vanligtvis med fadern till socken- 
kyrkan. 

Men när hon hade valet, föredrog hon i alla 
fall Pettersson. Icke så mycket för hvad han hade 
att säga, utan på grund af den andakt och ifver, 
h varmed man lyssnade till hans ord. I kyrkan 
sofvo som oftast bondgummorna och vaknade blott 
upp då och då med en förskräckt rysning, när 
prostens röst hade sina våldsamma ögonblick. 

Hon tog därför nu pä sig hatten och ledsagade 
sin mor. 

Uppe i första våningen stod gamla öfverstinnan 
och tittade ut. 

Då alla familjens medlemmar hade lämnat går- 
den, gick hon in i sina rum och stängde dörren 
efter sig. Hon hade låtit sin kammarjungfru rulla 



— 62 — 

ned markiserna i salongen. I det öppna fönstret 
stod ett glas med rosor och löfkojor. 

Öfverstinnan gick bort till sitt bokskåp, tog 
fram en liten bok och satte sig riktigt bekvämt 
tillbaka i en länstol vid fönstret och började läsa 
i Rousseau. 

Då fru Anna och Charlotte kommo fram till 
skolsalen, var den redan packande full, men man 
hade lämnat ett par stolar för herrgårdsdamerna, 
närmast katedern. 

Det var eget att se, hur fru Anna, som annars 
bevarade en ganska förnäm och reserverad hållning 
i sitt umgänge med främmande, nu var blidheten 
själf, hälsade på alla och talade till enhvar, hon 
gick förbi, på ett så förtroligt och rättframt sätt, 
som om de tillhört hennes närmaste släkt. 

Sedan damerna satt sig, dröjde det ännu en 
stund, innan Pettersson visade sig. Alla ögon voro 
fastade på dörren, hvarifrån han skulle komma, 
med samma förväntansfulla, spejande uppmärksam- 
het, som när publiken i en teatersalong stirrar mot 
fonden, innan en berömd skådespelare gör sin 
första entré. 

Men ändtligen gick dörren upp. Där kom han! 
Pettersson ! Jonathan Pettersson ! Ingen visste rik- 
tigt, om det var han själf, som tilldelat sig detta 
förnamn, eller om det verkligen var hans föräldrar, 
som kommit på den goda idén att kalla honom så. 

I alla händelser var det ett lyckadt infall, hvem 
det än var, som hade haft det. Ty så hederligt 
och bra som namnet Pettersson än må vara, så 



-6 3 - 

passar det ändå icke riktigt för en profet, hvar- 
emot Jonathan Pettersson ju låter höra sig. Och 
Jonathan Pettersson kunde också låta se sig. Folk- 
skollärarinnorna och bondflickorna tyckte rent af, 
att han var skön. Han var en man af medellängd, 
ganska mager, med ett tämligen stort hufvud, som 
föreföll ännu större genom det öfverflöd af hår, 
hvilket liksom tagel genom sprickan på en madrass 
vältrade om pannan och om kinderna på honom 
och stod styft upp i luften. Hans klara, bruna 
ögonen hade ett hett och ilsket uttryck, och hans 
näsa sprang dristigt fram, som en utmaning. Han 
var särdeles snyggt, nästan sprättigt klädd i ljusa 
sommarkläder, nedvikt krage, ljusblå halsduk och 
långa manschetter, som föllo ned öfver de små, 
magra händerna. Han hade en hård, skrällande 
röst, med ganska påfallande östgötabrytning. (Han 
var nämligen född i Linköping.) Med denna be- 
ständigt ropande och beständigt hotande röst hade 
han åtskilliga bittra saker att säga församlingen. 
Han hade valt till ämne »Förödelsens styggelse», 
och han frossade riktigt i att förespå sina bäfvande 
åhörare död och undergång. Men underligt nog 
var det egentligen icke den mänskliga lasten och 
synden han ville åt. Han talade hvarken om osed- 
ligheten, själfviskheten, lättjan, högmodet eller alla 
de andra gamla fienderna till den stora godheten. 
Han tycktes hafva kastat allt sitt hat på ett enda, 
på människornas glädje. Det var rent otroligt, 
hvad den där lilla hattmakaren hatade glädjen! 
Man tyckte sig riktigt se henne, den stackars miss- 



-6 4 - 

handlade glädjen, flykta öfver stock och sten, 
förföljd af Jonas Pettersson som af en upphetsad 
jakthund. Ingenstans fick hon lof att vara, hvar- 
ken i barnkammaren eller hos de gamla, hvarken 
i det fria eller inomhus. Inte fick hon spela, inte 
fick hon sjunga, inte fick hon dansa. Dansa! Nej, 
hur skulle hon kunna våga sådant? Petterssons 
magra hand dundrade i katedern och bad henne 
dansa ned i helvetets afgrund. Glädjen, det var 
synden, det var fräckheten, det var Guds barns 
ledaste fiende. De skulle nog få se det, de som 
här i världen hade vågat älska glädjen, hur de 
skulle komma att ropa ack och ve på andra sidan 
grafven. Och Jonathan Pettersson hade så många 
fula och svåra saker att säga om glädjen, att hans 
åhörare började se riktigt uppskrämda emot fönst- 
ren och undra på, huru grenarna på almarna där- 
ute kunde våga vaja så muntert i sommarvinden 
och huru solen kunde ha den himlafräckheten att 
stå och gapskratta öfver denna eländiga jord. 

Men af alla de närvarande var det måhända 
ingen, som var så djupt gripen af Petterssons ord 
som fru Anna. I synnerhet när han talade om dan- 
sens förbannelse, darrade hon, och hennes sorgsna 
ögon fylldes af tunga, smärtsamma tårar. Char- 
lotte låtsade icke se det, men hon visste nog, hvar- 
för hennes mor grät. En gång, då fru Annas hjärta 
höll på att brista af sorg och samvetsagg, hade 
hon anförtrott sig till sin äldsta dotter. 

Det var så, att fru Anna varit en mycket glad 
ung fru, då hon först blef husmor på Högvalla. 



-6 5 - 

Vid jul och nyår visste hon intet bättre än att 
fara med sin älskade Anders frän gård till gård 
och dansa nätterna igenom. Hon fick sina första 
tre barn tre år ä rad, och innan de kommo till 
världen, fick hon sitta hemma på Högvalla. Men 
knappast var hon åter smal om lifvet, förr än hon 
fick festdräkten på, sidenskorna på fötterna och 
for i väg för att dansa till violiners och flöjters 
spel. 

Hennes man tyckte aldrig illa vara däröfver. 

Han var själf road af muntra samkväm och 
glada bjudningar och var mycket stolt öfver sin 
unga, vackra fru, som alla kappades om att få dan- 
sa med. 

Hon hade fått sitt tredje barn. Det var Ber- 
tel, och nu var han snart tre månader. Intet var 
ju enklare än det, att hon åter tog emot en dans- 
bjudning och åkte bort med sin man i släden un- 
der vinterstjärnorna. Det var härligt att åter kom- 
ma från barnkammaren en stund och ut bland glada, 
unga människor. Den natten hade hon dansat 
mera än någonsin. Hon ville aldrig hem, och 
först då morgonen började randas, fick hennes man 
henne ned i släden, där hon somnade med hufvu- 
det på hans axel och tyckte sig åka fram öfver 
snön under dansmusik. 

Men det var ett förfärligt uppvaknande, då hon 
kom hem. Hon kände redan på trappan, att nå- 
got svårt hade händt. Ja, det var Bertel, den stac- 
kars lilla ungen! Då frun stannade borta så länge, 
hade sköterskan tyckt, att hon tryggt kunde gå 

Högvalla. c 



— 66 — 

ned till det andra tjänstfolket och roa sig en stund. 
För all säkerhets skull hade hon tagit den lilla 
gossen ur hans vagga och lagt honom i stora 
sängen i sängkammaren. Men hur han nu legat 
och rullat där, så hade det slutat med, att han 
ramlat på golfvet och slagit hufvudet. Han hade 
fått hjärnskakning. — Det gick ridande bud efter 
doktorn, som kom så fort det var möjligt, och 
gossen kom sig också. Man trodde först i ganska 
lång tid, att han var som alla andra barn. Men 
ju äldre han blef, desto tydligare såg man, att 
han icke var som alla andra barn och aldrig skulle 
bli det heller. 

Det var fru Anna, som först märkte och för- 
stod det och i bäfvande ångest månad för månad och 
år för år väntade på, att det skulle blifva annor- 
lunda. — Hon tyckte nästan det var, som om hen- 
nes hjärta bit för bit brändes ur henne. Nu hade 
hon ju säkerhet. Hon visste, att hennes gosse 
aldrig skulle ha någon glädje af lifvet, och det 
var hennes skuld. Hon tyckte om att höra den 
där mannen stå och förbanna glädjen. Hon kunde 
aldrig höra det ofta nog, höra honom förbanna 
och fördöma den där ohyggliga dansen, som kostat 
hennes gosses lycka. Hon kände det falla som 
piskslag öfver sitt hufvud, och medan hon darrade 
under dem, önskade hon blott, att den som slog 
ville slå ännu hårdare. Det var icke så underligt, 
att fru Anna grät. 

Men medan Jonathan Pettersson dundrade för 
sina åhörare i skolsalen, stod prosten i sin egen 



-6 7 - 

sockenkyrka och »skällde på de religiösa», såsom 
skjutsgossen uttryckte sig. Man varnade sina soc- 
kenbor för de falska profeter, som komma till dem 
i fårakläder, men invärtes äro glupande ulfvar. 
Och fastän man just icke kunde kalla Jonathan 
Petterssons snobbiga sommarkostym och blåa siden- 
halsduk fårakläder, så förstod nog hvar och en, 
hvem prosten närmast siktade till. 

Patron Bunge satt väluppfostrad och uppmärk- 
sam med båda händerna på kryckan af sin käpp, 
utan att vända på hufvudet. Men han sneglade 
förstulet åt kvinnosidan, där ett par riktigt vackra 
bondflickor hade tagit plats på en af de främsta 
bänkarna. Prostens högljudda röst, som dånade 
öfver hans hufvud, gjorde icke mera inverkan på 
honom, än om någon länge och ihärdigt hade trum- 
mat på kyrkfönstren. Patronen var inte alls 
nervös. 

Pyllran hade låtit den stora slöjan falla öfver 
sitt ansikte, och nu satt hon och sof ijufligt, medan 
hennes hufvud sjönk mera och mera ned emot pa- 
tronens axel. 

Då och då gjorde han en liten rörelse, som 
fick henne att i drömmen lyfta det och placera 
det annorstädes. Hushållerskan satt spikrak, röd 
i ansiktet, med flammande ögon. Hon njöt af hela 
sitt hjärta vid prostens anfall mot denna »simpla 
person», som hon kallade predikanten från Linkö- 
ping. Ju högre prosten ropade, dess högre steg 
hennes indignation. Hon skulle med glädje ha stjälpt 
en kastrull med kokande buljong öfver Jonathans 



— 68 — 

sommarpermissioner, — väl att märka, om de suttit 
på hans ben. 

Karl följde predikan med spänd uppmärksam- 
het. Han kastade icke en enda blick åt främsta 
bänken på kvinnosidan, där Anne-Marie satt bred- 
vid sin mor och såg med stilla beundran upp emot 
sin far, den store talaren, själf mycket mera lik 
en ängel än de förskräckligt fula figurerna i må- 
lad gips, som grimaserade på hvar sin sida om 
predikstolen. 

Karl satt i kyrkan för att höra på predikan 
och icke for att se efter Anne-Marie, som dock 
annars var det föremål, han af allt i världen ansåg 
vara det mest tillfredsställande att beskåda. Han 
satt och väntade på att få höra ett eller annat ord, 
som skulle kunna hjälpa honom att bättre uppfylla 
sina plikter veckan igenom, lära honom arbeta med 
större glädje, med större tålamod åhöra sin fars 
många olika projekt och planer, och att med man- 
lig själfbehärskning bära den inre oro, hans hjärta 
tärdes af vid tanken på en viss ung fröken. 

Hans panna blef så allvarsam, hans ögon så 
lyssnande under de hopdragna ögonbrynen. Han 
skulle blifvit så tacksam för ett vist och godt råd, 
huru han på bästa sätt hade att uppfylla sina plik- 
ter emot alla. — Men det kom ingenting, icke ett 
enda ord, om hvilket han kunde säga: »Det där 
var taladt till dig och din svaghet. Det där skall 
jag taga med hem som en bit andligt bröd!» 

Småningom slappades det väntande uttrycket 
i hans ansikte, till dess det fullkomligt slocknade. 



_6 9 - 

Han började känna, att det var mycket varmt i 
kyrkan, men tröstade sig med att. gudstjänsten 
snart skulle vara slut. 



Medan de äldre af familjen högtidlighöllo sön- 
dagen efter tycke och behof, galopperade de yngsta 
barnen upp mot Billingen. 

Det var en härlig sommardag. 

Säden stod hög på åkrarna, löfvet hade öfver- 
allt en egen fyllighet detta år, som varit ganska 
regn fullt, och flere af de små bäckar, som risslade 
ned från höjderna, hade ännu vårens vattenfriska 
klang. Skönast var det dock att se ut öfver de 
stora vidderna, där det ena planet af bok efter det 
andra låg i olika färgskiftningar ut emot horison- 
ten och gaf intrycket af glad befrielse och okända 
möjligheter. De två syskonen redo i liflig takt 
bredvid hvarandra, men då de kommit högre upp 
emot berget, läto de hästarna gå för lösa tyglar 
och gåfvo sig ro att betrakta det vidsträckta land- 
skapet för sina fötter. 

»Du ser så lycklig ut, Vanda!» sade André. 
»Hvad är du så lycklig öfver?» 

o 

»A, du, öfver att lefva!» svarade hon med en 
djup suck. »Jag skulle helst vilja lefva i tusen år. 
Skulle inte du det?» 

»Det beror på, om jag finge hvad jag ville», 
svarade han. »Annars vill jag helst inte lefva alls.» 

-Ja, jag förstår, du vill bara spela», sade hon, 



— 70 — 

medan hon klappade hästens hals för att lugna 
dess upprörda känslor efter den starka ridten. 

»Pappa kommer aldrig att tillåta mig det», sade 
André. Hans gråa ögon blefvo nästan svarta. 

»Har du frågat honom?» sade systern. 

»Nej», svarade André, »jag vågar inte». 

»Då kan du ju heller inte veta, hvad han kom- 
mer att säga», svarade hon. »Du får väl försöka. 
Måhända blir det inte alls så svårt, som du tror.» 

»Men, ser du», svarade han, »när man vet, att 
hela ens framtid och lycka beror på, hvilket svar 
man får på en sådan fråga, då är det inte så lätt 
att komma fram med den. Jag är nu i alla fall 
så rädd för pappa.» 

»Jag ska' säga dig», sade Vanda, medan de 
redo fram fot för fot, »ni gossar förstå inte alls 
att ta' pappa på rätta sättet. Om jag vill, att pap- 
pa ska' säga ja, så vet jag precis, hur jag ska' 
bära mig åt. Om jag till exempel ville ut och rida 
en dag, och då skulle gå in till pappa och be med 
ängslig ton: 'Tillåter pappa, att jag låter sadla och 
rider ut ett par timmar?' så vet jag, att pappa ge- 
nast skulle göra invändningar. Han skulle då all- 
tid hitta på en eller annan grund att svara nej ! 
Nej du, jag är inte så dum ! — Jag kommer sprin- 
gande gladt och frimodigt in till pappa och säger: 
'Jag rider ut om en timme, pappa lilla, och kom- 
mer måhända inte hem förr än till middagen!' Pap- 
pa ser då knappast upp från sin bok, men säger 
bara: 'Jaså, gör du det, min pulla!' Så skall du 
bära dig åt! Du skall bara riktigt säkert veta 






-7i — 

livad du vill, och sedan säga det alldeles frankt. 
Då är pappa som smält smör.» 

»Men, ser du», sade André eftertänksamt, »jag 
måste ju inte bara säga, hvad jag ämnar göra, 
utan också hvad jag har gjort. Och du vet inte, 
huru lat jag varit med mina juridiska studier. Upp- 
riktigt sagdt, har jag aldrig läst ett dugg.» 

»Det kan jag så lifligt föreställa mig», sade 
Vanda. 

»Nej du, jag har bara spelat», sade André. 
»Tre gånger har jag fått flytta, därför att de kla- 
gade öfver, att jag spelade för mycket, och ändå 
har jag spelat alltför litet. Tänk, att jag är tjugu- 
ett år. Utomlands är en konstnär färdig vid den 
åldern, och jag är bara i början af mitt arbete. 
Det beror nu pä dagar och timmar, och att aldrig 
släppa tag, och så skulle jag sitta och glo i de 
ohyggliga juridiska böckerna! För resten begriper 
jag aldrig ett ord af hvad som står i dem.» 

»Har du aldrig spelat för någon riktig förstå- 
sigpåare?» frågade Vanda. 

>Jo, det har jag visst!» svarade André. »Jag 
har allt kilat öfver till Köpenhamn gång på gång 
och spelat för den bästa de ha där. Han sade, 
att det vore en riktig synd, om jag inte ägnade 
mig helt åt musiken.» 

»Det är precis som farmor säger», sade Vanda. 
»Farmor säger alltid, att den största synd man 
kan göra är att hindra någon i att göra hvad han 
helst vill.» 



— 72 — 

»Nå, det beror väl ändå på hvad man vill?» 
sade André och skrattade. 

»Det säger farmor inte», svarade Vanda efter- 
tänksamt. 

»Och jag vill verkligen intet ondt», fortsatte 
André sin egen tankegång. »Det finns väl i hela 
världen intet så upphöjdt och stort som musiken. 
Ingenting, hvarmed man gör människor så lyckliga; 
och för resten duger jag inte till något annat.» 

»Ja, då behöfver du väl inte betänka dig», sade 
Vanda afgörande. 

»Det är så svårt, om man måhända skulle göra 
dem ondt, som man håller mest af», svarade André 
mildt. »Hvad tror du mamma kommer att säga?» 

»Det vet jag inte», svarade Vanda. »Jag vet 
aldrig hvad mamma tänker.» 

»Men hon tycker allt om att höra mig spela?» 
sade André i en frågande, förhoppningsfull ton. 

»Ja, så där hemma hos oss», svarade Vanda. 
»Och helst om du spelar allvarsamma och lång- 
samma saker. Mamma går alltid ut, när du bör- 
jar rasa på pianot. Och tänk dig då i en kon- 
sertsal, till hvilken man säljer biljetter, och du skulle 
ta betalt, ja måhända till och med på en teater! 
Det tror jag nog mamma skulle tycka vore för- 
skräckligt.» 

André suckade, medan han satt och stirrade 
ned på jorden. 

»Men jag skall säga dig», sade Vanda ifrigt, 
»att jag tycker inte alls det är rätt, att föräldrar 
så där skall ha lof att bestämma öfver, hvad deras 



- 73 — 

stora, vuxna barn vilja ta sig till. Inte kan väl en 
pappa och en mamma titta pä sina barn hela lif- 
vet igenom. Dä äro fåglarna mycket klokare. De 
lära själfva sina ungar flyga, och om de inte ha 
mod, så skuffa de dem ut ur boet. Det har jag 
själf sett. När jag en gång får alla mina barn, så 
ämnar jag säga åt dem, när de bli stora: 'I väg 
med er! Låt oss nu se hvad ni duga till l Ut i 
luften med er!'» 

»Ja, jag ville önska du vore min mor», sade 
André och log sorgset. De redo en stund tysta; 
så sade André: 

»Ibland tror jag det kvittar mamma tämligen 
lika, hvad jag gör eller inte gör. Hon har liksom 
aldrig tagit sig så synnerligt af mig.» 

»Ja, ser du», svarade Vanda sakta, som om 
hon rörde vid en mycket ömtålig sak, »det är nog 
Bertel! Bertel var ju bara ett år, då du blef född, 
och då var ju mammas tankar så upptagna af honom, 
stackars Bertel! Hon hade nog inte tid att tänka 
på annat.» 

»Jag undrar, om hon egentligen nånsin tänker 
på annat?» sade André. 

o 

»Ajo», svarade Vanda. »Nog tror jag mamma 
också ibland tänker litet på pappa.» 

De bröto båda ut i ett klingande skratt i med- 
vetande om sin mors största svaghet. 

»Så tror jag nog också, att mamma tänker 
litet på de .äldre syskonen, dem som kommo före 
Bertel. Vi två, som kommo efter, har hon nog 



— 74 — 

inte haft tid att bry sig så mycket om», tillfogade 
hon med en suck. 

Det var nog också, som hon sade. 

Efter olyckan med Bertel hade modern icke 
välkomnat de två yngsta barnen, Det nästan plå- 
gade henne, att André från det han var liten väckte 
människors sympati genom sitt vackra utseende 
och sin begåfvade natur, medan hon fick lof att 
gömma sin stackars Bertel, då han på sin höjd 
blott kunde framkalla litet medlidande, och då 
Vanda kom till världen sex år efter André, kom 
hon som en mycket oväntad öfverraskning. 

Modern var då så fullt upptagen af att möj- 
ligtvis uppväcka några lifsintressen i Bertels omtöck- 
nade barnasinne, att hon sysselsatte sig föga med 
den lilla flickan, som mest öfverlämnades i främ- 
mande vård och som från tidigaste barndom helst 
höll sig till farmodern. 

»Tänk, att du skall bli musiker!» sade Vanda 
efter en stund. 

Nu hade de vändt hästarna och voro på hem- 
vägen. 

»Då kommer du väl att resa långt ifrån oss?» 

»Ja nog får jag lof att ge mig ut i världen, 
om jag skall bli något riktigt», svarade André. 
»Först skulle jag vilja studera i Köpenhamn, och 
sedan ville jag nog längre bort, till Leipzig eller 
Dresden, eller en annan af de stora tyska musik- 
städerna, där man får höra och lära det bästa.» 

o 

»Ah, hvad det blir tomt efter dig!» sade Vanda 
och räckte honom handen. »Förr kunde jag inte 



— 75 — 

tänka mig en dag utan dig. Nu har jag ju fatt 
lära mig det. Men en sommar utan dig! Det 
vore en sorglig sommar!» 

»Jag kan allt komma ibland och hälsa på!» 
sade André. 

»Och hälsa på?» upprepade Vanda i jämrande 
ton. »Ja, det är inte detsamma. Och jag som 
trodde, att du en gång skulle bli häradshöfding och 
komma att slå dig ned här på landet!» 

»Jag tyckte du sade nyss, att du höll på, att 
de unga skulle sparkas ut i luften?» sade André 
och skrattade. 

»Ja visst!» svarade Vanda. »Ja visst tycker 
jag det. Det var bara så'na där drömmar, som 
jag haft ibland. Jag tänkte mig då, att du skulle 
slå dig ned på landet här, icke långt från Hög- 
valla, och gifta dig med Anne-Marie.» 

»Med Anne-Marie?» upprepade André. »Hur 
kunde det falla dig in?» 

Han såg ut, som om en alldeles ny tanke hade 
förvånat honom. 

»Det var väl inte så märkvärdigt?» sade Vanda. 
»Tycker du inte. att hon är söt?» 

»Den sötaste som finns!» svarade André. »Men 
— ja, jag har lika litet tänkt på något sådant, som 
jag skulle ha tänkt gifta mig med dig. Jag har 
alltid tyckt, hon var min yngre syster, och hon har 
hållit af mig som sin äldre bror.» 

»Är du alldeles säker på det?» frågade Vanda. 

»livad menar du? I [vad menar du, Vanda?» 



- 7 6- 

sade Andre och höll in hästen. »Skulle Anne-Marie? 
Vet du?» 

Vanda svarade blott med ett litet leende och 
en underlig blick långt ut i rymden; men i Andres 
hjärta tände detta oförklarliga leende en liten gnista, 
som icke hade varit där förr, och en sakta, värmande 
röst hviskade i hans hjärta: »Skulle det verkligen 
vara sant?» 

Vanda hade satt sin häst i raskt traf. Hon 
tycktes ha blifvit rädd för de få ord, hon sagt, och 
för att leda Andres tankar bort till andra ting 
frågade hon plötsligt: 

»Tyckte du, att unga majorskan var mycket 
vacker?» 

Till hennes stora förvåning blef André mycket 
röd i ansiktet. De hade måhända ridit för fort. 

»Det kan det väl egentligen blott vara en me- 
ning om», svarade han. 

»Skulle du vilja ha en så där gräsligt vacker 
fru?» frågade Vanda. 

»Jag tror, uppriktigt sagdt, inte, att fru Ida är 
af den sortens kvinnor, man gifter sig med», sva- 
rade han. 

»Majoren har i alla fall gift sig med henne», 
sade Vanda gladt. 

»Men jag undrar, om han får synnerligen nöje 
däraf?» svarade André. 

»Det största nöje måtte väl vara att sitta och 
stirra på henne från morgon till kväll», sade Vanda. 

»Ja, om majoren kan prestera det* % svarade 
André, »så tror jag också, att hon blir nöjd. Hon 



— 77 — 

är nog en af do kvinnor, som tycka, att om en 
man sysselsätter sig med något annat än henne 
själf, sä är det en förolämpning, och en major i 
kronans tjänst har ju tyvärr också andra plikter.» 

Under dessa samtal hade de nått Högvalla. Då 
de kommo in i hallen, gick André fram till ett bord, 
där det stod ett kopparfat, hvarpå de besökande 
lade sina kort, om herrskapet var frånvarande. 
Flere personer hade denna förmiddag varit på 
visit. André lyfte korten och läste namnen. 

Plötsligt kastade han ett af korten häftigt till- 
baka på fatet. Han såg upprörd och ond ut. På 
kortet, som medföljde major Walles, stod »Fru Ida 
Walles, född Tule.» 

Farmor kom i samma ögonblick nedför trap- 
pan. 

»Har du haft roligt i förmiddag?» frågade 
Vanda. 

»Jag har haft en utsökt behaglig dag», svarade 
öfverstinnan, »nekat mig hemma för alla besökande 
och varit i ostörd ro med mig själf och Rousseau.» 



FJÄRDE KAPITLET. 
Mellan fyra ögon. 

En morgon, då Charlotte kom från ett besök 
hos en sjuk och gick genom parken, fick hon 
se sin bror Karl gä fram och åter i slutna allén. 



- 7 8- 

Det var en lång allé långt nere i parken, hvilken i 
mannaminne varit igenväxt på sådant sätt, att vägen 
icke längre var uppröjd. Man gick fram pä det 
mjuka, täta gräset som på en skogsmark, hvar- 
öfver dubbla rader af lindar och popplar spände 
ett nästan ogenomträngligt hvalf. 

Det var en egendomlig tyst poesi i denna gamla 
öfvergifna allé, och det hade länge varit bruk i 
familjen, att om någon hade särskildt behof af att 
vara i ostörd frid med sina egna tankar eller sorger, 
tog han eller hon sin tillflykt till den slutna allén. 
Där fick man vanligtvis vara alldeles i fred. Nu 
fick Charlotte öga på sin äldste bror, som gick 
fram och åter på gräset. Han var klädd i sin 
arbetsdräkt med uppvikna byxor och hade ett 
ridspö i handen, och han gick med böjdt hufvud, 
så att han icke genast märkte, att systern nalkades. 

Hon tänkte också först gå förbi, då hon nog 
förstod, att om Karl hade uppsökt den slutna 
allén, sä var det, emedan han ville vara ostörd. 
Men han hade ett så sorgset grubblande uttryck, 
och gick med så tunga steg, att Charlottes varma 
hjärta icke kunde gå förbi. Hvem kunde veta, om 
icke hennes tyste bror just hade behof af att ha 
någon att tala med i detta ögonblick? Han såg 
henne komma, men fortsatte sin vandring, då Char- 
lotte smög sig närmare, lade sin arm i hans, såg 
upp på honom med sina vänliga ögon och sade: 
»Hur är det, Karl? Du är inte glad.» 

»Nej, därtill har jag verkligen mycket liten an- 
ledning!» svarade han dämpadt. 



— 79 — 

De två syskonen gingo arm i arm utan att tala. 

»Kan du inte säga mig, hvad det är?» sade 
Charlotte efter en stund. »Har det gätt dig något 
särskildt emot?» 

»A, det är pappa!» utbröt Karl och blef stå- 
ende. »Han kan göra en rakt galen!» 

»Nej, men Karl, hvad har han då nu gjort?» 
frågade Charlotte ängsligt. 

»Gjort?» upprepade Karl. »Han har då lyck- 
ligtvis ännu inte gjort någonting, men han ämnar 
hvar vecka göra nya dumheter. Det är inte att 
stå ut med!» 

»Men, Karl!» sade Charlotte sakta. När hennes 
tyste bror ibland bröt ut i den där häftiga tonen, 
så visste hon, att det var en lång tids instängda 
vrede, som gaf sig luft. 

»Det är beständigt ett och detsamma!» sade 
Karl. »Beständigt detsamma. Pappa tror, att vi 
ha råd till allt; vi kunna inlåta oss på de mest 
orimliga företag. Han vill handla, som om vi hade 
en outtömlig guldgrufva att ösa ur; och i själfva 
verket står det ganska illa till för ögonblicket. Vi 
ha haft två dåliga år, och det är nätt och jämnt, 
att jorden ger så mycket, som man lägger ned i 
den. Och så ska' vi bygga! — » 

»Hvad är det pappa vill bygga?» frågade Char- 
lotte. 

»Det är ju den där välsignade kvarnen, han 
jämt bråkar om>, sade Karl. »Hvad ska vi med 
en kvarn att göra? Vi ha ju Löfsta- kvarnen en 
fjärdingsväg härifrån, som vi ha begagnat i alla tider, 



— 8o — 

och pappa må inte inbilla sig, att vi kunna riva- 
lisera med den. Löfsta-kvarnen är en utmärkt kvarn 
och har traditioner för sig. Hvarför i alla dar 
ska' vi bygga en kvarn?» 

»Men kan du inte försöka öfverbevisa pappa — 
— — ?» började Charlotte. 

»Som om jag nånsin gjorde annat!» afbröt 
Karl. »Som om jag nånsin gjorde annat! Men 
han tar inte emot förnuftsskäl. Han tänker sina 
egna tankar och går med skygglappar, så att han 
hvarken ser till höger eller vänster.» 

Karl gick så fort, att Charlotte fick skynda för 
att hålla jämna skridt med honom. 

»Ja, om det bara vore en sak, han envisades 
om», fortfor Karl, »men det är tusen! Nu har 
han ju fått i sitt hufvud, att han skall vara med 
om den där lilla bibanan, som ett par herrgårdar 
längre in i landet vilja ha i gång. Det är ett före- 
tag, som aldrig kommer att bära sig. Det är ingen 
anledning till trafik åt det håll, där de vilja lägga 
linjen, åtminstone ingen trafik, som kommer att 
löna företaget. Och när jag frågar pappa, hvilken 
fördel eller nytta Högvalla egentligen skulle få af 
den föreslagna linjen, så svarar han, att vi bara 
skulle få tio minuter till närmaste station, och det 
skulle spara hästarna, som nu ha en half mil att 
gå! Spara hästarne!» Han skrattade högt. »Det 
blef en dyr besparing, som skulle betalas med många 
tusen för att starta företaget. Och ser du ! Pappa 
vill inte bara ta' aktier däri. Han vill starta det hela. 
Och till hvad nytta? Det är ju en ren orimlighet.» 



— Si — 

Han blcf stående och såg på Charlotte, som 
om han af henne fordrade förklaring på faderns 
besynnerliga planer, men då hon bara såg ned- 
slagen ut, utan att svara, började han åter gå. 

»Och när jag då svarar honom, att vi inte alls 
ha råd till extra utgifter för närvarande, så säger 
han, att man kan ta inteckningar i gården för att 
skaffa pengar. Har du hört på maken! Inteck- 
ningar i Högvalla!» Han stod äter stilla. 

Charlotte skakade på hufvudet. Det föreföll 
till och med henne väl oförsvarligt af fadern att 
umgås med sådana planer. 

»Och när jag då gör invändningar och säger 
rent ut, att det icke får ske, så frågar pappa, om 
det är hans eller min gård, och säger mig, att om 
hans inspektor inte vill gå in på hans idéer, sä 
står det honom fritt att taga en annan. Natur- 
ligtvis, han kan ta hvem han vill.» 

o 

»A, det där menar inte pappa», sade Charlotte 
och klappade honom tröstande pä armen. 

»Det är i alla fall inte roligt att höra, när man 
sliter ut sig från morgon till kväll hela året om 
för att få det att gå ihop», sade Karl mörk, och 
började ånyo gå med långa steg. »Det är bra 
litet uppmuntrande.» 

Charlotte kunde bara klappa hans arm som 
bevis på sitt deltagande. Hon hade ju inga trö- 
stegrunder att komma med, men slutligen sade 
hon : 

*Jag tror inte du skall ta dig sä nära. Försök 
att inte säga pappa allt för mycket emot. Låt 

Högval la. 6 



— 82 — 

honom tala. Om han nu blott får lof att tala om 
det en tid och inte möter för mycket motstånd, 
så glömmer han bort det så småningom. Du skall 
se, att han glömmer bort det!» 

»Men du får medge, att det är utan all rim 
och reson att bara gå och leka med sädana vik- 
tiga frågor och inte ha lof att tala allvarsamt med 
pappa om allvarsamma ting. Dem vill han inte 
alls höra på. Vi skulle nu helst koncentrera alla 
våra tankar och krafter på mejeriet. Det skulle 
bli en inkomstkälla, men det intresserar inte pappa. 
Han tycker, att när det gått förut, som det nu är, 
så kan det fortsätta likadant i framtiden.» 

»Jag trodde du var ganska nöjd med mejeriet?» 
sade Charlotte. »Är det så dåligt?» 

»Dåligt?» upprepade Karl i beständigt samma 
upprörda ton. »Inte är det precis dåligt. Det är 
till och med ganska bra; men jag ville ha det 
utmärkt, jag ville ha det till ett mönstermejeri. 
Det kan vara godt och väl med allt det stora 
jordbruket men det lönar knappast mödan längre. 
Konkurrensen har blifvit oss för mäktig. Men än- 
garna, Charlotte, ser du ängarna! Jag ville torka 
ut ett par af de små sjöarna och bara skaffa hö 
och hö, så vi alla drunknade i hö. Och så skulle 
jag lägga på ko-rasen och bygga om mejeriet, 
och då skulle du få se på smör, som kunde täfla 
med både Danmark och England. Då skulle går- 
den kunna gå en ny framtid till mötes. Som 
det nu är, är det ju bara bekymmer.» 

»Du får ha litet tålamod!» sade Charlotte upp- 






-8 3 - 

muntrande. »Bara du ger dig tid, får du det nog 
till sist, som du vill ha det.» 

»Nej du, jag far det aldrig som jag vill!» sade 
Karl, medan han slog af topparna pä hundlokorna 
i gräset. Hans röst var sä innerligt sorgsen, att 
Charlotte sade: 

»Det är nog inte bara smöret, du går och sör- 
jer öfver, Karl.» 

De hade satt sig på en gammal bänk längst 
nere i allén. Charlotte lade sin ena arm om bro- 
derns hals och böjde sitt hufvud mot hans kind. 

»Hvad är det, Karl? Säg mig, hvad det är?» 
sade hon med sin mildaste röst. 

»Något som aldrig kan hjälpas», svarade han, 
medan han fortsatte att piska de oskyldiga hund- 
lokorna med sitt ridspö. 

»Hvarför tror du inte det?» frågade Charlotte. 

»Därför att hon inte bryr sig om mig och aldrig 
kommer att göra det. Och hur skulle hon kunna 
göra det, när hon — när hon ser André?» 

Han talade i afbrutna, framstötta meningar, som 
om det kostade på honom att få fram orden. 

»Men är du också säker pä, att André håller 
af henne?-» frågade Charlotte sakta. 

»Nej, det är jag inte, det är just det jag inte 
vet», sade Karl med eftertryck. Han reste på sig 
och såg på Charlotte. 

»Tänk dig, om hon går och fäster sig vid ho- 
nom med hela sitt lilla välsignade hjärtas kärlek, 
och sä han inte skulle bry sig om henne, inte 
skulle tänka på henne på allvar?» 



-8 4 - 

»André är så snäll!» sade Charlotte. »Han 
skulle aldrig vilja gä och leka med en flickas käns- 
lor allra minst med Anne-Maries. Ännu äro 
de ju sä unga, man kan ju aldrig veta, hur det 
en gång kan bli?» 

»Måhända kommer hon att välja honom», af- 
bröt Karl. »Och ser du, Charlotte, det skulle jag 
inte kunna bära. Redan nu kan jag inte tåla att 
se dem samtala alltför länge. Jag skulle vilja gå 
och slita dem ifrån hvarandra! Och om det en 
gång skulle bli allvar, riktigt allvar, att han tog 
henne ifrån mig för alltid! Jag skulle inte kunna 
bära det. Jag skulle inte kunna. Är det inte för- 
skräckligt, Charlotte? Att gå och vara svartsjuk 
på sin egen bror?» 

Han slog båda händerna för ansiktet och stån- 
kade som under en fysisk smärta. Charlotte kunde 
icke svara honom. Hon bara strök sin hand gång 
på gång öfver hans nacke. 

»Ja, det är orätt att plåga dig med sådana 
stygga tankar», sade han och såg upp. Hans 
ögon voro röda, och hans panna hade ett så olyck- 
ligt uttryck, att Charlotte genast böjde sig och 
kysste den. 

»Du, som är så god och mild och aldrig tän- 
ker på dig själf!» sade han, i det han tog hennes 
hand och kysste den. »Du som nog inte alls vet, 
hur kärleken kan pina en, när man aldrig får tala.» 

»Det finns så många sorters kärlekssorger», 
sade Charlotte med en liten suck. »Så många 
sorters ohjälplig kärlekssorg!» 



-8 5 - 

Hon satt och såg framför sig med ett uttryck, 
som fick Karl att förvånad fråga: 

»Känner du något till kärlekssorger?» 

Charlotte satt med nedslagna ögon och strök 
sin ena hand öfver den andras öfversida. Sä höll 
hon på en stund, och så sade hon sakta: 

»Kommer du ihåg Gunnar Larson?» 

»Gunnar Larson! upprepade Karl. »Pastors- 
adjunkten, som tjänstgjorde under prosten för tre 
år sedan?» 

Charlotte nickade. 

»Javisst kommer jag ihåg honom!» sade Karl. 
»Jag såg honom flera gånger; en lång ljus man 
med glasögon och ett sjukligt utseende; han såg 
snäll och rar ut. Hvart tog han egentligen vägen?» 

»Han doo!» sade Charlotte stilla. 

»Och han och du — ?» Karl stannade midt i 
sin fråga. 

»Vi voro förlofvade», sade Charlotte. 

»Och det har du aldrig talat om förr?» sade 
Karl och tryckte henne fast intill sig. Ȁr det 
ingen, som vet det, Charlotte?» 

»Nej, det är ingen, som vet det>, svarade hon 
så sakta, som om hon var rädd att någon nu skulle 
fä veta det. »Ser du, Karl, han hade föga utsik- 
ter för framtiden, då han var så klen och inte tålde 
vid att studera så mycket. Någon vidare briljant 
examen hade han ju heller inte. Och så var det 
ju också det, att pappa och mamma nog inte hade 
tyckt om det. De hade ,'ildrig gifvit sitt samtycke.» 

-Men hvarför det?» frågade Karl. »Mamma, 



— S6 — 

som har så stor vördnad för människor, som gjort 
religionen till sin lifsuppgift.» 

»Det beror allt på!» svarade Charlotte och såg 
upp på sin bror. »Det beror allt på, om de tänka 
lika med mamma. Och Gunnar hade nog en an- 
nan uppfattning af religionen. Han såg inte så 
hårdt på lifvet som mamma. Han var så mycket 
gladare. Och så var det också något annat, som 
stod emellan. Jo, ser du, Gunnar var af en myc- 
ket enkel familj. Hans far var skomakare i Grenna, 
och det tror jag aldrig, att pappa och mamma 
skulle kunnat bära.» 

»Månne du inte misstager dig, lilla syster!» sade 
Karl. »Har du inte märkt, att mamma som an- 
nars håller ganska mycket på sin värdighet, blir 
som en annan människa, när hon är tillsammans 
med religiöst folk. Då är hon så rättfram och 
vänlig, som om hon vore släkt med dem alla.» 

»Ja, när de ha hennes egna åsikter, Karl, då 
bli de som en sorts undantagsmänniskor för henne», 
sade Charlotte. »Och ändå tror jag inte, att om 
själfva Jonathan Pettersson friade till mig, mamma 
skulle ge sitt samtycke. Ett är att gå och höra 
en man predika, ett annat att få honom in i fa- 
miljen. Och kan du tänka dig mamma ta' emot 
en svärson, som hette Larson och hade en far, 
som var skomakare?» 

De skrattade båda rätt sorglustigt, hvarefter 
de åter sutto tysta en stund. 

»Och du höll så mycket af honom?» började 
Karl varsamt. 



-87- 

»Ja, sä mycket, att jag aldrig kommer att hålla 
af någon annan», sade Charlotte. »Han var så 
god och så klok — och så anspråkslös. Och så 
tyckte han så mycket om mig.» 

Hon dolde ansiktet i sina händer och grät sakta 
en liten stund. 

»Vi hade tänkt, att vi skulle ha kunnat arbeta 
så bra ihop», fortsatte hon, medan hon torkade 
sina ögon. »Vi ville alltid detsamma, — och lik- 
som på samma sätt. — Men det skulle nu inte 
bli så, och det var måhända den enda lösningen. 
Han var så klen och hade kanske blifvit en sjuk 
man. Nu gick det ganska fort. Han dog hemma 
hos sina föräldrar.» 

Hon sväljde gång på gång för att icke åter 
börja gråta. 

»Ser du, Karl, den smala ringen här med för- 
gätmigejen, som jag har på ringfingret, och som 
ni bruka skämta med mig om och säga, att det 
är en förlofningsring jag själf köpt? Det är min 
förlofningsring, som han skickade mig, då han 
dog. » 

Hon lyfte handen och kysste ringen gång på 
gång, och medan hon satt och vred på den, fort- 
satte hon: 

»Med den har jag blifvit hans, och jag kom- 
mer att bli honom trofast till min död. Och ser 
du, Karl, det är allt en stor hjälp i mitt arbete, 
att jag vet, att jag liksom också skall göra allt, 
hvad han ville ha gjort, men inte hann med, och 
atl jag 'l ;ilt lian gillar det, om jag gör mitt 



- 88 — 

bästa. Ni säga så ofta, att ni inte förstå, hur 
jag kan hinna så mycket hvarje dag», sade hon 
och log genom sina tårar. »Men ser du, Karl, 
det är bara därför, att vi äro två om det!» 

Hon lät sitt hufvud sjunka ned på broderns 
skuldra och satt alldeles stilla. Det rörde sig icke 
en pust i kronorna på de gamla lindarna, och den 
gråa himlen öfver deras hufvuden hade inte en 
fläkt. Hela naturen stod och väntade på regnet. 

Karl böjde sig och kysste sin syster på håret. 

»Tack, lilla syster!» sade han. »Nu känner 
jag dig först riktigt.» 

De reste sig och gingo hand i hand upp ge- 
nom allén; men just som de skulle gå vidare, upp 
emot gården, stannade Karl. 

»Ja, du är stor och försakande», sade han, 

»och förstår att lcfva utan att äga något själf; men 

jag kan inte nöja mig med bara arbetet. Jag kan 

inte. Jag måste ha en lycka, som är min egen.» 

Hans röst hade åter blifvit häftig, och medan 
han stod där och ref i uppslagen på sin arbets- 
jacka med ett uttryck af en vild smärta, undrade 
Charlotte för sig själf öfver, att detta var hennes 
tyste, allvarsamme bror, han som de andra betrak- 
tade som familjens mest sansade och förståndige 
medlem. 

Vid mellanfrukosten, som intogs klockan tolf, 
visade patron Bunge tecken till, att han nog hade 
en känsla af att ha förifrat sig emot sin son och 
inspektor. Han bjöd honom flera gånger af rät- 
terna på bordet och visade honom till och med 



- 89 - 

den största ynnest, han öfverhufvud kunde visa 
någon, nämligen den att räcka honom den nyss 
anlända tidningen, som han ännu icke själf läst. 

Karl, hvilken efter sin vana satt och ät i tyst- 
het, såg upp med en viss öfverraskning, men då 
han genast uppfattade den försoningsgärd, som 
faderns uppoffring innebar, tog han emot tidningen 
med ett leende och satte sig genast efter bordet 
att läsa den. 



Samma kväll, då Bunge och fru Anna kommit 
upp i sin stora sängkammare, hade de på tu man 
hand en liten hjärteutgjutelse. Bunge hade redan 
lagt sig, medan fru Anna satt framför toalettspegeln 
och borstade sitt långa bruna hår. De talade om 
silfverbröllopsdagen och genomgingo i tankarna de 
svunna åren af sitt lif. 

»Ja, lilla Anna!» sade Bunge från sängen, där 
han låg, »vi få allt anse oss för två ovanligt lyck- 
liga människor. Det finns måhända inte många 
föräldrar, som stå i ett så godt och innerligt för- 
hållande till sina barn som vi. Men så ha vi dä 
också barn, som vi kunna vara stolta öfver ...» 

»Inte stolta, min vän!» rättade fru Anna. Hon 
var osynlig bakom det nedkammade håret. »Inte 
stolta, men djupt tacksamma.» 

-Ja, visst!» svarade Bunge frän sängen. 

lian medgaf nästan alltid hvad hans fru sade, 
utan att anse sig behöfva tänka vidare däiöfver. 



— 90 — 

»Tänk dig nu först Karl!» fortfor Bunge. »Tror 
du, att många fäder ha en sådan son? Han kan 
ju vara litet envis och påstående ibland, och han 
har något så besynnerligt gubbaktigt, som ibland 
hindrar honom att följa mina större idéer; — men 
i alla fall är han sannerligen en präktig pojke och 
oersättlig som inspektor på Högvalla.» 

»Ja, och så har han ju alltid dig som sitt stöd», 
sade fru Anna, hvars ögon nu lyste i spegeln 
mellan det benade håret. »Om Jian är handen, 
så är du i alla fall hufvudet, som i rätta ögon- 
blicket kan gripa in och ställa till rätta.» 

»Nå, det kan ju naturligtvis ha sitt goda med 
sig att ha en erfaren man i ryggen», sade Bunge 
anspråkslöst. 

»Jo, jag skulle tro det!» sade fru Anna i trium- 
ferande ton. Hon visste nog hvad hennes Anders 
gick för. 

»Och så är det lilla Charlotte», fortsatte Bunge. 
»Hon är väl, om någon, sina föräldrars tillgifna 
barn. Det är nog bara hennes stora kärlek till oss 
som gör, att hon aldrig kan fästa sig vid någon. 
Det är, som om hon hvarken skulle ha ögon eller 
öron för de unga herrarne, som komma här i hu- 
set. Du skall få se, hon gifter sig aldrig. Hon 
har alldeles nog i sin far och mor!» 

»Jä» J a § tror du har rätt!» svarade fru Anna, 
medan hon långsamt och noga borstade håret. 
»Alla hennes tankar koncentrera sig om hemmet. 
Ibland skulle jag nog själf vilja ta i litet mera och 
lägga mig i både det ena och det andra, men när 



— 91 — 

det roar och intresserar henne sä mycket — så 
låter jag henne hållas. Och så är hon ju oss så 
tillgifven, som du säger. Det har nog aldrig fun- 
nits en tanke på kärlek eller giftermål i hennes 
hjärta. Hon är liksom bestämd att bli en gam- 
mal, snäll tant.» 

»Och André», sade nu Bunge. »Vet du, ho- 
nom tror jag vi fä riktig ära af. Med hans bril- 
janta hufvud! Och nu är han i full gång med 
sina studier. Hvem vet, om vi inte en gång rent 
af kunna få se honom som landshöfding här i lä- 
net? Men till dess äro vi nog, gunås, döda och 
borta» — och Bunge gäspade högt som afslutning 
på denna ledsamma tanke. 

»Bertel», sade han så efter en stund. »Stac- 
kars Bertel! Honom är det ju på sätt och vis 
synd om. Och ändå tycker jag ibland, att han 
fått den bästa lotten af alla syskonen, eftersom 
han fatt broderparten af din kärlek, Anna.» 

»Det är inte mera än rätt!» sade fru Anna och 
lade kammen i knäet och såg tankfullt framför 
sig. »André har hela världens kärlek. Han be- 
höfver bara småle eller sätta sig till pianot, för att 
alla ska bli hans vänner, medan Bertel, — tyst, 
ropade han inte?» 

Hon lyssnade, men intet ljud nådde genom den 
öppna dörren till Bertels rum. 

-lian sofver allt!» sade Bunge belåten. Han 
ville nu helst fä prata litet ostördt med sin fru 

-Ja, och sä ar det Vanda-, fortsatte Bunge. 1 )<■( 
kära barnet. J lon in- da som en solstråle i hemmet.» 



— 92 — 

»Forstår du dig riktigt på Vanda?» sade fru 
Bunge, som nu flätade sitt här i en läng, tung 
fläta. 

»Förstår mig på», upprepade hennes man. »Vet 
du, det är då egentligen ingen konst att förstå 
Vanda. — Hon är bara barnet.» 

»Men hon är så ytlig», sade fru Anna. »Hon 
visar aldrig tecken till, att hon har en allvarlig 
tanke. Jämt ut och in! Upp och ned för trap- 
porna, utan att nånsin slå sig till ro vid ett ar- 
bete.» 

»Kära Anna, Vanda är ju bara fjorton år! 
Hon är så ovanligt utvecklad. Hennes intressen 
dela sig mellan krusbärsbuskarna i trädgården och 
konfektbitarna hos farmor. livad begär du af en 
unge på fjorton år?» — 

»Jag hade verkligen mycket mera i hufvudet 
vid hennes år», sade fru Anna. 

»Du! Ja, det tror jag nog», svarade hennes 
man. »Men du ska inte jämföra dig själf med 
dina barn. Ingen af dem har dock, på långt håll, 
fått din begåfning.» — 

»Och så denna beständiga sporten!» sade fru 
Anna, medan hon ordnade toalettbordet. »Alltid 
ska det vara hästar och ridning och åkning, utan 
uppehåll. Hvad ska det egentligen tjäna till?» 

»Det ligger i tidens anda», svarade Bunge. 
»Det ligger i tidens anda. Sport är nu hela vår 
Svenska ungdoms lösen. Och för resten är Vanda 
ett sådant kärt barn! Och mjuk som vax! Jag 
skulle kunna linda henne om mitt lillfinger.» 



9 



3 



»Ja, någon personlighet tycks hon inte ha an- 
lag för att bli», sade fru Anna i afgörande ton. 

Bunge svarade icke. I lan hade sonmat och 
snarkade redan sakta. Samtalet var slut. 

Det är märkvärdigt, huru väl alla föräldrar 
känna sina barn! — 



ANDRA AFDELNINGEN 



FÖRSTA KAPITLET. 
Hos farmor. 

Det hade regnat i många, många dagar. Reg- 
net tycktes aldrig vilja taga slut. — Först 
började det gladt och skrattande, muntert smatt- 
rande på det täta löfvet i alléerna. Så öfvergick 
skrattet till gråt, en gråt, som växte till rent hy- 
steriska utbrott och därefter öfvergick till vild pas- 
sion. Nu kunde det inte alls upphöra att regna. 
Så långt ögat kunde se, låg det öppna landet i 
en regnvåt dimma, och sä högt man kunde se upp 
i luften, drefvo regnmoln fram, från hvilka det 
strömmade och strömmade, som om alla himlens 
slussar voro öppna. 

Karl gick ut på åkern med långa stöflar och 
uppvikt regnrockskrage. Charlotte sprang med 
tjocka kängor och schal öfver hufvudet bort till 
sina sjuka och fattiga, men familjens öfriga med- 
lemmar höllo sig inomhus. 

Man kunde knappast störta ned i parken med 
paraply för att få sig några minuters frisk luft, ty 
allt flöt som en syndaflod. En sådan regnig augusti- 



— 95 — 

eftermiddag satt öfverstinnan i skymningen i sin 
salong och lade patiens, då det knackade på dörren. 

»Entrez!» svarade hennes höga, befallande röst. 
Dörren öppnades på glänt, och Vanda stack in 
hufvudet. 

»Få vi komma? Det är bara jag och André.» 

»Var så goda!» svarade öfverstinnan utan att 
lyfta ögonen från korten på bordet. Vanda och 
André kommo in i rummet och stängde dörren 
sakta efter sig. 

»Det är så gräsligt ensamt med detta regnvä- 
der, farmor!» sade Vanda i en ömklig ton. »Vi 
ha så ohyggligt tråkigt.» 

»Intelligenta människor ha aldrig tråkigt», sade 
farmor utan att se upp, medan hon lade hvarje kort 
med en liten smäll på det blanka mahognybordet. 

»Då ä' vi väl inte intelligenta», svarade Vanda 
och satte sig med en duns i en af de stora län- 
stolarna. »Vi ha bjudit till allt hvad vi kunnat; 
André har spelat för mig i två timmar, och jag 
har hört på, — men nu orkar jag inte mera.» 

vGud bevars! Två timmars pianospel!» sade 
farmor, som fortsatte med patiensen. »Då undrar 
jag inte på att ni äro utmattade. Men vänta bara 
ett ögonblick! Jag skall genast stå till er disposi- 
tion. — Låt mig se! — Låt mig se!» — Hon satt 
och grubblade öfver patiensen. 

..livad är det för patiens, farmor lägger?» frå- 
gade André, som stod vid ett af fönstren och såg 
ut i parken, där skymningen höll på att öfvergå 
till mörker. 



— gG — 

>A, det är den svåraste patiens af alla», sva- 
rade farmor. »Det är den så kallade 'Stora frå- 
gan', men jag får den aldrig att gä ut. Nej, se 
där! Det är som vanligt! I sista minuten krånglar 
det till sig. — Jag struntar i alltihop!» afslutade 
hon, medan hon samlade korten, slog leken med 
ett raskt slag i bordet och reste sig. 

»Ja, så, nu ska jag alltså roa ungdomen», sade 
hon. »Det kan ju vara en lagom sysselsättning 
för en gammal gumma.» 

»Som bättre förstår att uppmuntra oss än alla 
de unga tillsammans», sade André och lyfte hen- 
nes hand till sina läppar. 

»Smickrare!» sade farmor och hotade honom 
med fingret. 

Hon gick bort till den stora byrån under spe- 
geln mellan fönstren, hvarpå det stod två höga 
bronsljusstakar med fyrkantiga fotstycken. Hon 
tände båda ljusen och tog stakarna en i hvar hand 
för att bära dem bort till salongsbordet. På vä- 
gen blef hon stående framför André och såg på 
honom. 

»Är det meningen, att han tänker bli en narr, 
min herre?» sade hon i en ganska sträng ton. 

»Nej, det ingår verkligen inte särskildt i mina 
framtidsplaner!» svarade han muntert, medan han 
vred sina mustascher. 

»Du börjar bli för vacker!» fortsatte farmor. 
»Alldeles för vacker! Hvad skall det tjäna till 
med den där benan i pannan, och de där upp- 
svängda mustascherna? En ung man med din 



— 97 — 

intelligens kan begagna den bättre än att gå och 
sprätta för damerna. 

»Farmor får inte gräla på André!» sade Vanda 
högt från länstolen, där hon satt hopkrupen. »An- 
dré är söt som han är!» 

»Visst är han söt», sade farmor, medan hon 
placerade ljusen på bordet. »Han får bara inte 
bli för söt.» 

»Seså, min gosse!» fortsatte hon, vänd emot 
André, som hade fått en ganska missbelåten min. 
»Var nu bara inte ledsen. Jag sade det ju blott 
därför, att jag har medlidande med alla de små 
flick-kräken, hvilkas hufvuden du kommer att för- 
vrida. Kom nu, så ska vi ha trefligt! Nu ska ja 
ringa efter te, och under tiden kan du släppa ned 
rullgardinerna, min gosse lilla.» 

André utförde genast sin farmors order: släppte 
ned rullgardinerna och drog de långa, röda damast- 
gardinerna för fönstren. 

»Om vi nu till på köpet skulle ha oss en liten 
brasa?» sade farmor. »Bara en aldrig så liten en, 
för att göra vinterillusionen fullständig. Jag tror 
jag låter elda!» 

En stund efter brann en liten brasa i kakel- 
ugnen med ett ljust, gladt skimmer, som om den 
varit behagligt öfverraskad af att redan få tjänst- 
göra så tidigt på året. En jungfru hade kommit 
upp med en bricka med te och hembakade små- 
bröd, som hon placerade på salongsbordet. Öfverst- 
innan satte sig välbehagligt tillbaka i länstolen, 
medan Vanda serverade. 

Ho^valla. y 



- 9 8- 

»Hvad vi ha det förtjusande!» sade Vanda, me- 
dan hon skänkte i och bjöd omkring. »Ja, är det 
inte, som jag alltid säger, att det finns intet ställe 
i hela världen, där man har det så bra som hos 
farmor.» 

»Det gläder mig att höra», sade farmor. I syn- 
nerhet af en så kompetent person som du, som 
sett så mycket af världen.» 

o 

»A, jag kan ju i alla fall sa tydligt föreställa 
mig, hur det ser ut öfverallt», svarade Vanda. 
»Men jag är säker på, att jag ingenstans skulle 
trifvas så bra som här. Det är nog det, att det 
här inte bara är allt, som är, utan också allt som 
varit, och jag inbillar mig, när jag sitter här, att 
jag kommer tillbaka till farmors ungdom, och det 
måtte ha varit en förtjusande tid.» 

»Jag tänker, att den hade sin blandning af 
gladt och sorgligt, som alla tider», svarade farmor 
»Men säkert är, att vi då togo bättre reda på lif- 
vet. Vi hade alla inte så rasande brådt, som ni 
ha det nu för tiden. Jag begriper egentligen inte 
huru ni bära er åt nu?» fortfor hon. »Ni ha fått 
järnvägar och telegrafer och telefoner och syma- 
skiner och Gud vet allt hvad, och ändå hinna ni 
aldrig någonting. Kom ihåg, att då jag började 
dansa, var det mod att ha många små garneringar 
helt uppför klädningskjolen. Dem sutto vi så 
snällt och fållade med våra egna fingrar, men det 
hindrade inte, att vi också hade tid till allt möj- 
ligt annat. Bara alla de bref, man skref! Nu 
hinna ni ju nätt och jämt att telegrafera. Förr i 



— 99 — 

världen skrefvo väninnorna hela luntor af känslo- 
utgjutelser till hvarandra, däri man vände upp och 
ned på sitt hjärta som på en sykorg och roade 
sig med att undersöka alla små detaljer, som man 
kunde upptäcka. Män och kvinnor skrefvo till 
hvarandra bref, däri man aihandlade alla lifvets 
frågor och sade hvarandra fina och vackra saker.» 

»Då var ni väl också rysligt kära i hvarandra?» 
frågade Vanda, hvars tankar mycket sysslade med 
kärlek, såsom varande det fenomen, hon jämt stötte 
på, och som föreföll henne lika gåtfullt som fängs- 
lande. 

»Ja, ser du Vanda», sade farmor, som börjat 
stoppa på några gamla, fina spetsar, »i min ung- 
dom älskade man. Nu 'flirtar' man. Flirt! Ett 
sådant dumt ord, som man till och med har fått 
låna från ett främmande språk!» Det är ju inte 
annat än jobb och strunt, hit och dit! Ett ögon- 
blicks småkurtis, och så i väg på cyklarna!» 

Ingen af de unga svarade. De väntade på, att 
farmor skulle tala mera. 

»Det var stora känslor, man hade den tiden, 
mina barn. Stora känslor, som plötsligt kunde 
vända upp och ned på hela hvardagslifvet.» 

»Tycker farmor egentligen det är någon lycka 
med den sortens stora känslor, som vända upp 
och ned på lifvet?» frågade Andre. 

»Det kommer inte alltid an på lyckan, lilla 

André, utan på hvad som är vackert och gripande, 

i att senare släkten kunna tänka därpå, som på 

ett poem. Inte är det precis något att minnas, 



— 100 — 

att ens förfäder ha ätit och druckit och sofvit i 
samma hus i en räcka af år, till dess man firade 
deras begrafning.» 

»Jag tror i alla fall», sade André eftertänksamt, 
»att det lyckligaste af allt man upplefver är, hvad 
andra människor minst får reda på. Jag vet då, 
att det lyckligaste, jag upplefvat är, när jag sitter 
ensam vid flygeln och där spelar bort allt, hvad 
jag känner för stunden.» 

»Ja, det där begriper jag inte», sade farmor. 
»När folk börjar prata musik, så tycker jag alltid 
det förefaller mig, som om de hade någon fix idé, 
som vi andra inte kunna vara med om. Man får 
låta er hållas!» 

André småskrattade, men Vanda bad: 

»Söta farmor! Låt oss få låna ditt album, 
som vi förr i världen ibland fingo titta i! Däri 
du har alla dina minnen från det år, du var i 
Frankfurt. » 

»Ja, om det roar er, så ligger det i öfre lådan 
där borta», svarade öfverstinnan. 

Vanda störtade genast till byrån och framtog 
ett album, utanpå hvilket det stod skrifvet »Sou- 
venir». Hon lade det på bordet mellan sig och 
André, och de bläddrade däri, medan de stucko 
hufvudena tillsammans. Det innehöll mycket olika 
saker: torkade blommor, instuckna i en skåra i 
papperet, hvarunder ett och annat tänkespråk eller 
rim, mest på tyska, var skrifvet; någon gång en 
hårlock ombunden med kulört, urblekt silkestråd, 
undertecknad med ett par initialer, och dessutom 



— 101 — 

en mängd blyertsteckningar. De flesta voro gjorda 
af farmor själf, mycket noga och sirligt utförda 
med en spetsig blyertspenna, men utan någon 
konstnärlig talang. Där funnos flerc af de gamla, 
underliga husen i det forna judekvarteret i Frank- 
furt, och dessutom detaljer från Goethes hus, både 
från utsidan och från de inre rummen. 

»Ja, se på det!» sade farmor och pekade med 
nålen hon höll i handen. »Där bodde den största 
man världen nånsin frambragt. Jag har varit nog 
lycklig att gå i samma trappor, där han sprungit 
som barn, och vandra omkring i helgedomen, där 
han bott. Det är det största minne jag har i lif- 
vet. » 

»Har du läst Goethe?» hviskade Vanda sakta 
till André. Han svarade med en grimas, som ville 
säga: »Högst obetydligt!», och i känslan af sin 
fullständiga och brottsliga ovetenhet i ämnet, skyn- 
dade Vanda att bläddra vidare i boken. Här fun- 
nos flera små porträtter, utförda i blyerts. Hufvu- 
dena voro icke större än en valnöt, men de voro 
tydligen tecknade af en verklig konstnär. 

»Se, det här är farmor själf!» utbröt Vanda. 
»Det liknar henne ännu. Men Gud, hvad hon var 
söt! Med alla de där små lockarna omkring kin- 
derna, och den långa, smala midjan. I Ivern har 
tecknat det porträttet?» 

»Det har en utmärkt tysk konstnär gjort», 
svarade farmor. »Men det har nog alltid varit 
ganska flatteradt Jag hade aldrig så stora och 
sä mörka ögon.» 



— IÖ2 — 

»A, han var naturligtvis gräsligt kär i dig!» 
sade Vanda med öfvertygelse, medan hon slukade 
porträttet med ögonen. »Han var naturligtvis olyck- 
ligt kär.» 

»Ja, om han var kär i mig, så var det olyck- 
ligt», svarade farmor. »Ty lian var inte att bli 
kär i. Han hade röd näsa och glasögon. Men 
hvad säga ni om det här porträttet?» fortfor hon 
och pekade på ett litet hufvud, som tydligen var 
tecknadt af samme konstnär och föreställde en 
ung, mycket vacker man, sedd i profil, klädd i uni- 
form. 

o 

»A, han är ju rent gudomlig!» utbröt Vanda, 
som aldrig fann nog starka uttryck for sina käns- 
lor. »Hvem är den förtjusande mannen?» 

»Det var en ung grefve, jag lärde känna i 
Frankfurt», sade farmor. »En högst begåfvad 
och märkvärdig ung man.» 

»Han var naturligtvis också kär i dig?» frågade 
Vanda, med ögon, som flammade af intresse. 

»Ja, han höll af mig», svarade farmor. »Han 
tyckte jag var den fullkomligaste kvinna på jorden.» 

»Och han var en verklig grefve?» frågade 
Vanda. 

»Ja, till och med en riksgrefve», svarade far- 
mor, »som ägde ett stort slott.» 

»Och hvarför i alla dar gifte du dig då inte 
med honom?» frågade Vanda i ömklig ton, i det 
hon lade skissboken med samma uttryck, som hon 
skulle ha lagt ned en roman, hvars slut hade be- 
svikit henne. 



— 103 — 

»Ja, det var flera grunder», svarade farmor. 
»En af dem var, att han redan var gift.» 

»Ja, då behöfdes det ju egentligen inte flere», 
sade André. »Den första grunden var ju tämligen 
afgörande. » 

o 

»A, hvad det angår», sade farmor i en kylig 
ton, »så kunde det måhända ha låtit arrangera sig.» 

»Hur skulle det ha varit möjligt?» frågade 
Vanda. »Jag trodde det bara var turkarna, som 
få ha flera fruar.» 

»Inte får man ha flera fruar, min pulla!» sva- 
rade öfverstinnan. »Men man kan byta.» 

»Byta?» upprepade Vanda och såg på farmor. 

»Gud bevars, hvad du glor, min unge!» sade 
farmor. »Man kan ju bli rakt förskräckt! Visst 
kan man byta! Annars skulle det bli för svårt. 
Tänk dig till exempel, att du köpt ett paraply, 
och när du kommer hem, märker du, att det är 
snedt i skaftet, och inte står till att få upp, om 
det plötsligt börjar regna. Är det då inte det 
förståndigaste, du kan göra, att gå och be att få 
byta det i tid?» 

»Nå, men en fru är väl ändå i alla fall något 
annat än ett paraply», sade André skrattande. 

»Du har alldeles rätt, min unge», svarade far- 
mor. »En fru är något helt annat, och det är 
betydligt svårare, om någon fått en hustru, som 
inte duger. Paraplyet kan man sätta in i en skrubb 
och slipper se det, men en fru! — Hon gör sig 
påmind hela dagen om. Hon intar en sådan plats, 
att hon omöjligt kan helt ignoreras. Är det då 



— 104 — 

inte mycket bättre, om en man i tid gör sig af 
med ett sådant påhäng, betalar vagnen och skickar 
henne i väg.» 

»Tror farmor, att det egentligen är sä nyttigt 
för en så ung flicka som Vanda att få höra sådana 
åsikter?» sade André ganska allvarligt. 

»Ung flicka!» upprepade farmor. »Tror du, att 
en flicka vid Vandas år och med hennes ögon, 
som sluka allt, inte har reda på det mesta af hvad 
man behöfver veta här i världen?» 

Vanda blef mycket röd i ansiktet, men farmor 
fortfor : 

»Jag anser det vara en stor dumhet att släppa 
unga flickor ut i lifvet lika ovetande som ankungar, 
som bara kunna säga: rapp, rapp! och som vid 
första krökning af vägen ryka rakt i halsen på 
räfven. Ju klokare de börja färden, dess flere möj- 
ligheter ha de att kunna lyckas. De flesta olyck- 
liga äktenskap bero nog på, att folk inte alls tänka 
öfver hvad de gör, när de gifter sig. Men har 
man burit sig dumt åt, så är det ju bäst att för- 
söka reparera det.» 

»Jag tycker nu i alla fall, det skulle vara rys- 
ligt obehagligt, om pappa plötsligt skulle vilja gifta 
sig med Pyllran eller mamma ville byta ut pappa 
emot prosten», sade Vanda med eftertryck. 

»Men hvarför supponera sådana orimligheter?» 
sade farmor. »Dina föräldrar äro ju fortfarande 
så kära i hvarann som två nyförlofvade, och ingen 
af dem kan visst tänka sig möjligheten af ett an- 
nat äktenskap än deras eget.» 



— 105 — 

»Men om de nu tänkte annorlunda?» sade Vanda. 
»Det är det där om, det där 'subjonctif, som all- 
tid är emellan, och som andrar hela satsen, — 
det som Pyllran jämt predikar om, när vi läsa 
franska. Jag säger: om, de nu absolut skulle vilja 
'byta', som farmor säger?» 

»Ja, då skulle de sannerligen ha sin frihet», 
svarade farmor. »Människor bli odrägliga, om de 
inte finge göra, hvad de ville. Låt dem följa sitt 
hjärtas begär, — och alla deras bästa och älsk- 
värdaste egenskaper skulle komma i dagen.» 

»I så fall», sade André och tog upp sitt cigarr- 
fodral. »I så fall tillåter jag mig att tända en ci- 
garrett. Jag har längtat efter det hela tiden.» 
Han tog fram en cigarrett, som han satte i mun- 
nen och strök en tändsticka emot etuiet. 

»Nej, om jag får be, min herre!» sade farmor 
och satte sig spikrak i länstolen. »Röka i min 
salong!» Hur kan en sådan tanke falla dig in?» 

»Jag tänkte verkligen inte alls på att jag var 
i farmors salong. Jag tänkte bara på att jag hade 
en så rasande lust till en cigarrett, och då farmor 
just förklarade för oss, hur man blir allra mest 
älskvärd, när man följer sitt hjärtas begär, så — 

»Så kan du gä ut på trappan!» sade farmor 
alldeles upprörd. »Det finns andra ställen att röka 
på än inne hos mig.» 

ȁr detta den logiska konsekvensen af dina 
frihetsidéer, lilla farmor?- sade André med en skälm- 



— io6 — 

aktig min, medan han äter lade in cigarretten och 
blåste ut tändstickan. 

»Å, prat!» sade öfverstinnan och viftade med 
handen. »Det finns en gräns för allt. Något blir 
man ju alltid tvungen att respektera.» 

»Ja, jag förstår!» sade André, som såg mycket 
upprymd och munter ut. »Ingen regel utan un- 
dantag ! » 

»Men hvarför gifte du dig då inte med den 
där riksgrefven?» frågade Vanda. »Om farmor 
tycker, att sådant går an, då begriper jag inte 
hvarför du inte hade mod att — — — » 

»Det var ha?i, som inte hade mod!» svarade 
farmor. »Han tyckte det skulle bli så mycket 
bråk och så mycket uppståndelse, och så tyckte 
nog också hans förnäma släkt, att jag inte alls var 
af nog hög börd.» 

»Och så skildes ni åt?» sade Vanda med en 
sorgsen blick på det vackra porträttet. 

»Ja, så skildes vi åt», svarade farmor i en ton, 
som visade, att den gamla historien inte alls rörde 
hennes hjärta längre. 

»Han behöll sin lilla gås till fru, och jag reste 
hem till Sverige.» 

»Men hur kunde du sedan gå och gifta dig med 
farfar?» frågade Vanda. Hennes ungdomliga hjärta 
var alldeles i uppror. 

o 

»A, mitt barn!» sade farmor och undersökte 
spetsarna, hon stoppade på. »Ces serments pour 
la vie, je nVen ris!» — Inte hade jag lust att sitta 
och bli en gammal ogift fröken, som bara hade 



— iö7 — 

att säga ja och amen till allt, livad de andra ön- 
skade och ville! Jag föredrog att bli härskarinna 
på Ilögvalla, och här har det gått gladt till, me- 
dan öfversten ännu lefde och din far var liten.» 

»Fick ni också lof att dansa den tiden?» frå- 
gade Vanda. 

»Om vi fick!» upprepade öfverstinnan. »Jo, 
du må tro, att vi dansade! Det var jaktpartier 
om dagen och baler och maskerader om natten. 
Det var ett annat lif på Högvalla, då jag stod för 
styret. » 

»Ja, är det inte det jag alltid säger», sade Vanda 
i en klagande ton. »Allt roligt har tagit slut, 
innan jag blef född! Jag har kommit för sent till 
allting.» 

»A du», sade André. »Du skall få se, att vi 
nog också ska hitta på något, som kommer att 
göra lifvet märkvärdigt och innehållsrikt.» 

»Ja, gör ändtligen det!» sade farmor. »Tillva- 
ron blir verkligen mer och mer grådaskig för hvarje 
generation, som visar sig. Med allt edert jäkt och 
bråk, händer det ju aldrig någonting.» 

»Vi ha ju bara börjat!» sade André och drog 
Vanda tätt intill sig. »Ilvem vet, livad framtiden 
har för underbara ting i beredskap åt oss!» 

De två syskonen stucko hufvudena så tätt till- 
sammans, att deras kinder berörde hvarann. De 
sutto sålunda en stund alldeles tysta, och de två 
par gråa ögonen med de svarta ögonfransarna, 
som hade ett så starkt syskontycke, sågo framför 
sig med ett undrande uttryck, liksom spejande in 



— 108 — 

i det obekanta tillkommande. Det var alldeles 
stilla i det stora rummet, och stillheten ökades ännu 
mera genom ljudet af regnet, som strömmade utan- 
för och grät alla himlens tårar öfver jorden, som 
nu låg inhöljd i nattens mörker. 



ANDRA KAPITLET. 
Eremiten. 

Blåsten hade börjat jaga bort regnmolnen, och 
då och då syntes stora, blåa stycken af him- 
len, hvarifrån långa solstrålar sköto ned öfver Väst- 
götaslätten och läto de regnvåta löfdungarna gnistra 
i ljuset. 

En dag i uppehållsväder lät André sadla sin 
häst och red bort för att hälsa på herr Antony. 

Huset, där han bodde, låg undangömdt som 
ett fågelbo i en buske. 

Man märkte det knappast, förrän man var rakt 
inpå det. 

Två kullar dolde det för de förbifarande, och 
själfva byggnaden var kringväxt af en liten lund 
af björkar och almar, så man knappast såg den 
pä ett bösskotts afstånd. 

Det var ett underligt gammalt hus från början 
af adertonhundratalet, och blott innehållande några 
få rum. Herr Antony hade hyrt det på lifstid af 
brukspatronen, på hvars ägor det låg. Det susade 



— i oq — 

i alla de våta björkkronorna, då Andre red fram 
för ingångsdörren, men ingen lefvande själ syntes 
till. Han sprang af och band sin häst vid plan- 
ket, hvarefter han steg in genom den öppna dör- 
ren. Det var ett egendomligt rum, han trädde in 
i, långt och högt i taket, med väggarna indelade 
i större och mindre fält. Ramarna kring fälten 
voro strukna i grå färg, medan väggen var hvit- 
kalkad och inte hade någon som helst prydnad. 
Golfvet var belagdt med gråa stenflisor, som i en 
farstu, och af möbler fanns föga. Midt på golfvet 
stod ett stort bord, som öfversvämmadc af böcker, 
teckningar, kartor och skrifmaterialier. Vid ena 
ändan af väggen stod en bokhylla, och vid den 
andra ett litet, gammalmodigt piano. 

Midt på bakväggen var anbragt en stor pors- 
linskakelugn, medan långsidan, hvarifrån man kom 
in, upptogs af tre dörrar, som vette ut till lunden. 

Ingen visste riktigt, hvartill huset från början 
varit ämnadt, men nog hade här bott folk förut, 
ty utom det stora trädgårdsrummet fanns här en 
liten sängkammare, ett ännu mindre kök och en 
kammare på vinden. 

»Finns här ingen hemma?» frågade André med 
hög röst, då han stått en stund i det tomma rum- 
met. 

»Är det du, Andre?» frågade en osynlig röst. 
-Var god och sitt ned ett ögonblick! Jag skall 
genast komma.» 

André slog sig ned på en stol, och ett ögon- 
blick därefter öppnades dörren till en liten mörk 



— I 10 — 

skrubb, hvarifrån herr Antony kom ut, försiktigt 
hällande något mellan fingrarna, som André tyckte 
vara en glasskifva. 

»Välkommen, min unge vän, välkommen!» sade 
herr Antony och viftade med ena handen, medan 
han med den andra höll fast i föremålet han bar, 
i det han noga fixerade det med sina svarta 
ögon. 

»Jag har varit inne och framkallat ett par fo- 
tografier jag tagit», sade han. »Och de ha lyc- 
kats utmärkt, verkligen alldeles utmärkt. Kom, 
ska du få se!» 

Han höll sin rockärm bakom plåten, så att bil- 
den skulle framstå klarare för André, som med 
uppmärksamhet betraktade den. 

»Det är ju moln!» sade André. »Är det inte 
moln?» 

»Jo, de vackraste moln jag på länge har sett!» 
sade Antony och lade plåten försiktigt ifrån sig. 
»Men du är måhända inte van att uppfatta plåtar? 
Jag ska visa dig en hel del fotografier, jag har 
kopierat. » 

De slogo sig båda ned vid bordet, och herr 
Antony lade framför André ett helt paket med fo- 
tografier. 

»Vill du vara god och se, bara moln! Jag har 
slagit mig på moln på sista tiden. Du kan inte 
tro, hvad de äro intressanta att iakttaga.» 

»Jag tycker också om moln», sade André och 
bläddrade i taflorna. »De sätta min fantasi i rö- 
relse på ett alldeles särskildt sätt.» 



— III — 

»Ja, det är en sida af saken», svarade herr 
Antony. »Det är den fantastiska. Men det finns 
en annan: den rent vetenskapliga, — intresset att 
upptäcka lagarna för alla dessa molnbildningar ! 
Ty, du ska veta, det finns lika stränga lagar för 
molnen som för allt annat i naturen! Jag har 
länge anat det!» fortfor han, då André såg frå- 
gande på honom. »Och nu har jag senast i en 
amerikansk tidskrift fått bekräftelse på min giss- 
ning. Man har genom grundliga och upprepade 
observationer kommit till det resultat, att intet där 
uppe i molnen är tillfälligt, intet är lösa fantasier. 
Man har funnit, att man kan indela molnbildnin- 
garna i särskilda grupper, hvilka antaga sina gifna 
former med lika säker konsekvens, som öfverhuf- 
vud allt i naturen gestaltar sig. Inga nycker, min 
unge vän! Härliga, stränga lagar regera alltihop. 
Kan man tänka sig något mera vildt och fritt sväf- 
vande än stormmolnen där uppe? Och ändå öfver- 
skrida de aldrig lagens gräns. Är det inte storar- 
tadt? Frihetens fullkomliga lag!» 

Hans svarta ögon strålade af glädje. 

»Jag förstår så väl, att det skall vara af ofantligt 
intresse att fördjupa sig i naturens under», sade 
André och såg deltagande i sin gamle väns ögon. 

»Om det är!» utbröt Antony. »Det underba- 
raste af allt! Alla dessa krafter, som tyckas vara 
sä olika, och som dock alla äro uttryck af samma 
mäktiga enhet. Ljuset, ljudet, värmen, rörelsen, 
elektriciteten, fem fingrar på samma hand! Denna 
hand, som man beständigt griper efter.» 



— 112 — 

»Farbror har då också ett ganska vidlyftigt 
bibliotek att fördjupa sig i», sade André, som un- 
dersökte ett par af böckerna på bordet. »Och där 
borta på bokhyllan står väl mycken visdom beva- 
rad ? » 

»Det ena ger det andra, min unge vän», sade 
Antony. »Den ena vetenskapen hänvisar till den 
andra. En upptäckare citerar en annan. Man ön- 
skar att beständigt kunna spänna om större och 
större vidder. Man längtar efter mera och mera 
ljus. Men Herre Gud! att lifvet skall vara så 
kort ! » 

»Men bland alla dessa verk ser jag inga histo- 
riska böcker», sade André, som nu stod framför 
bokhyllan och granskade dess innehåll. »Inte ett 
enda arbete af någon af de stora historieskrif- 
varne ! » 

»Nej, tack skall du ha!» sade Antony med 
öfvertygelse. »Tack skall du ha! Människosläktet 
och dess galenskaper intresserar mig inte alls. Idé- 
erna intressera mig! Men det mänskliga samhäl- 
let med sina institutioner och sin politik förefaller 
mig som ett samhälle af dårar. Då finns det en 
helt annan sammanhållning bland mina små bin 
där ute i kuporna ! Har du funnit, att människo- 
släktet avancerat en fotsbredd under de tusentals 
år, det existerat? Samma elände i stort och 
smått! Afund och vinningslystnad i det lilla, och 
dessa ohyggliga, barbariska krig folk och folk emel- 
lan! Svineri och råhet, hvart ens öga ser! Så 
snart jag börjar läsa om mänsklighetens mandater, 



— H3 — 

så skäms jag öfvcr att vara människa. Men idc- 
crna!» han pekade på sin panna med tankfull min. 
»Idéerna tillhöra ocksä oss människor! Och är 
det inte underbart, att i en sådan liten människo- 
hjärna finns rum för alla begrepp, for hela detta 
universum, som vi ha fått att fundera öfver? Skada 
blott, att lifvet är så kort!» 

»Och vet farbror», sade André, som gått bort 
till klaveret, »i en sådan liten låda som denna», 
och han lade handen på det öppnade instrumentet, 
»finns för mig alla idéer och hela universum inne- 
slutna. Denna smula tangenter och strängar kunna 
för mig ge uttryck för allt: ljuset och rörelsen och 
värmen och alla stormmoln på himlen, och alla 
känslor i ett människohjärta. Är inte det märk- 
värdigt?» 

»Jo visst! Jo visst!» sade herr Antony och 
gned sina händer. »Ett annat uttryck för samma 
sak! Ett särskildt material för att tolka de eviga 
idéerna. Och hvilka stora tänkare ha inte arbetat 
med detta material? Se här! Känner du denna 
Toccata' af Bach?» 

»Jo, jag skulle tro det!» svarade André leende. 
Antony satte sig till pianot och började spela, 
i lan slog mycket hårdt i det späda klaveret, som 
om han hoppades på att aftvinga det en kraft, 
som det icke ägde. Dessutom begagnade han 
icke pedalen, sä hans spel lät mycket hackigt och 
torrt; men hans ögon flammade af hänryckning, 
medan han arbetade sig igenom den mäktiga kom- 
positionen. 

1 logvalla. 8 



- 114 — 

Då han slutat, torkade han pannan med en blä 
näsduk. Det hade varit ett härdt arbete för ho- 
nom. 

»Sådana tankar!» utbröt han. »En sådan håll- 

o 

ning! En sådan sträng konsekvens! Äter denna 
frihetens fullkomliga lag! Men det är för svårt 
för mig. Allt tar så lång tid, om man skall gå 
riktigt i land därmed. Tiden går så fort. Man 
hinner rakt ingenting.» 

Han reste sig från pianot, men André gled ned 
på stolen, där han suttit, och började spela samma 
»Toccata». Han tog varsammare på det gamla 
instrumentet, så han fick det att klinga vackrare, 
och skönheten i kompositionen kom mera till sin 
rätt. Medan han spelade, gick Antony sakta fram 
och åter på golfvet. 

Ibland stannade han och smålog, ibland gned 
han sina händer med mycken belåtenhet. 

»Ja, så skall det låta!» sade han, då André 
slutat. »Så menade han, som skref det!» Han 
blef stående framför André med händerna under 
rockskörten och säg på honom. 

»Säg mig», sade han i en mycket allvarsam 
ton. »När man spelar sä, då ämnar man väl inte 
lefva för annat än musiken i detta korta lif?» 

»Nej, nog ville jag det!» svarade André. »Om 
jag bara fårh> 

»Det är ju juridik du studerar, min gosse? Är 
det inte så? Juridik?» 

André nickade, medan han satt och lekte med 
tangenterna. 



— ii5 — 

»Stackars barn I» sade Antony. »Finns det 
någon större parodi på rättvisan än den mänsk- 
liga lagstiftningen?» 

André hade sprungit upp från pianot. De 
gingo sida vid sida ut genom en af glasdörrarna 
och slogo sig ned pä en stenbänk under björkarna 
utanför. Solen hade börjat få makten, och långa, 
hvita moln flöto fram som skepp på den ljusnande 
himlen. 

»Ja, inte är jag skapad att läsa lagen!» sade 
André och såg upp mot de sväfvande molnen. 
»Men jag antar dock, att meningen med all lag- 
stiftning är den, att vilja skipa rättvisa.» 

»Meningen!» upprepade Antony och smålog. 
»Ja, måhända meningen är god, men resultatet är 
så sorgligt misslyckadt. Människors dom om män- 
niskor blir alltid så brutal, och när allt kommer om- 
kring, veta herrar domare lika litet om de dolda 
bevekelsegrunderna till en handling som vi andra. 
Och skall det bli tal om rättvisa, så får man väl 
först och främst räkna med bevekslsegrunderna.» 

»Nå ja», svarade André, »men det är väl just 
det, som den moderna lagstiftningen eftersträfvar. 
Nog tar man väl nu, mycket mera än förr i värl- 
den, hänsyn till de olika omständigheter, under 
hvilka en person handlat?» 

»Ja, så där på ett yttre, brutalt sätt», svarade 
Antony. »Om till exempel en familjefar omöjligt 
kan få arbete och sitter med sex hungriga barn, 
så kan detta måhända väga litet till hans ursäkt, 
<>m han stjäl. Eller om en man blir svårt förö- 



— né — 

lämpad, så tar man tilläfventyrs detta med i räk- 
ningen, om han slår till. Alla sådana bjärta fär- 
ger falla i ögonen och kunna observeras. Men ny- 
anserna! Alla de oändliga nyanserna! Hvem ob- 
serverar dem?» 

»Jag tror dock, att det just är denna detalj obser- 
vation, som de lagstiftande mer och mer fördjupa 
sig i, för att komma rättvisan åtminstone så nära 
som möjligt», sade André. 

»De komma i alla fall aldrig dit!» sade Antony 
och viftade med handen. »Det där är det största 
mysterium som finns. Du kan upplösa ett kemiskt 
stoff och alldeles noga ange de ämnen, hvaraf det 
består. Astronomerna kunna till och med säga: 
»Här och där är det en attraktion, alltså finns där 
någon för oss osynlig stjärna. Men hvad som för- 
siggår i ett människohjärta — nej, min gosse, det 
låta vi allt bli att komma underfund med. I de 
flesta fall begripa vi ju inte ens hvad som försig- 
går i vårt eget.» 

André svarade icke, han satt bara och lyss- 
nade. 

»Tänk dig till exempel en själfmördare!» fort- 
satte Antony. »En man som gör slut på sitt lif! 
Du känner honom måhända väl. Du har talat med 
honom dagen förut. Hvarken du eller hans när- 
maste omgifning har haft en aning om, att denne 
man gick med förtviflan i hjärtat. Plötsligt är han 
borta, — försvunnen, och tystnaden säger intet 
om, hvarför han icke längre kunde uthärda lifvet. 
Man gissar på penningsorger, kärlekssorger, svikna 



— ii7 — 

förhoppningar, på allt utom det, som dock till sist 
var den afgörande orsaken. Måhända blott en 
mörk punkt i hans hjärna, en plötsligt absolut brist 
på balans, liksom en lindansare, som gör ett skridt 
bredvid, är ohjälpligt förlorad. Och dessa hemlig- 
heter vilja människor döma öfver. » 

»Ja, du har rätt!» svarade André ifrigt. »Det 
är nog en mörk punkt i förståndet, en plötslig yr- 
sel, som får en människa att begå en sådan hand- 
ling. Hvem ville väl vid sina fulla sinnen beröfva 
sig själf lifvet? Detta härliga, sköna lif, som ald- 
rig räcker till för oss att hinna, hvad vi hoppas fä 
gjord t.» 

»Passa på dä!» sade herr Antony och lade sin 
hand varnande på Andres arm. »Du som fått en 
bestämd, stor begåfning, gå inte och splittra dina 
krafter på många olika ting, och se dig väl för, 
när du gör ditt val.» 

»Det är inte jag, som gör mitt val», svarade 
André upprörd, »Det är min far, mina föräld- 
rar. » 

»Nej», sade Antony i en allvarsam, nästan hög- 
tidlig ton. »Nej, det är det icke! När det gäller 
hela ens lifsuppgift, ens vara eller icke vara, dä 
har hvarken far eller mor eller någon människa i 
världen rätt öfver en. Då tar en man sitt öde i 
sina egna händer. Tänk dig, att på ena sidan 
har du en framtid i lagens tjänst, där du får upp- 
lefva att vara tvungen alt dag för dag pruta af 
på dina idealer. Ditt eget personliga samvete vill 
alltid förblifva finare, rättvisare än lagens samvete. 



— n8 — 

Du vill bli nödgad att se en högre rättvisa stryka 
pä foten för en lägre. Du vill se dig tvungen att 
kompromissa mellan din inre öfvertygelse och de 
yttre bevisen. Du vill ha den beständiga sorgen 
att se formen triumfera öfver innehållet. Du kom- 
mer att lefva i ett beständigt lidande vid att erfara, 
hur dåligt ditt arbete motsvarar allt det goda, du 
unnar mänskligheten. Det vill då säga, om du 
inte slutar som så många andra med att hissa din 
fana på half stång, nöjer dig med halfva mesyrer 
och sjunker ihop i byråkratisk själfbelåtenhet.t 

»Ja, hör nu bara», fortsatte han, då Andre 
gjorde en rörelse som för att af b ryta honom. 

»På andra sidan har du konsten, — musiken!» 
— Antony satt alldeles tyst en stund. Han lyfte 
det högra pekfingret nästan hotande emot höjden 
och såg fast på André med sina svarta, genom- 
borrande ögon. 

»Du lycklige, som har blifvit utvald att tjäna 
konsten! Tänk dig ett lif i konsten tjänst! Där 
är det inte fråga om att knappa af på dina be- 
grepp om idealet. Tvärtom! det vill beständigt 
sväfva högre öfver ditt hufvud, sporra alla dina 
krafter, hålla din entusiasm ung och brinnande, till 
dess du blir en gammal man. Ty ser du, till och 
med i våra högsta föreställningar, i våra skönaste 
drömmar göra vi oss ändå blott en blek och sväf- 
vande föreställning om hvad konstens ideal inne- 
bär. Det är det oupphinneliga, men det evigt 
eftersträfvansvärda, det evigt inspirerande. Men 
det fordrar ett: det fordrar sin man hel! Kropp 



— lig — 

och själ! Hela hjärtat! Inte sådana fuskare som 
jag, som aldrig hinna längre än att stå och titta 
in genom gallret till paradisets lustgård, där kons- 
tens odödliga träd står planteradt. Du är en af de 
lyckliga, som äro kallade att träda in i helgedomen, 
och en sådan kallelse tar man emot på sina knän, 
min gosse lilla!» 

»Tror du inte, att jag vill!» ropade André. 
»Tror du inte, att jag vill? Men förstår du inte, 
att det kostar så förskräckligt på mig att göra min 
far och min mor så ondt. Jag vet, att det blir 
dem en svår sorg att bära.» 

»Om de betrakta det som en sorg att få en 
konstnär till son, så har jag inte vidare medlidande 
med dem», sade Antony kallt. »Det är ju, som 
om en far och en mor skulle vara rädda, att deras 
barn skulle bli alltför lyckligt! Det där är bara 
en sorts social fåfänga, som jag trodde att bildade 
människor för längesedan hade kommit ifrån.» 

»Måhända hvad pappa beträffar», sade Andre 
sakta, »jag tror han mycket gärna skulle vilja se 
mig som en man i statens tjänst. Men hos mor 
är det något annat. Hos henne är det princip, 
religiös öfvertygelse. Hon ogillar alla offentliga 
konstprestationer, af hvilken art de än må vara.» 

>;, J a i j a £ vct>, svarade Antony torrt. »Hon är 
af dem, som dela äpplet i tvä delar och bara äta 
upp ena halfvan, emedan de anse den andra vara 
förgiftad. Håller du af din mor?« frågade han 
plötsligt och säg rakt pä André. 

»Om jag håller af min mor?» upprepade André, 



— 120 — 

medan hela hans unga, vackra ansikte lyste. »Jag 
älskar min mor!» 

»Och jag, som trodde, att ni just inte kände 
hvarandra så mycket 1 Jag tycker, hon aldrig sys- 
selsätter sig synnerligt med sina yngsta barn.» 

»Måhända har hon just därför alltid stått för 
mig som pä afstånd, högst uppe i något ljust 
och oåtkomligt, som en syn», sade Andre. »Jag 
tänker aldrig på mor som på andra människor. 
Hon skulle aldrig kunna göra något ondt. Jag 
tror inte ens hon förstår, när någon annan gör 
något ondt.» 

»Det var sorgligt för henne!» sade Antony i 
samma kyliga ton. »Då är det bra mycket här i 
världen, hon inte begriper.» 

»Ja, ser du, farbror», sade André, medan han 
satt och såg upp emot himlen, »mor lefver som i 
en värld för sig med sina egna tankar, i en värld, 
där allt är rent och stilla och fullkomligt, och dit 
vi andra, arma syndare knappast töras titta opp. 
Allt svårt och kämpande och hemskt, som kan 
finnas i en människosjäl, det vill mor helst vara 
borta ifrån, inte alls veta af! Hon är liksom gjord 
af en finare sort än vi andra.» 

»Hm!» var allt hvad Antony svarade pä Andres 
loftal öfver sin mor. 

»Och att smärta henne», fortsatte André, »det 
skulle bli outhärdligt för mig!» 

»Man uppnår intet af det högsta utan smärta», 
sade Antony, »och den största smärtan är nog den, 
att bli nödsakad att göra en annan ondt.» 



— 121 — 

De sutto tysta en stund, men så sade Antony 
plötsligt: 

»Tänk dig dä, att du uppger det. Du säger 
musiken ett sista farväl och kastar dig hufvudstupa 
in i juridiken. Men sedan är du fast, ohjälpligt 
fast, sedan får du aldrig — — — » 

»Nej, nej, jag kan inte!» ropade André och 
sprang upp. »Jag kan inte döma mig själf till en 
förfelad existens. Och inte skulle jag väl göra de 
andra lyckliga, om jag gjorde mig själf så hopp- 
löst olycklig?» 

»Nej, det är nog bäst, om man tar sitt beslut i 
tid och inte ställer det för illa för sig», sade An- 
tony. »Tänk dig till exempel denna sköna fru, vi 
hörde sjunga vid silfverbröllopet, majorskan, fru 
Ida! PTur har hon inte förstört sitt lif för sig!» 

»Hur menar farbror?» frågade Andre, som plöts- 
ligt blifvit mycket uppmärksam. »Menar du hennes 
giftermål?» 

»Naturligtvis», svarade Antony. »Hon, som är 
född att bli konstnärinna, en stor konstnärinna, 
hon har gått och gift sig med en gammal, tjock 
major, som bara intresserar sig för kortspel och 
konjak, och har gräft ned sig med honom här på 
landsbygden. Jag säger som Hamlet: Det går ej 
väl. Nej, det går aldrig väl!» 

-Tror farbror verkligen, hon var ämnad att bli 
en betydande konstnärinna?» frågade André. 

-Utan tvifvel, min gosse, utan tvifvel! Hon har 
ju redan skolan bakom sig. Hennes röst är härlig, 
personlig, tjusande. Och sa framfor allt, denna 



— 122 — 

stilkänsla, denna uppfattning! Så sjunger blott en 
människa, som är född till att sjunga». 

»Och i alla fall har hon uppgifvit det för detta 
giftermål», sade André tankfullt. »Någon vild kär- 
lek har hon val ändå inte hyst för majoren.» 

Herr Antony log. 

»Nej, det behöfver man visst inte frukta!» sade 
han. »Men han har pengar, en ställning, blir må- 
hända snart öfverste. Var hon fattig? Hade hon 
det svårt förut?» 

»Jag vet verkligen inte det minsta om hennes 
förflutna lif», sade André. »Jag såg henne första 
gången vid silfverbröllopet.» 

»Ja, där har du en af de mänskliga gåtorna», 
sade Antony. »En sådan begåfning! En sådan 
företeelse ! » 

»Hon skulle måhända ha blifvit en af de största, 
om hon ägnat sig åt konsten?» sade André. 

»Måhända», svarade Antony. »Om inte det 
dock till sist finns något emellan.» 

sHvad skulle det vara?» frågade André. 

»Honsjälf, min gosse! Hon själf!» svarade An- 
tony. »De största konstnärerna sätta alltid sin 
konst i första rummet och sig själfva i andra. De 
näst största, jag menar dem, som för resten äga 
alla rika möjligheter, de flytta bara litet om ord- 
ningen. De sätta sig själfva i första rummet och 
konsten så där litet bakom, som en tjänare, att 
bära upp deras berömmelses släp! Jag kan för 
resten inte alls tänka mig fru Ida utan släp!» sade 
han plötsligt. 



— 123 — 

»Dessa mycket sköna kvinnor ha ett bestämd t 
behof af att omge sig med skönhet», sade André. 

»Naturligtvis», svarade Antony. »Och hvad 
fru Ida angår, så tror jag hennes tankegång är 
denna: Först min skönhet, sä mina sköna toalet- 
ter; — diamanter om möjligt! Så min sång! Den 
klär mig förtjusande, då blir jag allra skönast, och 
så mina tillbedjare, som dyrka min skönhet, ty 
jag vill vara den skönaste af alla.» 

»Du är mycket sträng!» sade André skrattande. 

»Nej, min vän, jag är inte sträng», svarade An- 
tony. »Det är sä högst sällan man möter det allra 
bästa, tron i konsten, om jag så får säga. Men 
det näst bästa är också värdt att beundras, och 
jag har redan inskrifvit mig som en af fru Idas 
mest brinnande beundrare. Man är väl inte mera 
än människa!» 

Han reste sig raskt från bänken och sade: »Det 
är just inte sommarväder i dag, André. Nu ska 
vi ha oss en kopp kaffe att värma oss med.» 

Han gick in i huset, som André trodde för att 
beställa kaffe, men kom strax därpå ut med en 
kaffekvarn. 

»Min gamla Susanna är vid dåligt humör», 
sade Antony och satte sig med kvarnen. »Hon 
har visst tandvärk, och för resten tycker hon inte 
om att här kommer främmande, men jag kan så 
utmärkt laga kaffet själf. » 

André erbjöd sig att hjälpa honom, men Antony 
gvarade i en afgjord ton: 



— 124 — 

»Du är min gäst, och jag är din värd, och det 
skall vara gjordt i ett ögonblick.» 

Dä kaffet var målet, försvann herr Antony åter 
några ögonblick, men kom strax därefter ut med 
en bricka, hvarpä stod en liten kopparkanna med 
kaffe och tre koppar. 

»Ser du här, min gosse!» sade han och ställde 
brickan på ett litet bord under björkarna. »Nu ska 
du få smaka på riktigt kaffe. Jag är så belåten, 
när Susanna gör invändningar, för uppriktigt sagdt, 
är mitt kaffe mycket bättre än hennes.» 

André nickade bifallande. 

»Att du också kan stöka med hushållet, farbror», 
sade han muntert. »Det trodde jag icke alls låg 
för dig.» 

»Det måtte väl icke vara någon konst att laga 
en kopp kaffe», svarade herr Antony. »Och så 
tycker jag på det hela inte om att vara beroende. 
Man måste ju ha en hjälpreda, om man skulle bli 
sjuk, och så där i h vardagslag tycker jag just 
heller inte om att skura golf. Det tar för lång tid. 
Men behöfs det, så kan jag göra hvad det må 
vara, och tro mig, min gosse, det står man sig 
bäst med; då känner man sig fri.» 

Solen hade fått makten och började skina helt 
värmande genom det darrande björklöfvet, hvar- 
ifrån regndropparna föllo. 

Upp emot huset var anbragt en stensättning, 
däri ormbunkar, stensöta och andra vilda växter 
från hagen och dikeskanterna frodades i Öfverflöd. 

»Du ser på mina blommor!» sade Antony till 






— 125 — 

Andre. »Ja, det är min enda trädgård. Jag har 
inte tid med att odla alla de där fina trädgärds- 
blommonia, och en trädgårdsmästare vill jag inte veta 
af. Nu tar jag bara famnen full ute i naturen och 
stoppar ned dem här allihop, och så dröjer det 
inte länge, förrän de känna sig hemmastadda hos 
mig. Mina ormbunkar utgöra min stolthet. Se, 
hvad de lyfta på hjälmbuskarna efter regnet!» 

»Ja, här är godt att vara!» sade André och 
inandades den doftande luften i fulla drag. »Jag 
skulle vilja stanna här länge, länge, alltid, tror jag!» 

»Ännu är du för ung, min gosse lilla», sade 
Antony. »Nu ska du först ut i världen och för- 
tjäna dina riddarsporrar. Men blir du en gång trött, 
riktigt trött, så kan du komma och söka upp mig 
här, för att riktigt hvila ut. Här är frid.» 

En stund därefter satt André till häst och red 
bort från eremitens boning. Han hade icke ridit 
långt, förrän den hade försvunnit bakom de två 
kullar, som skyddade den, men framför honom låg 
Västgötaslätten i ett så strålande solsken, att han 
log af glädje och satte sin häst i raskt traf. 



TREDJE KAPITLET. 

Tillfället gör tjufven. 

Alltsedan silfverbröllopet hade Andres tankar 
^£\_ sysselsatt sig mycket med fru Ida. Tecknet 
därpå var just det, att han talade så litet om henne. 



— 126 — 

Det grämde honom djupt, att hon varit på visit en 
dag, då han icke varit hemma, och flere gånger 
tänkte han rida öfver till majorsbostället och hälsa 
pä, men han var rädd, att det skulle förefalla allt- 
för angeläget, och uppgaf det. Nu hade fru Idas 
bild börjat blekna något i hans minne, då det väcktes 
till nytt lif genom herr Antonys glödande fram- 
ställning af henne själf och hennes sång. Plötsligt 
uppstod i Andres hjärta en våldsam längtan att 
återse henne, och en den vackraste sensommar- 
morgon lät han sadla sin häst och red bort. 

Från parken vid Högvalla såg man på afstånd 
den lilla sjön, vid hvilken majorsbostället var beläget. 

Det hade varit en ganska ruskig gammal gård, 
då den förre majoren lät bygga om den, och major 
Walles, som nu bodde där, hade också fått beviljade 
medel till att företaga diverse förbättringar. Då 
han dessutom själf var ägare af en ganska betydande 
privat förmögenhet, hade han ytterligare låtit ändra 
och försköna stället, och i synnerhet med anledning 
af sitt giftermål kostat mycket på såväl byggnaden 
som trädgården. I sin nuvarande skepnad gjorde 
majorsbostället mest intryck af en stor, elegant, 
engelsk villa, hvars trädgård, som gick ned till sjön, 
kunde täfla med hvilken som helst trädgård vid en 
storstadsvilla. 

För att komma dit från Högvalla fick man lof 
att göra en ganska lång krök omkring sjön, på 
grund af åkrar och ängar, som man icke kunde 
passera, och det tog en tre kvarts timme att nå dit 
öfver, till och med när man red sä fort, som André 



— 127 — 

gjorde det denna morgon, då han red på längtans 
vingar. 

Han tänkte på henne hela tiden, och hennes 
bild stod sä lefvande för honom, som om hon skulle 
ha stått och vinkat åt honom på afstånd. 

Han såg hennes långa, smärta gestalt, hennes 
vackra armrörelser och hennes fullkomliga händer. 
Han hörde hennes röst, som, när hon talade, lät 
dämpad och fyllig och när hon sjöng, svällde och 
steg till en glans och kraft, som dock aldrig blef 
hård, utan beständigt bibehöll en egen darrande 
värme. Han såg framför sig hennes mörka ögon 
med deras sällsamma, plötsliga kast, som kommo och 
försvunno, snabbt som en häftig solglimt, och han 
tyckte sig åter ett ögonblick stå henne alldeles nära 
under hennes svarta slöja, medan himlen regnade 
eld öfver dem. — Och ju mera han i sin längtan 
såg och hörde, dess högre slog hans hjärta, och 
dess raskare sporrade han sin häst. Dä han red 
fram för majorsbostället, var hela hans varelse i 
sådant uppror, att han några ögonblick blef sit- 
tande stilla i sadeln för att lugna sin röst, innan 
han skulle tala. Utanför ingångsdörren till villan 
låg en hund med hufvudet på tassarna. Det var 
en vacker långhårig hund, hvit med räfröda 
fläckar, länga silkesmjuka öron och melankoliska 
ögon. Den rörde sig icke, och den hvarken skällde 
eller morrade. Den lyfte blott pä hufvudet, slog 
med svansen och pep sakta, som om den ville 
beklaga sig för André öfver någon oförrätt, den 
hade lidit. 



— 128 — 

En nätt liten jungfru, klädd i hvit mössa på 
hufvudet, kom ut på gården. 

André hälsade med piskan. 

»Tar herrskapet emot?» 

»Herrskapet är inte hemma», svarade jungfrun. 
»Herrskapet har rest bort på tre dar. De reste i 
morse.» 

André kunde icke få fram ett ord. Han kände 
sig som förlamad. Hvarje nerv i hans kropp och 
hvarje tanke i hans själ hade varit spänd till det 
yttersta i förväntan på det ögonblick han skulle 
se henne, och nu var hon borta, försvunnen som 
något overkligt, en drömbild, han aldrig skulle nå. 

»Får jag hvila mig en liten stund?» sade han 
ändtligen. 

»Vill inte herrn gå in och sitta ned?» sade jung- 
frun artigt, medan en stalldräng kom springande för 
att taga vara på hästen. 

Jo, han ville gå in och sitta ned. Han ville 
åtminstone se det hem, där hon bodde. 

Genom en boaserad förstuga kom man in i en 
rymlig salong och därifrån ut i trädgårdssalongen, 
som var till hälften veranda, till hälften orangeri. 
Hela väggen ut emot trädgården hade samman- 
hängande glasfönster, som kunde skjutas igen och 
öppnas efter behag. Golfvet var belagdt med hvita 
marmorflisor, och öfverallt voro palmer och blom- 
mande växter anbragta. 

Möblerna voro efter amerikanskt mönster, lätta, 
ljusa och bekväma. Här stod fruns skrifbord och 
vid ena ändan af rummet hennes arbetsbord med 



— 1 29 — 

en sykorg, ett handarbete och ett par böcker. 
André sjönk ned i en af de stora korglänstolarna, 
medan jungfrun bar in en bricka med läskvatten 
och genast åter försvann. Genom ett af de öppna 
fönstren på glasväggen såg man ut i trädgården. 
På båda sidor om huset reste sig ett par gamla 
ekar, hvilkas grenar bildade som en ram om utsikten. 
En sammetsmjuk gräsplan sluttade ned emot sjön, 
som blänkte mellan träden, och från blomrabatterna 
kommo stötvis starka dofter af heliotroper, reseda 
och eldröda geranier, som stodo och brunno i 
solen. Här var så underbart stilla. Luften hade 
denna genomskinliga klarhet, som förebådar hös- 
tens annalkande, och sjön hade icke en rörelse. 
Den låg sä blank, att speglingen af löfkronorna i 
vattnet nästan föreföll ännu tydligare än de verk- 
liga trädkronorna däröfver. Det enda ljud, som 
nådde Andres öra, var ljudet af en kratta långt 
nere i trädgården, där någon osynlig arbetare 
krattade gångarna. 

»Här lefver hon!» tänkte André. »Detta är 
det hem hon skapat åt sig.» 

>/ Detta är det hem hon skapat åt sig.» 

Han reste sig och började gå omkring. »Hvad 
allting liknar henne!» sade han till sig själf. — »Sä 
förnämt, sä stilla! Och dessa dofter!» Heliotro- 
perna sände en hel väg af vällukt öfver honom, 
lian gick sakta, försiktigt, som i en helgedom. Han 
ville finna något, som ännu mera direkt talade om 
henne, något som kunde vara som en hälsning ifrån 
henne. Han öppnade böckerna pä hennes arbets- 

Högvalla, o 



— 130 — 

bord. Den ena var en roman af Maupassant, den 
andra en musikrevy. Båda voro blott uppskurna 
på ett par ställen med långa mellanrum. Hon hade 
tydligen bara tittat i dem. Han lyfte på hand- 
arbetet. Det var ett broderi på hvitt siden med 
gult silke. Mönstret var utritadt, och nålen satt 
kvar, men endast ett par stygn voro sydda. 

»Hon läser inte? Hon arbetar inte! Hvad gör 
hon?» tänkte han och gick in i den inre salongen. 
Det var ett rikt och smakfullt utstyrdt rum, högt 
i tak, med ljusgröna väggar och mörka mahogny- 
möbler. Flygeln stod öppen och ett notblad stod 
på notställaren. Han läste hvad där stod: 

»L'enfer n'a pas de flamme, 
Pareille å ce que je ressens.» 

Glucks aria, som han ackompanjerat henne till! 
Han kände det, som om någon stuckit honom midt 
i hjärtat. Jaså, detta var hennes hälsning! Han 
satte sig vid flygeln och började fantisera öfver 
temat. Han viste icke, hur länge han spelade, men 
han reste sig icke, förrän han gett luft åt all sin 
längtan och all sin svikna förhoppning. 

»Hälsa henne detta!» sade han högt för sig 
själf, medan de sista tonerna förklingade under hans 
händer. Så reste han sig och gick ut. 

Jungfrun kom och frågade, om han icke också 
ville se matsalen, maj oms rum och rummen en trappa 
upp, men han svarade, att han icke kunde stanna 
längre, han hade redan dröjt alltför länge. 

Så steg han åter till häst och red bort, medan 



— i3i — 

hunden, som ännu låg orörlig vid trappan, såg efter 
honom med sorgsna ögon. 



Först tänkte André rida direkt hem, men ju 
närmare han kom Högvalla, desto långsammare 
red han, och då han nådde vägen, som förde upp 
till gården, red han förbi. 

Han kunde icke rida hem. 

Han kände sig på samma gång så orolig och 
så besviken, så häftig och så trött, och han hade 
ett obestämdt, starkt behof af att träffa någon, som 
kunde få hans hjärta att klappa gladare och hans 
mun att le, och nästan omedvetet styrde han kosan 
till prostgården. 

Den ansenliga prostgården låg nere på slätten 
nära en skogsdunge, omgifven af ladugårdsbygg- 
nader, uthus och trädgårdar, som en liten värld för 
sig. Allt bar vittne om, att goda inkomster satte 
prosten i stånd att väl sköta sin landthushällning. 

André red raskt fram till trappan, och knappast 
hade en jungfru visat sig i dörren, förrän han ropade: 

»Herrskapet är väl inte borta?» 

Han blef nästan hemsk till mods, då han fick 
till svar, att både prosten och prostinnan hade rest 
in till Sköfde. 

»Och fröken?» frågade André med andan i hal- 
sen. 

-Jo, fröken är nere i trädgården och rensar 
korsbär.» 



— i3 2 — 

»Nå», sade Andre för sig själf, medan han sprang 
af hästen. »Inte är jag då kommen hit för att 
hälsa på prosten.» 

Jungfrun ville gä ner i trädgården för att be 
fröken komma upp, men André bad henne låta bli 
det, han skulle nog själf finna henne, och han begaf 
sig åstad på sin upptäcktsfärd. 

Det var en gammal och välskött trädgård, han 
kom in i. Nästan alla träd voro fruktträd, och 
det såg ut att blifva ett rikt fruktar, ty grenarna 
hängde fulla af mognade äpplen och päron. 

På båda sidor om de snörräta, breda och grus- 
lagda gångarna voro långa blomsterrabatter, där 
alla sorters gammalmodiga blommor, solrosor och 
löfkojor, vallmor och riddarsporrar frodades i mång- 
färgad rikedom under de nedhängande fruktgre- 
narna. Längre ner i trädgården var en berså, om- 
gärdad af en stor hängask, som var planterad 
i midten, och hvars långa grenar bildade ett 
tak öfver bersån. Där inne stod Anne-Marie och 
höll på med sina körsbär. Hon hade bart hår 
och var klädd i ljus bomullsklädning med upp- 
kaflade ärmar och ett stort, hvitt förkläde, som 
täckte hela klädningen. Framför henne på bordet 
i bersån stodo flere större och mindre lerfat, hvari 
hon hade bären, som hon rensade. Just nu höll 
hon på att med en stoppnål sticka ut kärnorna på 
en del af dem och lägga dem i en särskild 
skål, så att hennes händer voro helt öfvergjutna 
af saften. 

Då André visade sig i öppningen till bersån 



— 133 — 

och sade: »God dag, Anne-Marie!», gaf hon till ett 
litet rop. Hon hade icke hört honom komma. 

»Jag kan ju inte ens ge dig handen», sade hon 
och stack båda händerna i vädret. »Men sätt dig 
där på bänken, till dess jag har slutat! Så roligt, 
att du kom!» 

De sista orden ledsagades af en solig blick, 
som gjorde André varm om hjärtat. 

»Kan jag inte hjälpa dig?» frågade Andre, i 
det han satte sig och stoppade det ena körsbäret 
efter det andra i munnen. 

»Jo, tack», svarade Anne-Marie skrattande. 
»Men om du bara ville äta upp bären för mig, så 
är jag helst fri för din hjälp.» 

»Hvad i all världen ska du göra med alla de 
där bären?» frågade Andre, medan han flyttade 
stolen alldeles nära bordet och intresserad stack 
ansiktet nära en af de rågade skålarna. 

»Jo, ser du», svarade Anne-Marie, »de här, som 
jag sticker ut kärnorna på, de ska bli kompott, 
den allra finaste kompott. De andra här, de små, 
dem koka vi sura med vinättika och nejlikor. De 
serveras till kött, och det är pappas älsklingsrätt. 
Han kan äta sä här mycket däraf!» sade hon skrat- 
tande, och visade med sina rödt drypande händer, 
hvilken jätteportion af den omtalta delikatessen, 
prosten kunde sätta till lifs. 

»Ilar du mycket kvar?» frågade Andre, som 
nog tyckte, att detta röda haf skilde honom väl 
långt ifrån Anne-Marie. 

»A, ja, jag har ganska mycket kvar», svarade 



— 134 — 

hon. »Jag har ett kok på elden inne i köket, men 
där var så förfärligt hett, så jag ställde mig här 
ute för att göra i ordning nästa kok. Jag vill allt 
gärna ha det hela färdigt, till dess mamma kom- 
mer hem i kväll, sä jag får lof att skynda mig.» 

Hon fortsatte att med stor behändighet genom- 
borra bären och lät dem plumsa ner i skålen, som 
var bestämd för dem. 

André kunde icke företaga sig annat än att 
sätta sig och observera henne, och han tänkte som 
hans farmor: »Hur har väl denna lilja kunnat upp- 
växa här?» Hennes hy hade hälsans mjölkhvita 
renhet utan rödt i kinderna. Endast när hon ibland 
rodnade, blef hon blekröd i hela ansiktet. Solen 
brände henne aldrig, fastän hon mestadels gick 
barhufvad. Ögonen voro stora och mörkblåa med 
mycket ljusa ögonhår, och om pannan krusade sig 
det gyllene håret naturligt som i en genomskinlig 
gloria, hvarpå just nu solen lyste. 

Hennes mun var en barnamun, mjuk och glad, 
men med ett eget rörande uttryck, när hon var 
allvarsam. 

Som hon stod där och arbetade i de saftiga 
bären med sina runda, små händer med de spet- 
siga fingrarna, tyckte André, att en mera fullkom- 
lig uppenbarelse af ungdomlig kvinnlighet kunde 
icke finnas på jorden. 

»Tycker du egentligen, att det där är roligt?» 
frågade André och tittade upp på henne. 

»Ja, visst tycker jag det», svarade hon och såg 
ned på honom med sina milda ögon. »För resten 



— 135 — 

tycker jag egentligen, att allting är roligt, — det 
vill säga allt livad jag har att göra. Jag kan nog 
tänka mig, att det finns andra människor, som må- 
hända få lof att arbeta med rysligt tråkiga saker.» 

André satt tyst och såg på henne, där hon stod 
i sin ljusa dräkt, öfversållad med solfläckar, som 
föllo genom löfvet. Så sade han: »Du är snäll, 
Anne-Marie! Det är livad du är!» 

»Vet du, jag tror, att det är ganska lätt att 

o 

vara snäll», sade hon och skrattade. »Åtminstone 
när man har det så godt som jag. Och finns det 
för resten något roligare än att arbeta för dem, 
man håller mest af?» 

»Och det är din far och mor?» frågade André. 

»Ja visst! ja, naturligtvis!» svarade hon och 
blef plötsligt blekröd i hela ansiktet. 

»Se sä där ja!» utbröt hon. »Där föll ena skå- 
len med de orensade körsbären omkull!» 

Hon böjde sig för att se efter dem under bor- 
det, ty de voro förlorade för syltningen. 

Dä hon åter dök upp, frågade André: 

»Håller du mest af din far eller din mor?» 

»Så där frågade de mig alltid, då jag var liten 
och var bortbjuden på julkalas», svarade hon. 
»Men pappa sade, att jag alltid skulle svara, att 
jag höll lika mycket af dem båda två.» 

»Men i själfva verket håller du nog mest af din 
pappa?/, sade André. 

»Naturligtvis beundrar jag pappa mest. Det 
får man ju lof att göra, svarade Anne-Marie. 
»Han, som ar så begäfvad och så lärd! Jag tror 



— 136 — 

han vet allting. Och så är han så snäll. Så snäll 
emot mig, att det kan du aldrig tro. Han inbillar 
sig rent af, att jag är någonting märkvärdigt.» 

Hon skrattade gladt åt denna hennes kloka 
pappas svaghet. 

»Men, ser du», fortsatte hon, »jag håller ju 
också så förfärligt af mamma. Jag vet nog, att 
för främmande förefaller hon inte vara något fram- 
stående; men jag som ser henne här hemma, jag 
vet, hur hon bara lefver för att tjäna och hjälpa 
pappa och aldrig har en tanke på sig själf. Och 
så hon kan arbeta! Det är något rent underbart. 
Jag tror ibland, att hon knappast behöfver sofva. 
Hon har redan varit uppe många timmar, medan 
jag ännu ligger och drar mig i min säng. Och hon 
är ändå så gammal, och jag är så ung. Jag rik- 
tigt skäms.» 

André satt och tänkte på, hur underligt det var, 
att han hellre ville se Anne-Marie sofvande hela 
hennes lif, än prostinnan midt i det mest energiska 
arbete, men högt sade han: »Och du längtar aldrig 
efter något annat än att stanna här i prästgården 
och sylta körsbär?» 

»Så dum du är!» sade Anne-Marie och slog åt 
honom med handen. »Nog kan du begripa, att 
man gör många hundra andra saker året om.» 

»Och du skulle kunna fortfara med att bestän- 
digt göra alla dessa samma saker år ut och år in 
och bara vara glad däråt?» fortfor han. 

»Det tror jag visst!» svarade Anne-Marie. »Jag 



— 137 — 

har aldrig tänkt mig något annat!» — Hon blef 
äter så elär blekt rosenröd öfver hela ansiktet. 

»Vet du», sade André plötsligt, »att när jag 
nu snart reser bort, så kommer jag måhända inte 
tillbaka till Högvalla på mänga år.» 

Allt rosenskimret försvann från Anne-Maries 
ansikte, och hennes hvita hy blef ännu hvitare än 
vanligt. 

»Hvart reser du då?» frågade hon sakta. 

»Först till Köpenhamn», svarade André, »och 
sedan reser jag nog längre bort.» 

»För att spela?» Hon såg på honom. 

»Ja, för att lefva helt och hållet för musiken», 
svarade han. 

»Och hvad säger din far och mor därtill?» frå- 
gade hon. 

»Jag har ännu inte talat med dem», svarade han. 

»Och Vanda?» 

»Jag har inte heller sagt till henne, att jag be- 
stämt mig. Jag ville säga det först till dig.» 

Anne-Marie ville så gärna ha räckt honom han- 
den, men det var omöjligt. Hon sade därför blott 
mycket innerligt: 

»Tack, André!» 

»Och hvad tänker du därom?» frågade han, me- 
dan han lutade sig öfver bordet och såg henne 
upp i ansiktet. 

»Jag tänker», sade hon, medan hon log ett 
sorgset leende, »att om du är säker på att det 
är det bästa för dig, sä är jag också säker därom. 
Jag tror pä dig, André.» 



- 138- 

»Du är söt I» sade han varmt och fortfor att se 
upp på henne. 

»Men om nu alla de andra, min far och mor 
och din far och mor börja tala om mig och klandra 
mig, hvad vill du då svara?» 

»Ingenting!» sade hon. »Hvad skulle det tjäna 
till? Men jag vill aldrig upphöra att tro på dig!» 

»Och om jag också kommer att stanna länge 
borta, skall du inte glömma mig?» frågade han. 

»Jag kan inte glömma dig», svarade hon helt 
enkelt. 

Efter en stund tillade hon: 

»Då skall du nog mycket lättare glömma mig, 
när du kommer att lefva i de stora städer, där det 
finns så många vackra och tjusande kvinnor, kvin- 
nor som likna — likna henne! Den där sköna 
frun, som sjöng hos er.» 

»Jaså, har du också fått henne i hufvudet?» sade 
André i en ganska otålig ton. 

»Också?» upprepade Anne-Marie. »Hvem är 
det mera?» 

»A, gamla herr Antony är ju alldeles betagen 
i henne!» sade André hastigt. 

»Och du själf?» frågade hon och såg mycket 
allvarsamt på honom. 

»Ja, jag tycker ju också, att hon är mycket 
vacker», svarade han. »Man kan väl egentligen inte 
tycka annat. Jag vill minnas, att du och Vanda 
följde henne som två skuggor hela kvällen för att 
beundra henne?» 

Anne Marie nickade. 



— 139 — 

»Och du kan väl inte heller neka, att det var 
roligt att höra henne sjunga?» sade André. 

»Roligt tycker jag inte det var», svarade Anne- 
Marie, »men underligt trolskt! Ja, jag kan inte 
säga hvad det var, men det upprörde mig på ett 
eget sätt. Jag blef liksom rädd, men ville ändå 
höra mera. Och du — — — » 

Hon hejdade sig, då hon höll på att påminna 
honom om hur han hade knäböjt för fru Ida, då 
han räckte henne solfjädern, men det gjorde så ondt 
i bröstet. på henne, och hon tyckte på samma gång 
det var fult att tala till honom därom. 

»Nåväl», sade André, »eftersom du också tyc- 
ker, att hon var så vacker och sjöng så trolskt, 
så kan du väl inte undra på om jag tycker det- 
samma?» 

»Jag undrar heller inte alls», svarade Anne- 
Marie. »Jag tycker tvärtom, det skulle vara myc- 
ket naturligt, om du glömde mig ute i världen, 
där du möter sådana vackra damer, mycket vack- 
rare och klokare än jag.» 

»Skall jag säga dig, hur det är?» sade André, 
som beständigt lutade sig längre fram öfver bordet 
och kom närmare hennes ansikte. »Skall jag säga 
dig, hur det är? Jo, ser du, jag är säker om att 
det finns många ställen på denna jord, som äro 
mycket vackrare än Högvalla, men jag vill ändå 
alltid tycka, att Högvalla är det vackraste af allt 
eller åtminstone det ställe, jag älskar mest, därför 
att det är mitt barndomshem, och därför att jag 
älskat det så länge jag kommer ihåg. Det är pre- 



— 140 — 

cis likadant med dig. Jag kan aldrig komma att 
tycka, att någon i världen går upp emot dig, där- 
för att jag känt dig, så länge jag minns, och har 
älskat dig, så länge jag känt dig. Hur skulle jag 
kunna annat?» 

Hon svarade blott med att se på honom, men 
i denna blick var hela hennes unga själs kärlek 
så hängifvet och högtidligt uttryckt, att André 
sprang upp för att sluta henne i sin famn. 

Hon ville hålla honom undan med handen, men 
då hon såg, hur hon fläckade ner hans skjorta 
på bröstet, med en stor, röd fläck, lät hon armarna 
förskräckt och hjälplöst sjunka. André grep henne 
om skuldrorna och tryckte henne tätt intill sig, 
medan han kysste hennes panna, hennes ögon och 
hennes mun. 

Då han åter släppte henne, sjönk hon ner på 
bänken, trött, med böjdt hufvud som en blomma, 
som fått för mycket regn. 

André var den förste, som talade. 

»Du må komma ihåg», sade han och lade han- 
den öfver hennes nacke, »att jag inte alls vet, hur 
det kan komma att gå mig här i världen. Hvem 
vet, om jag lyckas? Det är så många om det 
också på den banan, och det är bara de allra bästa, 
som nå fram. Det kan därför dröja år, måhända 
många år, innan jag kan få tillräckligt att lefva af, 
tillräckligt för två. Och därför vill jag säga dig, 
att du icke får anse dig vara bunden. Det kan 
till äfventyrs komma någon annan värdigare än jag, 
och som skulle kunna göra dig lyckligare, och då 



— 141 — 

skall du inte tänka på denna stund eller tycka, 
att du är skyldig att vänta på mig. Du skall ha 
din frihet att handla alldeles som du vill. Kom 
ihåg det!» 

Hon svarade blott med att se upp på honom 
och le. 

Han böjde sig och tryckte en kyss midt i glo- 
rian af det ljusa håret kring hennes panna, men i 
detsamma hörde de fotsteg på gräsgången. Anne- 
Marie reste sig hastigt och grep med darrande 
händer efter skålen med bären. En tjänstflicka 
kom fram till bersåns öppning. Hon bad Anne- 
Marie att genast komma upp, ty nu var första 
koket af sylten färdigt, och kokerskan höll på med 
baket, så hon hade inte tid att syssla med annat 
nu. Medan jungfrun hjälpte att plocka ihop skå- 
larna och faten för att bära in dem, tänkte nog 
Anne-Marie med en suck, att det inte alltid är 
lifvets högsta lycka att sylta körsbär, och livad 
André beträffar, så önskade han hela sylten ner i 
det svartaste helvete. Anne-Marie försvann i kö- 
ket, medan han steg till häst och red bort. Men 
den kvällen satt André länge och fantiserade vid 
flygeln i trädgårdssalongen. Han gaf sitt hjärta 
luft i så ljufva och ljusa harmonier, att hans mor, 
som stannat kvar för att lyssna, gick bort till ho- 
nom och lade sin hand pä hans skuldra. 

»Hvad är det där du spelar?» frågade hon ovan- 
ligt deltagande. »Det låter så vackert!» 

-A, det är bara mina egna tankar», svarade 



— 142 — 

han, i det han lyfte hennes hand och kysste den. 
»Det är blott, att jag är så lycklig!» 



FJÄRDE KAPITLET. 
En sammandrabbning. 

En af de första dagarna i september, då Vanda 
en förmiddag gick upp för trappan till far- 
mor, mötte hon André, som kom ned från öfversta 
våningen, där föräldrarna hade sina privata rum. 
André kom fort, och han såg så blek och upprörd 
ut, att Vanda lade sin hand på hans arm och frå- 
gade ängsligt: 

»Men hvad är det, André?» 

Han svarade icke, men strök bort hennes hand 
från sin arm på ett tämligen omildt sätt och skyn- 
dade vidare ned för trappan. Vanda hörde emellertid 
icke till dem, som så lätt låta skrämma sig. Hon 
sprang efter honom och hann upp honom i parken, 
där hon hängde sig fast vid hans arm och ännu 
en gång frågade: »André! Hvad har händt? Har 
du talat vid far och mor?» 

André nickade dystert. 

»Nå, hvad sade de då?» frågade hon ifrigt. »Var 
det svårt?» 

»Mycket svårare än jag hade tänkt!» svarade 
André hårdt. »Pappa var som en svamp och mam- 
ma som en isbit.» 



— M3 ~ 

»Säg mig allting!» bad Vanda häftigt och såg 
upp pä honom med oroliga blickar. 

»Jag sade alldeles som det var», svarade An- 
dré, »att jag inte längre kunde låta pappa betala 
så mycket pengar för mig där nere i Lund, när 
jag dock alldrig håller på med studierna, utan 
bara tänker på musiken, och så bad jag pappa 
tillåta mig att riktigt på allvar få slå mig på det 
enda i lifvet, jag har lust och anlag för.» 

»Och hvad svarade han?» frågade Vanda ifrigt. 

»Hvad svarade han? A, han sjönk bara ner i 
en länstol och började gråta», sade André. »Det 
var riktigt bedröfligt att se.» 

»Men mor då?» 

»Ja, vet du», sade André, »jag har aldrig vetat, 
att mor kunde vara så hård. Nog visste jag, att 
hon var hvit och ren som snö, men att hon också 
är kall som snö — det visste jag inte. Hu! det 
riktigt ryser i mig!» 

»Men hvad sade hon då?» upprepade Vanda. 

»Hon sade, att det aldrig kunde komma i fråga, 
att jag på det sättet skulle få följa mina egna nyc- 
ker och bereda far en så stor missräkning. Jag hade 
redan gjort nog ondt med att narra honom så 
länge, då han varit i god tro angående min flit 
och mina studier.» 

-Och pappa sade rakt ingenting ?» frågade Vanda. 

-Jo, pappa såg upp ifrån näsduken, där han 
satt och grät, och sade, att han gärna skulle vara 
med om att jag roade mig med musiken. Han 
skulle till och med ge mig extra pengar, sä att 



— 144 — 

jag kunde ta musiklektioner i Köpenhamn, bara 
jag inte ville uppge juridiken, utan anstränga mig 
för att ta en god examen. Men kan du tänka dig, 
hvad mor svarade därtill? — Hon reste sig i hela 
sitt majestät och sade, att sådant inte alls kunde 
komma i fråga. Pappa borde inte kompromissa 
med mina dåliga tendenser. 'Det är precis som 
när någon är hemfallen åt starka drycker', sade 
hon. 'Om man, som pappa, vet att hålla måtta 
och att endast då och då ta ett glas som en styrke- 
dryck, — ja, då är det intet ondt däri, men om 
man är hemfallen åt alkohol, då har man intet 
annat att göra för att rädda sig än att bli abso- 
lutist. — Likadant är det med musiken.' — Tänk, 
det vågade hon säga! — 'Om folk har nöje af 
att spela litet piano, och om de spela ordentlig 
och allvarlig musik, ja, då har man ju ingen 
anledning att förarga sig däröfver, men om man 
som du, André!' — och mammas ögon riktigt 
flammade, 'om man som du är hemfallen åt mu- 
siken som åt en passion, den du inte kan behär- 
ska, — ja, då skulle det vara bäst för dig att 
stänga pianot för alltid och lofva att aldrig röra 
det mera.'» 

>Hvad det var förskräckligt af mamma att tala 
så till dig!» sade Vanda. Hon kunde knappast 
få fram orden. 

»Ja, vet du, Vanda», svarade André, »jag kände 
i det ögonblicket, att jag liksom gled långt, långt 
bort ifrån henne. Det blef som ett jordskred emel- 
lan oss, däri allt, som en gång varit, störtade ner. 



— 145 — 

När ens mor inte förstår ens innersta själ, då har 
man ju intet att säga henne mera.» 

André gick och såg ned på jorden med ett så 
olyckligt uttryck i sitt ansikte, att det gjorde Vanda 
ondt i hjärtat. 

»Och hvad svarade du till allt detta, André?» 
frågade hon ändtligen mycket sakta och klappade 
hans arm. 

»Jo», sade André och stannade, »ett ögonblick 
tänkte jag verkligen på att uppoffra mig, — men 
det var bara ett ögonblick. Jag vet ju, att jag 
aldrig skulle duga till det, de önska af mig, men 
bara göra dem sorg därmed! Ögonblicket därefter 
tänkte jag på en list: Om jag nu i alla fall kan få 
pappa att betala mina musikstudier, så kan jag så 
småningom öfvergå från juridiken till musiken och 
sluta med att göra mig fri! Men jag kände också 
med detsamma, hur lumpet det skulle vara att bära 
sig åt så där. Du vet nog, hur de mest motsatta 
tankar kunna slåss i ens hjärna i ett och samma 
andedrag! Där satt far och grät och mor stod 
som en isstod framför mig och jag liksom sökte 
att få tag i något att hålla mig i, något som 
kunde rädda mig. Och då, ser du! — Ja, det var 
så underligt. Jag hörde plötsligt som en hel or- 
kester spela. Jag vet inte, hvad det var, som spe- 
lades, jag har aldrig hört det förr. Det var bara 
toner, stora vågor af toner, som böljade omkring 
mig och liksom manade mig att vara modig. Jag 
kände plötsligt så starkt, att nu gällde det mitt 
vara eller icke vara, och jag förstod, att jag fick 

Hogvalla. I q 



— 146 — 

lof att göra mig hård. Och så sade jag mycket 
klart och allvarligt ifrån, att eftersom far och mor 
inte kunde första mig, så återstod mig ju blott att 
taga mitt öde i mina egna händer och lofva, att 
jag för framtiden icke vidare skulle ligga dem till 
last, utan sörja för mig själf. » 

André började åter gå, medan han stirrade ned 
mot jorden. 

»Men hur skall du kunna reda dig?» frågade 
Vanda bekymrad. »Du har ju inga pengar, och 
det dröjer väl ännu ganska länge, innan du kan 
förtjäna något.» 

»Ja, det är just frågan», svarade André efter- 
tänksamt. »Men jag får väl göra som så många 
andra — jag får låna. Om man bara visste hos 
hvem? Måhända farmor!» sade han plötsligt och 
knäppte med fingrarna. »Tänk, om farmor skulle 
vilja hjälpa mig!» 

»Jag skall genast springa upp och fråga henne», 
sade Vanda och ville strax ge sig i väg. 

»Nej, du aktar dig, du?» sade André och tog 
henne i armen. »Den saken skall jag besörja själf, 
och den tål att tänka på.» 

De hade kommit långt ned i parken till en 
grind, som förde ut till åkrarna. 

»Hvart går du?* frågade Vanda, då André öpp- 
nade grinden som för att gå ut. 

»Jag får lof att sträcka ut i en ordentlig pro- 
menad!» svarade han. »Jag kan inte vara stilla 
med allt hvad jag nu har att tänka på.» 

»Får jag gå med?» frågade Vanda sakta. 



— 147 — 

Det hade aldrig förr händt, att hon frågat om 
lof att ledsaga honom. Det hade alltid fallit af 
sig själft. Hon blef så underlig till mods, då han 
i en kylig, disträ ton svarade: 

»Nej, vet du, jag går helst ensam. Jag måste 
klara allt det här en stund för mig själf.» 

Vanda bad icke mera. Hon förstod, att han 
helst ville vara fri frän hennes sällskap, och hon 
blef stående vid grinden och såg efter honom. Och 
medan han anagsnade sig mera och mera och slut- 
ligen försvann bakom en af höjderna i terrängen, 
kände hon sig för första gången i sitt lif så öfver- 
gifven och ensam. Denne älsklingsbror, som hon 
delat all glädje och alla bekymner med, han ville 
nu helst vara henne kvitt. Och hon, som visste, 
att hon så bra skulle första honom och så gärna 
ville lida med honom! 

Skulle det måhända vara så, att när sorgen, 
den verkliga sorgen kommer, sä skiljer den män- 
niskor åt? 



Något längre fram på förmiddagen sutto fru 
Bunge och Pyllran i trädgårdssalongen med sina 
handarbeten. Fru Bunge broderade ett par tofflor 
ät sin man. Pyllran satt nära en af de öppna 
glasdörrarna och sydde på ett par hvita gardiner, 
som lägo utbredda öfver hennes knän, och ur hvilka 
heuAes lilla person dök fram som ur hvita vågor, 



— 148 — 

medan hon ifrigt broderade med den sorts styng, 
som damerna kalla »filégipyr». 

Det hade icke dröjt länge efter Andres samtal 
med sina föräldrar, innan Pyllran hade fått del 
däraf. 

Herr och fru Bunge voro så vana att yppa allt 
som föregick i familjen, för den gamla lärarinnan, 
att det nästan var som att tala högt för sig själf, 
när de meddelade sig med henne. Hos henne 
voro de alltid säkra på att finna ett absolut gil- 
lande och medhåll i allt hvad de tänkte, sade och 
företogo sig. 

Pyllran hade naturligtvis nu blifvit lika upprörd 
som Andres föräldrar öfver den unge mannens själfs- 
våld och uppstudsighet emot föräldramyndigheten ; 
men som hon var särskildt svag för André, så 
kände hon på samma gång en egen plågsam oro 
vid tanken på, att den unge mannen på något 
sätt skulle bli lidande. Hon var i ett tillstånd af 
ytterlig själsspänning, där hon satt mycket röd i 
ansiktet och manövrerade med den långa, hvita 
gardinen, hon broderade på. 

Fru Bunge satt tyst och värdig vid sitt arbets- 
bord, medan hon höll toffeln, hon broderade, tätt 
upp under sina något närsynta ögon. Damerna 
hade talat ut och det hade uppstått en paus, då 
öfverstinnan kom in. Hon hade en kräppschal 
öfver axlarna och parasoll i handen och ämnade 
sig tydligen ut i parken. 

»Vet ni, hvart ungdomen tagit vägen?» frågade 
hon och blef stående midt på golfvet. 



— 149 — 

Med »ungdomen» menade hon alltid André och 
Vanda. Karl och Charlotte kallade hon »arbets- 
myrorna». 

Pyllran skakade häftigt på hufvudet, medan fru 
Bunge svarade ett litet torrt: 

»Nej, det vet jag verkligen inte.» 

Ofverstinnans fina näsa vädrade genast åska i 
luften. Det vore omöjligt att tänka, att någon 
sammanstötning mellan fru Bunge och lärarinnan 
ägt rum. Öfverstinnan visste alltför väl, huru Pyll- 
ran alltid var ett eko af sitt herrskaps meningar. 
De enda tillfällen, då den tillgifna varelsen kom i 
förlägenhet, var när herrn och frun i huset kunde 
ha olika åsikter. Eftersom hon dyrkade och be- 
undrade dem båda i lika hög grad, befann hon 
sig vid sådana tillfällen i en mycket svår dilemma, 
och André brukade på skämt säga, att orsaken 
till att Pyllran var låghalt var den, att hon inte 
visste, åt hvilken sida hon skulle luta, när hans 
far och mor voro oeniga. 

Öfverstinnan säg från den ena af damerna till 
den andra och frågade därefter med sin klingande, 
befallande röst: 

»Har det händt någonting?» 

Pyllran svarade blott med att kasta sig fram 
och äter mellan sina gardiner, medan hon skakade 
på hufvudet som för att antyda, att ord icke kunde 
uttrycka, hvad som skett. 

Fru Bunge svarade icke heller genast. Hon 
klippte af brodcrgarnct med en liten hvass sax 
och undersökte noga broderiet, hon sydde på. 



— i5o — 

»Jag frågar hvad som händtr» upprepade öf- 
verstinnan i en ännu mera befallande ton. »Hvad 
är det, Anna?» 

»A, det har varit ett ganska obehagligt upp- 
träde mellan André och hans far», svarade fru 
Bunge mycket lugnt, medan hon åter började brodera. 

»Så! hvad har nu den stackars pojken gjort?» 
frågade öfverstinnan ganska skarpt. 

»Han har inte alls motsvarat sin fars förtro- 
ende», svarade fru Bunge utan att se upp frän sitt 
arbete. »Han har användt sin tid och sina eller 
rättare sin fars pengar på helt andra ting än sina 
studier.» 

»Bevars väl! Är det då sä farligt!» sade öfverst- 
innan. »Ungdom är väl alltid ungdom och skall 
ha sin tid att rasa ut. Det är bara underligt, att 
de gamla herrarna alldeles glömma bort, huru de 
själfva voro i sina unga dar, och nu sitta och döma 
sina unga söner efter en moral, de kokat ihop åt 
sig, sedan de inte själfva kunna vara med längre. 

Fru Bunge bet hårdt ihop läpparna för att icke 
förhasta sig med ett svar, medan Pyllran kastade 
några förbrående blickar åt olika vädersteck. 

»Hur tror du Anders var i sina unga dar?» 
fortfor öfverstinnan obarmhärtigt, vänd åt sin svär- 
dotter. »Tror du han var ett dygdemönster? Nej, 
du kan vara säker om att många af de blanka 
specier, öfversten skickade honom till Karlberg, 
rullade bort öfver biljardbordet. Om de inte an- 
vändes till ännu gladare nöjen», tillade hon med 
ett litet torrt skratt. 



— 151 — 

»Jag vill be mamma komma ihåg, att det är 
min man du talar om», sade fru Bunge och rätade 
pä sig. 

»Det kommer jag visst ihäg, min vän», svarade 
öfverstinnan. »Men jag kan dock heller inte glöm- 
ma bort, att han också är min son, och när allt 
kommer omkring, så känner jag honom dock än- 
nu bättre än du gör, eftersom jag hade den äran 
att föda honom till världen och pyssla om honom, 
medan han ännu bara var en liten obetydlig grod- 
unge som alla andra lindebarn. Och jag kände 
honom också under den period, då han var med 
om ungdomens vanliga galenskaper och snedsprång. 
Men nu har han ju blifvit en annan, sedan du 
satte upp honom på en piedestal för att dyrka 
honom. Folk mår inte bra af att stå på piedesta- 
ler, skall jag säga dig, de glömma bort så myc- 
ket i sin upphöjda ställning och döma andra, van- 
liga människor så hårdt.» 

»Låt du Anders stå där han står!» sade fru 
Bunge med en röst, som darrade af undertryckt 
harm. »Och var säker om att hvad han bestäm- 
mer för sina barn, det gör han i tanken på deras 
väl och deras framtid. Med hans ålder och er- 
farenhet inser han naturligtvis bättre än André gör 
själf, hur dåraktigt och hopplöst det skulle vara, 
att kasta sig på musiken som en lefnadsuppgift. 
Och jag måste helt och hållet ge Anders rätt.» 

»Jaså, är det inte annat än musiken, det är 
fråga om!» sade öfverstinnan med ett klingande 
skratt. »Det är väl ett oskyldigt nöje.» 



— 152 — 

»Det kan tyckas så! Det kan tyckas så!» 
sade fru Bunge och sydde med en viss ifver. »Om 
det blott var ett nöje. Men att ta den där väl- 
signade musiken på allvar, som mål för sitt lif! 
Det bör man dock hindra i det längsta. > 

»Jag förstår mig inte ett dyft på den där 'väl- 
signade' musiken, som du kallar den», sade öfverst- 
innan. »Du menar nog 'förbannade', men det kan 
ju göra detsamma. Det är bara olika uttryck för 
samma känslor!» 

Pyllran hoppade högt af förskräckelse mellan 
sina gardiner. 

»För min del anser jag en timme vara den 
längsta tid, jag kan stå ut med att höra på piano- 
klink. Men alla äro så olika skapade, kom ihåg 
det, lilla Anna! Gå bara ner i din hönsgård och 
se på kräken där. Dufvorna flyga, hönsen springa 
rundt och kackla, och ankorna vilja partout ut i vatt- 
net. Hvem skall kunna hindra dem? Det där sit- 
ter i kroppen på dem och får lof att ha sin gilla 
gäng.» 

»Du vill väl ändå inte sammanställa oss män- 
niskor med djuren?» sade fru Bunge och såg strängt 
på sin svärmor, medan Pyllran sträckte armarna 
mot himlen, i indignation å mänsklighetens vägnar. 

»Jo visst!» svarade öfverstinnan, som slagit sig 
ner i en länstol och dragit af sig handskarna. 
»Hvad äro vi väl annat än de intelligentaste bland 
djuren; det vill säga de af oss, som äro intelligenta. 
Jag känner många små fruntimmer, som sannerligen 
inte ha mera förstånd än gäss, och så ha gässen 



— 153 — 

ändå det stora företrädet, att man kan äta upp 

dem . » 

Pyllran lät armarna sjunka och knäppte ihop 

händerna i knäet, medan hon i stilla fasa stirrade 

på öfverstinnan. Fru Anna sade ingenting. Hon 

visste, att när hennes svärmor talade på det viset, 

så tjänade det till rakt ingenting att säga emot 

henne. 

»Människorna vilja ju alltid göra om naturen», 
fortfor öfverstinnan, utan att låta genera sig af bris- 
ten på gehör. »Göra de sig inte förskräckligt be- 
svär med att fånga de stackars vilda djuren, som 
ha så roligt på sitt eget sätt. Kan man tänka sig 
något sorgligare än en gammal björn, som man 
har stängt in som en vinterpäls i en garderob. 
Eller en stackars räf, som man har inspärrat i en 
usel bur, där han går och släpar sin räfsvans ef- 
ter sig och luktar illa och ser förtviflad ut. Hvad 
skall sådana dumheter tjäna till? Låt djur och 
människor få ha sina instinkter i fred och välja 
sitt eget sätt att lefva! Då bli de trefliga och lu- 
stiga, och det blir litet omväxling i enformigheten!» 

»Mamma får väl ändå medge», sade fru Bunge, 
som inte försökte ingå i något närmare resonemang 
om sin svärmors världsåskådning, »mamma får väl 
ändå medge, att man kan ha vissa förhoppningar 
om sina barn, och att det intet är så lätt att se 
dem besvikna.» 

» Förhoppningar 1» upprepade öfverstinnan. 
A Ivern har inte haft förhoppningar? Jag hade 
också mina, må du tro ! Jag hoppades på att få 



— 154 — 

en son, som var ett snille. Jag tyckte nästan, att 
naturen var skyldig att ge mig en son, som var 
ett snille. Jag, som dyrkar snillen! Som tycker, 
att de egentligen äro de enda människor, som ha 
lof att existera! Och hvad fick jag? Jag fick 
Anders!» 

Hon sträckte innersidan af handen emot sin 
svärdotter, som om hon skulle servera henne någon 
liten obetydlighet. 

»J a > jag vet ju, att mamma inte kan tåla An- 
ders!» sade fru Anna med en skälfvande häftighet 
i tonen. Ingen hädelse kunde klinga svårare i hen- 
nes öron än ett mindre fördelaktigt ord om hennes 
fullkomliga äkta hälft. 

»Prat!» sade öfverstinnan och skakade sin ut- 
sträckta, ringprydda hand. »Skulle jag inte tåla 
min egen son? Ingen kan neka, att Anders på 
det hela är en snäll gosse. Det finns minsann inte 
en ond blodsdroppe i honom. Men ett snille vill 
du väl ändå inte kalla honom? Och hvad har 
han för resten gjort för storverk? Han bragte det 
verkligen till att bli kapten. Ja, det var ju vac- 
kert så, men inte precis ett enastående faktum, och 
sedan har han lefvat för sitt landtbruk, det vill 
säga, roat sig med att se, hur bra Karl sköter det.» 

»Mamma!» utbröt fru Anna, som hade blifvit 
röd i pannan. »Jag ber dig att inte längre hålla 
på med dina förolämpningar emot Anders. Jag 
finner det verkligen inte passande att sitta här och 
behöfva försvara honom mot hans egen mor.» 

»Du behöfver inte alls försvara honom», sade 



— 155 — 

öfverstinnan mycket lugnt. »Det är inte alls min 
afsikt att angripa honom. Jag sade ju tvärtom, 
att det inte finns en ond blodsdroppe i honom. 
Men han är af en helt annan art än Andre, och 
därför begriper han honom inte. André är en ank- 
unge, som vill i vattnet, och som har den där 
galenskapen efter musiken i blodet, — Gud vet 
h varifrån? Anders är en gammal tupp, som rege- 
rar hönsgården, och som anser det för en dårskap 
att ankor vilja simma, Voilä tout, min flicka!» 

»Måhända kan jag också ha rättighet att ha 
ett ord med i laget», sade fru Bunge. »Och mam- 
ma vet måhända, att det är alldeles emot mina 
principer, mina allvarligaste principer, att gilla of- 
fentliga föreställningar och nöjen, af hvilken art de 
än vara må. Och nu att nödgas se min egen 
son — — — » 

»En Bunge! En Bunge!» af bröt Pyllran från 
sitt hörn och drog nålen med en mycket lång tråd 
upp i luften som en protest. 

»livad säger fröken?» frågade öfverstinnan 
skarpt och vände sig på stolen. Hon var den 
enda i familjen, som alltid kallade Pyllran »fröken». 

Pyllran blef så rädd vid öfverstinnans plötsliga 
frontändring, att hon sjönk alldeles ihop och fick 
tårar i ögonen. 

»Det är väl inte så underligt, om Andres lärar- 
inna, som följt hans utveckling från det han var 
liten, nu lider vid att se honom vilja slå in på en 
väg, som för honom så långt bort från oss alla», 
sade fru Bunge med en deltagande blick på Pyllran. 



- i 5 6- 

»För honom bort? Hvad vill det säga?» upp- 
repade öfverstinnan barskt. » Skulle någonting, som 
André företar sig, kunna föra honom från oss? 
Om jag också skulle få höra, att han gjorde task- 
spelarkonster på marknaden i Sköfde, så skulle 
jag ändå hålla precis lika mycket af honom. Det 
är väl inte meningen, att ni ämna ta er hand ifrån 
gossen, därför att han ämnar bli musiker?» 

»Ja, är det inte förskräckligt!» jämrade Pyllran, 
hvars hjärta i detta ögonblick hade hoppat helt 
och hållet öfver på Andres sida. 

»När André inte vill lyda sin far och uppfylla 
hans önskningar, då kan inte heller hans far åtaga 
sig att underhålla honom långt frän hemmet», sade 
fru Anna. »Anders hade tänkt sig göra sin son 
till en nyttig man i samhället; men när nu André 
vill bli en friskalare på egen hand, så — — — » 

»Så kastar man ut honom!» afbröt öfverstinnan. 
»Ja, det är visst mycket rätt och kristligt gjort, 
men du får ursäkta mig, om jag hvarken begriper 
eller gillar det. Det rent af indignerar mig i allra 
högsta grad!» 

Hon betonade sina ord med att slå i länstols- 
karmen, så att alla juvelringarna på hennes magra 
hand klirrade. 

»Stackars pojke!» 

»Ack Gud, ja! Stackars pojke!» jämrade Pyll- 
ran och slet i sina gardiner. 

Öfverstinnan hade rest sig, rak och ståtlig. Hon 
drog mycket långsamt på sig handskarna, samlade 
ihop schalen öfver axlarna och grep parasollen, 



— i57 - 

som hon ställt ifrån sig. Därefter gick hon, utan 
att yttra ett ord vidare, ut genom glasdörren och 
ner i parken. 



Det hade varit hennes mening att få reda på 
André, men hon fann honom icke. Han hade 
gått långt bort ut åt landet och kom först hem till 
kvällen. Just som han gick öfver gården från fly- 
geln, där han hade sitt rum, mötte han i hallen 
Charlotte. Hon och Karl hade nu också fått reda 
på hvad som händt denna morgon, och hon kom 
mycket vänligt emot André och lade sin arm om 
hans nacke. 

»Det var väl du kom hem, lilla bror!» sade 
hon. »Vi väntade dig förgäfves till middagen.» 

»Jag ville inte ha någon middag», svarade An- 
dré, »och jag hade kommit längre bort, än jag 
tänkt mig, så jag hade i alla fall inte hunnit hem.» 

»Du är mycket ledsen!» sade Charlotte och 
försökte se honom i ögonen. 

»Jag har inte beklagat mig», svarade han kort 
och ville gå in. 

»André!» sade Charlotte åter med sin mildaste 
röst. »Får jag säga dig ett ord?» 

»Hvad är det fråga om?» sade han och blef 
stående. 

»Tror du inte, att det ibland kan vara det rät- 
taste, det enda rätta, att ge med sig?» 



-i 5 8- 

»Hvad menar du?» sade han och såg på henne 
med stora, stränga ögon, 

»Jo, när det gäller ens far och mor och deras 
högsta önskningar, måhända deras hjärtefrid pä 
ålderdomen.» 

Allt det bästa och vänligaste, hon hade i sitt 
offrande hjärta, sken i hennes ögon, då hon såg 
upp emot sin bror, men det fanns ingenting i hans 
ögon, som svarade henne därpå. 

»Du förstår inte, att det kan finnas något, man 
håller mera af än både far och mor och som 
man inte kan låta dem ta ifrån sig», sade han 
starkt och gick därefter förbi henne in i matsa- 
len. 

Det var en obehaglig tystnad vid bordet den 
kvällen, en tystnad som alla försökte bryta genom 
att göra en och annan fullkomligt likgiltig anmärk- 
ning, som ingen hörde och ingen svarade på. 

Vanda satt långt ifrån André och stirrade på 
honom med ögon så stora, som om hon ville sluka 
honom. Sedan han på morgonen hade afvisat 
henne, hade hon liksom blifvit rädd och vågade 
icke närma sig honom. 

André gick genast ned i parken. Det var den 
allra härligaste septembernatt. Himlen var kol- 
svart, men öfversållad med myriader af stjärnor, som 
lyste och glittrade med sådan klarhet, att det såg 
ut, som om alla de tunga löfkronorna hängde fulla 
af stjärnor. Därtill stod fullmånen på himlen och 
silade sin hvita glans i den tysta parken. Luften 
var full af doften från dill och gurkor från köks- 



— 159 — 

trädgården, och från de sista resedorna i blomster- 
rabatterna. Det enda ljud, som hördes, kom från 
bäckens uppsvällda vattenflöde, som strömmade 
förbi parken med en egen metallisk klang, och 
den dofva stöten af något moget äpple, som föll 
ned på det vissnande gräset inne bland grenarna. 

André gick sakta genom allén. Om han varit 
lycklig, hade han nog också gått sakta för att 
icke störa denna drömmande skönhet. Men nu, 
då han gick med hjärtat fullt af sorg, föreföll nat- 
ten honom så högtidlig, att han knappast vågade 
träda på det hvita månskenet vid sina fötter. 

Han gick ju sin afskedsgång genom sin ung- 
doms paradis, som snart skulle stänga sina portar 
för honom, och han kände, hur hvarje blodsdroppe 
i hans hjärta och hvarje känsla i hans själ hängde 
ihop med detta älskade ställe, som gömde alla 
hans barndoms minnen. Han h varken grät eller 
suckade. Han tyckte själf, att han nästan sväf- 
vade genom all denna stillhet, som hade något af 
dödens hemlighetsfulla tystnad. 

Då bröts denna tystnad plötsligt af steg, som 
kommo emot honom. 

lian såg en skepnad närma sig, men i det 
dallrande månskenet och de mörka skuggorna 
kunde han icke urskilja hvem det var. 

»Ar det du, Vanda?» frågade han. 

1 lon var den enda lian kunde tänka sig, som 
skulle uppsöka honom. 

»Nej, det är farmor!» svarade öfverstinnans 
klara rost. 



— i6o — 

»Du, farmor!» afbröt André förvånad. »Hur 
kommer du att gå ut så här sent?» 

»Gif mig din arm, du förtappade varelse!» sade 
öfverstinnan. »Jag önskar att få tala litet med dig 
på tu man hand.» 

»Hvad är det farmor vill veta?» frågade André, 
medan han bjöd den gamla damen armen. 

»Jo, ser du», sade hon, medan de gingo in 
emot djupet af allén. »Jag vet ju, att du ämnar 
ge dig ut på egen hand, och att din far inte vi- 
dare vill hjälpa dig. Vill du säga mig hvad du 
tänker lefva af?» 

»Det skulle jag så gärna säga dig, om jag visste 
det själf», sade André med ett litet melankoliskt 
skratt. »Men ännu har jag det inte klart för 
mig.» 

»Du kan väl i alla fall förstå, att man inte 
kan föda sig med att bara spela Beethoven?» sade 
öfverstinnan. »Man måste ha tak öfver hufvudet 
och kläder på kroppen, och en biffstek och en 
flaska vin då och då kan du nog inte heller und- 
vara. Hvar ska du ta pengar ifrån?» 

»Jag får väl låna», sade André. »Det har så 
många andra fått göra före mig, och jag hoppas 
det inte ska dröja så länge, innan jag kan förtjäna 
något själf.» 

»Jag finner det rent af lumpet af dina föräldrar 
att inte vilja hjälpa dig, därför att du är nog man- 
lig att ha din mening för dig», sade öfverstinnan 
med eftertryck. 

»Ja, se farmor», svarade André, »jag tror nog, 



— 161 — 

att det är ett försök de tänka göra. De tro nog, 
att om jag får det riktigt svårt, så skall jag komma 
tillbaka och göra bot och bättring. Men i så fall 
bedraga de sig alldeles, för jag tänker aldrig i mitt 
lif mera öppna en juridisk bok.» 

»Rätt så, min gosse!» sade öfverstinnan och 
klappade hans arm. »Stå på dig du och visa dem, 
hvad du duger till. Det tycker jag om 1 Men 
hvad jag inte tycker om», fortfor hon och stan- 
nade, idet är att du inte genast kom till mig och 
talade om allting. Du kan väl begripa, att jag 
vill göra för dig, hvad jag kan?» 

»Jag tänkte verkligen därpå», sade André gan- 
ska förläget, »men — — — » 

»Men och men!» afbröt öfverstinnan. »Du skulle 
ha rusat direkt upp till mig och sagt: 'Pappa 
och mamma ha varit nedriga mot mig; nu får du 
lof att hjälpa mig, farmor!'» 

»Och det skulle du verkligen velat göra?» frå- 
gade André. 

»Det tycker jag, du borde vara säker om. Na- 
turligtvis vill jag hjälpa dig, så långt jag kan. 
Det blir ju inte så kolossala summor, så att de 
räcka till alltför många extravaganser; men hvad 
du behöfver, ska du få, till dess du kan reda dig 
själf. * 

»Så jag får gå till den bästa lärare jag kan få? 
Resa ut när jag vill? Bara hålla på med musi- 
ken ? n 

»Bevars väl! Du får spela tjugufem timmar i 
dygnet, om det kan roa dig, och för mig får du 

H'ågv*lla, 1 1 



— IÖ2 — 

gärna resa till Kina, bara du får ditt lystmäte på 
din musikvurm.» 

André tog hennes båda händer och kysste 
dem. 

»Jag tillstår ju», sade öfverstinnan, och hennes 
röst lät så ovanligt blid, »jag tillstår, att jag ju 
gärna ville se dig åter någon gång. Du är min 
egen gosse, och jag är gammal — och allt det 
där vanliga pjunket, du vet! — I alla fall blir jag 
ju mycket glad, om du kommer och hälsar på 
oss! — Se så, se så! — Mina gamla händer äro 
inte alls värda så många kyssar. Men du skrifver 
väl ibland?» 

»Om jag skall skrifva!» 

Andres röst klingade som i den klaraste dur, 
och det föreföll honom, att alla stjärnorna började 
dansa på himlen. 

»Men hvad tror farmor de ska' tänka om oss, 
när de märka, att vi gå här och svärma i månske- 
net? De antaga väl, att vi ha något maskopi för 
oss.» 

»Nå, det ha vi väl också», sade öfverstinnan 
skrattande. »Nu går jag upp till mig, och du går 
direkt ned i flygeln. God natt med dig! Nu 
hoppas jag, att du ska sofva riktigt godt.» 



i6 3 — 



FEMTE KAPITLET. 

Farliga makter. 

De sista dar André ännu var hemma kändes 
en underlig kväfd oro i luften. Föräldrarna 
förhöllo sig ganska tysta och reserverade, men 
gingo i all hemlighet och väntade på att deras 
gosse dock i sista ögonblicket skulle ångra sig och 
komma på andra tankar. Han hade ju inte ens 
respengar för att komma bort. 

André var också ganska tystlåten och försökte 
att se sorgsen ut, men i själfva verket sjöd och 
jäste det i hela hans varelse af jubel öfver att nu 
få komma bort för att börja sitt eget lifsarbete 
och att kunna göra det utan alltför stora bekym- 
mer. Alla andra hänsyn, ja, till och med smärtan 
att lämna föräldrahemmet bleknade gentemot den 
känsla af lycka, som hade bemäktigat sig honom 
vid tanken på en framtid efter hans eget sinne. 

Den, som däremot icke alls kunde dölja eller 
behärska sina känslor, var Vanda. Morgonen efter 
öfverstinnans och Andres samtal hade André genast 
anförtrott Vanda hvad som händt, och hon blef, 
om möjligt, ännu lyckligare än han själf. 

Man kunde ha trott, att det var hon, som skulle 
ut i världen och pröfva sin lycka, ty ingen föl- 
unge, som slappes ut ur det mörka stallet på mid- 
sommarbete, kunde ha störtat omkring i en mera 



— 164 — 

hejdlös glädje än Vanda i dessa dagar gjorde, i 
deltagande förtjusning öfver broderns befrielse. 

I Vandas fantasi gick han nu bara segrar och lycka 
till mötes. Det skulle nog icke dröja länge, innan 
han blef en stor berömdhet. Men om han också 
på vägen skulle ha tider af svårigheter att genom- 
gå, så var ju också detta bara högst spännande 
och intressant. Om André skulle få det smått, så 
skulle Vanda komma ut och hushålla för honom. 
Att tänka sig de två ensamma på ett par vinds- 
rum i någon af Europas större städer ! Hon skulle 
nog lära af Charlotte att laga kaffe och koka ägg, 
ja till och med att steka en biff. I att sticka 
strumpor och sy i knappar var hon redan hemma- 
stadd. 

Allt sådant fordrade fru Anna, att hennes dött- 
rar skulle kunna. Allra helst skulle hon genast 
velat följa André och erbjöd honom att till detta 
ändamål tömma sin sparbössa, däri hon visste sig 
ha minst femtio kronor förvarade. Men då brodern 
skrattande förklarade henne omöjligheten af att nu 
genast kunna göra honom sällskap, fick han dock 
heligt lofva henne, att han, så snart han finge 
bruk för henne, skulle skicka bud, så hon kunde 
störta till hans hjälp. I hopp om att detta ögon- 
blick skulle inträffa inom icke alltför lång tid, 
for Vanda nu omkring i alla trappor och gångar 
på Högvalla i ett slags resbrådska, så att fru Anna 
undrande sade till sin man: »Men hvad är det åt 
Vanda? Jag tror hon rent af är glad åt, att André 
reser!» 



-i6 5 - 

Men en annan, som verkligen kände en hem- 
lig, syndig glädje öfver att Andre skulle försvinna, 
var Karl. Han kom till Charlotte, där hon gick 
och grät, medan hon lade in tvätten, och sade: 
»Du gråter, Charlotte! Jag kan inte gråta. Jag 
kan knappast sörja. Andre får det ju, som han 
vill. Och ser du, när han är borta, så — ja, jag 
kan inte hjälpa att jag tänker, att dä skall Anne- 
Marie måhända få litet mer tid för mig.» 

»Det menar du inte, min egen bror», sade 
Charlotte och lade handen öfver hans mun, men 
Karl visste nog, att han, tyvärr, verkligen menade 
det. 

Så ofta som möjligt smögo Andre och Vanda 
sig upp till farmor för att med henne öfverlägga 
om Andres framtidsplaner och höra henne berätta 
om sina personliga erfarenheter från sin tyska resa, 
som dock ju redan låg en människoålder tillbaka 
i tiden. 

Andre tvekade mellan Berlin, Leipzig och Dres- 
den så som det bästa ställe för musikstudier, men 
farmor menade det var tids nog att göra sitt val, 
när man kom ut och såg sakerna på närmare håll. 

Vanda var högst upplifvad af dessa stulna mö- 
ten hos farmor, som hon tyckte påminte om »En 
sammansvärjning mot tyranner». 

Dagen före sin bortresa red André ned till 
prostgården i hopp om att få se Anne-Marie ännu 
en gäng. Han hade icke ens till Vanda talat om 
deras sista möte, som han ansåg som en hemlighet 
mellan honom själf och hans söta flicka. Allt 



— 166 — 

som händt de sista dagarna, hade så helt upptagit 
honom, att det föreföll honom så underligt länge, 
sedan han sist talade med Anne-Marie i bersån. 
Då han nalkades prostgården, dök hennes bild åter 
upp för hans tanke, där den legat och slumrat, 
och han spejade efter henne mellan trädgårdsstam- 
marna, då han red förbi. Men hon syntes icke 
till, och då han red fram för ingångsdörren, fick 
han veta, att prosten låg sjuk, och att både prost- 
innan och fröken voro inne hos honom. Strax 
efter blef han kallad att komma in och hälsa på 
familjen i prostens sängkammare. Det var ett stort 
rum på nedra botten med små fönster, som vette 
ut åt trädgården. Prosten låg i sin stora säng, 
nedbäddad mellan mänga hvita kuddar och med 
sista tidningen utbredd på täcket. 

På ett bord bredvid sängen stodo uppställda 
olika glas med saft och limonad, och vid ett annat 
bord höll prostinnan just på att lägga upp någon 
sorts gelé. Bakom prostens hufvudgärd stod Anne- 
Marie med ryggen emot ljuset, men André såg 
dock, huru hon då han kom in blef blekröd öfver 
hela ansiktet, och hennes ögon strålade emot ho- 
nom med en sådan flod af kärlek, att han fick 
tårar i ögonen. 

Aldrig hade prosten förefallit honom sä stor 
som i detta ögonblick. 

Han uppfyllde hela den stora sängen som något 
slags monument, och i det han räckte sin stora 
hand emot André, sade han: »Ja, här ligger jag, 
som du ser.» 



— i67 — 

Andre kunde ju icke godt undgå att se det, 
men frågade deltagande om hans befinnande, och 
om det var något allvarsamt. 

»Det ska vi inte tro, min vän. Det ska vi inte 
tro!» svarade prosten, hvilken såg ut som hälsan 
och kraften själf. »Men jag förkylde mig sist vi 
voro i Sköfde. Det var en sådan faslig hetta den 
dagen, och sedan blef det tvärt kyligt på kvällen. 
Jag hade ingen öfverrock, då vi åkte hem.» 

»Och jag sade dig ändå, Sofus, att du absolut 
borde ta öfverrock med dig», anmärkte prostinnan 
i all ödmjukhet vid sin gelé. 

»Visst sade du det, lilla mor, visst sade du 
det. Men ser du, André, vi skapelsens herrar äro 
ofta så envisa, när det gäller våra egna tankar. 
Vi ha inte den tillräckliga ödmjukheten för att un- 
derordna oss det svagare könets önskningar.» 
Hans röst började fä sin mjuka smörklang. 

»Men jag fick mitt straff, jag fick mitt välför- 
tjänta straff. Jag vaknade på natten med trettio- 
åtta graders feber. Var det inte trettioåtta, lilla 
mor?» 

* Trettioåtta och sex, trettioåtta och sex, Sofus!» 
svarade prostinnan, darrande på målet vid tanken 
på detta upprörande faktum. 

-Men min goda hustru gaf mig genast ett laxa- 
tiv, ett gammalt medel, som hon alltid ordinerar, 
och det gjorde briljant verkan. Redan dagen efter 
var jag betydligt lättare i kroppen. Emellertid 
ville ju fruntimren inte ge mig lof att gå upp, och 



— 1 68 — 

här ligger jag som ett lydigt lamm och säger inte 
så mycket som bä.» 

»Du behöfver så väl ligga», sade prostinnan, 
medan hon serverade honom gelén. »Du är så 
öfverarbetad och trött. Stiger du upp för fort, så 
börjar febern genast igen. Är gelén god? Är den 
tillräckligt söt?» 

Prosten tog ett skedblad, smackade, reflekte- 
rade och kom till den slutsatsen, att den var bra. 
»Den gamla madeiran? Inte sant, lilla mor?» frå- 
gade han och blinkade förstående åt henne. 

Prostinnan framviskade ett ja. »Den hade du 
egentligen inte lof att röra!» sade prosten och ho- 
tade skälmaktigt med fingret. »Men eftersom jag 
är sjuk, får det väl passera. Gif mig ännu ett 
skedblad! Jag lider för resten intet ondt», fortsatte 
prosten, vänd åt André, »med dessa två vid min 
sida.» Han räckte prostinnan och Anne-Marie 
livar sin hand. »De veta inte, hur väl de vilja 
gamla farl» 

Anne-Marie böjde sig ned och kysste hans 
panna, hvarefter hon åter intog sin plats vid hans 
hufvudgärd. 

»Och så har man ju tidningarna!» sade pro- 
sten med en undergifven suck. 

»Tiden går! Inte därför, att det just är något 
uppbyggligt i tidningarna», fortfor han och slog 
på den, som låg uppslagen framför honom. »Bara 
elände och bofstreck. Där ha de nu fått tag i 
mördarne nere vid Linköping och satt in dem, 



— 16g — 

och så vilja de rackarna inte bekänna! Kan man 
tänka sig! De vilja inte bekänna!» 

Prosten slog hårdt med handen i bladet. 

»När du en gång kommer att sitta ting, lille 
André, så får du allt klämma till med hårdhand- 
skarna, ska jag säga dig. Det är en slöhet och 
slapphet i allting, som rent af underblåser brotten. 
Man formligen drar sig för att ta hufvudet af en 
ogärningsman i våra dagar!» 

Prosten knäppte ihop händerna och säg ankla- 
gande emot himlen, som lämnar så mycken orättvisa 
opåtald. 

»Nå, hur är det?» vände han sig därefter till 
André. »Du reser? Nu skall det väl gå undan 
med studierna?» 

»Jag reser i morgon», svarade André, som icke 
ansåg det för sin skyldighet att upplysa prosten 
angående hans sista fråga. 

»Jaså, Gud vare med dig!» sade prosten och 
räckte honom handen. »Må det gå dig väl! Puh, 
puh! Jag blir så förskräckligt het. Det är nog 
bäst du går nu. Jag tål inte prata så mycket!» 

Han torkade sig öfver pannan, och prostinnan 
ilade till. 

»Nej, kära Sofus», sade hon ängsligt, »du får 
inte öfveranstränga dig. Nu säga vi adjö åt An- 
dré, och så skall jag bädda om litet åt dig.» 

André förstod, att han fick lof att gå. Han 
såg på Anne-Marie. Hon hade hela tiden stått sä 
stilla som en staty; blott hennes bröst gick i vå- 
gor af undertryckt rörelse. Skulle detta vara hennes 



— iyo — 

sista afsked från hennes älskade? Då André räckte 
henne handen till afsked, sade hon hastigt: 

»Jag skall gå med dig!» 

»Lämnar du mig?» sade prosten i en ömklig 
ton. »Jag tycker inte om att du går ifrån mig.» 
Men i detta ögonblick var Anne-Marie till och med 
okänslig för sin fars och mors önskningar, och för 
första gången i sitt lif uttalade hennes oskyldiga 
mun en alldeles medveten osanning, då hon myc- 
ket bestämdt sade: 

»Det är någonting, jag får lof att ge André 
med sig till Vanda», hvarmed hon skyndade ut 
genom dörren. 

Då de unga tu stodo ensamma i förstugan, 
sade Anne-Marie i en hastig, upprörd ton: 

»Hur gick det, André? Har du talat med dina 
föräldrar?» 

»Ja», svarade han. »Det har gått sönder mellan 
oss.» 

Anne- Marie blef krithvit i ansiktet. »Så för- 
skräckligt!» sade hon och tog sig med båda hän- 
derna om hufvudet. 

»Det skall nog i alla fall bli bra!» svarade 
André. »Farmor hjälper mig, och jag far nu ut 
för att studera musik, så som jag själf vill. Om 
det blir något af mig, och det ska det bli, så ska 
du få se, att föräldrarna åter komma att ta mig 
till nåder. Pappa tycker alltid om folk, som har 
medgång. Nu ska jag arbeta af alla krafter, 
Anne-Marie. Jag har ju en till att arbeta för — 
det är ju säkert?» 



— 171 — 

Hon svarade blott med att breda ut armarna 
och åter lata dem sjunka, som om hon därmed 
ville uttrycka, hur helt hon tillhörde honom. 

»Farväl då, Anne-Marie!» sade han. »Farväl!» 

Ett ögonblick slöt han henne i sin famn, men 
i ångest öfver att någon skulle komma och öfver- 
raska dem, släppte han henne genast. Hon stod 
där så blek och med ett så förtvifladt utttryck i 
sitt unga, älskliga ansikte, att André önskade, han 
i detta ögonblick kunnat känna sig lika olycklig 
som hon. Men hans hjärta var icke fullt af sorg 
öfver att lämna henne. Det var fullt af glädje 
öfver allt, som väntade honom. Hennes ögon sågo 
med ett hjälplöst, bönfallande uttryck in i hans. 

»Farväl, André!» sade hon, knappast hörbart. 

Han sprang i sadeln och red bort, men då han 
vände sig för att ännu en gång se henne, var hon 
icke mera där. 



Den sista dagen André var hemma hade han 
ingen ro i sig. Om morgonen ströfvade han rundt 
i parken, och från parken gick han ut på ägorna. 
Han följde loppet af bäcken, som kom från sjön 
uppe vid majorsbostället och dansade ned genom 
skogen, som kransade dess stränder. Höstens 
första tecken voro redan synliga i naturen. Ljungen 
hade börjat blomma, och ekarnas löf skiftade här 
och där i brons/ Bäckens vatten hade stigit och 
forsade med en frasande klang öfver stenarna, luf- 



— 172 — 

ten var klar och genomskinlig, och André gick 
med snabba steg upp genom skogen. Om det var 
i något hemligt hopp att möta fru Ida på sin väg, 
så var detta honom i så fall ganska omedvetet, 
men han kände dock en darrande glädje, då plöts- 
ligt en hvit rapphönshund med röda fläckar kom 
springande honom till mötes. Gladt skällande 
dansade den omkring honom, som om han ville 
säga: »Vet du, hvem jag har med mig i dag?» 
och strax därpå kom fru Ida fram mellan stam- 
marna. Hon hade också följt bäckens lopp, och på 
vägen hade hon brutit en lång gren af en nypon- 
buske, full af röda nypon, som hon höll i handen. 
Hon var klädd i en mörkblå kjol och en lös blå 
jacka, sammanhållen med ett blänkande skånskt 
smycke. Om håret hade hon bundit en eldröd duk, 
knuten under nacken, så att den lämnade öronen 
fria. Hon hade bara händer och om hvar hand- 
led, som var synlig under de öppna ärmarna, bar 
hon ett armband i form af en tjock guldkedja. 
Om hon skulle ha suttit modell för en målare som 
zigenerska eller orientalisk kvinna, kunde hon icke 
ha valt en dräkt, som bättre passat henne än denna, 
hvari hon nu gick klädd på sin ensamma väg i 
skogen. Då hon fick öga på André, strålade hen- 
nes ansikte, och hon räckte honom sin vänstra 
hand, hvilket alltid kännes som ett tecken på för- 
trolighet. 

»Jaså, skulle jag verkligen åter möta er en gång, 
ni osynliga människa!» sade hon leende. 

André förklarade, hur han redan för länge- 



— 173 ~ 

sedan gjort henne visit, men icke träffat henne 
hemma. 

»Och så kunde ni inte försöka det ännu en 
gång!» sade hon, beständigt leende. »Och nu ska 
ni väl resa?» 

»Ja, jag reser i dag», svarade André. 

»Naturligtvis!» sade hon och blef plötsligt myc- 
ket allvarsam. 

»Hvarför säger ni naturligtvis?» frågade han. 

»Därför att så snart något gör mig glädje, skall 
jag mista det. Så har det alltid varit», svarade 
hon stilla. 

André säg på henne, och det föreföll honom, 
som hon skulle ha gråtit. 

»Har ni gråtit?» frågade han ängsligt. 

»A nej, visst inte!> svarade hon, men i det- 
samma fylldes hennes mörka ögon till randen af 
blanka tårar. 

»Hvarför gråter ni?» frågade André oroligt. 
Han var af det slags unga män, som icke kunna 
uthärda att se kvinnor gråta. »Har någon varit 
stygg emot er? Är det majoren?» 

Hon log ett gladt leende genom sina tårar. 

»Min man! Nej, vet ni, min man lefver blott 
för att uppfylla min minsta önskan. Han skulle 
helst vilja förgylla mig.» 

»Men hvarför gråter ni?» frågade André ifrigt. 

-Tycker ni egentligen, att det skulle vara en 
så stor lycka att bli förgylld?» sade hon med en 
I ilk i ögat. 

»A nej-, svarade André med ett leende. »Men 



— 174 — 

hvarfor i all världen gråter ni då? Man går väl 
inte så där och gråter för rakt ingenting. > 

»Å», sade hon, i det hon stannade och såg ned 
på jorden. »Det är alltihop! Lifvet är så sorg- 
ligt! Så otäckt kort, och så händer det rakt ingen- 
ting. Tänk, det är bara ett par månader, sedan 
den här grenen var full af rosor», fortsatte hon 
och lyfte på grenen hon hade i handen. »Och nu 
har den bara kvar de här små torra bären, som 
ge en munnen full af skarpa fjun, om man biter i 
dem. Eller också kan man på sin höjd koka ny- 
ponsoppa på dem, nyponsoppa, som är det mest 
prosaiska jag vet, fy\» Hon lät grenen falla till 
marken. »Nej, det är inte roligt att lefva. 

»Vet ni, hvad jag tror det fattas er?» sade 
André och såg mycket allvarligt på henne. »Ni 
har inte blifvit hvad ni var ämnad för. Ni var 
född att bli konstnärinna. Med er härliga röst, 
ert hela musikaliska temperament, er — (skönhet 
ville han säga, men han afbröt sig och sade): ni, 
med hela er personlighet, var ju skapad att bli konst- 
närinna. » 

»Ja, det vet jag väl!» svarade hon med ett me- 
lankoliskt leende. 

»Nå, hvarför har ni då inte blifvit det?» frågade 
André. 

»Mitt öde tycks inte ha velat det!» svarade 
hon med sin underbara, djupa röst. »Kom, låt oss 
sätta oss!» sade hon. »Jag är så trött.» 

Hon satte sig på randen af branten, som stu- 



— 175 - 

pade ned mot bäcken, och klappade med handen 
på gräset vid sin sida. 

»Sitt ned här, så få vi spraka en stund!» Hun- 
den, som trodde uppmaningen gällde honom, stör- 
tade sig genast för hennes fötter. 

André satte sig bredvid henne, och så sutto 
de tysta en stund och lyssnade till bäcken, som 
mycket högröstad skyndade i väg öfver stenarna, 
som om den vore rädd att inte komma i tid till 
ett bestämdt mål. 

»Ni har väl haft musik i er släkt?» frågade An- 
dré efter en stund. 

»Hvem? Jag?» sade hon och såg upp, som om 
han hade kallat henne tillbaka från långt aflägsna 
tankar, i hvilka hon suttit försjunken. 

»Jo, visst har jag haft musik att brås på. Min 
far var musiker, en utmärkt talang, eller rättare 
ett misslyckadt snille. Har ni aldrig hört talas om 
Nils T — ule? Nej, det är sant, ni är så ung. I 
alla fall var han på sin tid ganska känd i Stock- 
holm. Han spelade alla slags instrument, violin, 
klarinett, piano — allt hvad man begärde af ho- 
nom. Hans egentliga instrument var altviolen.» 

o 

»A, det är därifrån ni fått klangen i er röst!» 
sade André. 

»Måhända I» svarade hon med en af dessa blic- 
kar från sina svarta ögon, som verkade likt en 
plötslig, brinnande solstråle. 

»Då var väl er far en rik och berömd man?» 
frågade André. 



— \J6 — 

»Det skulle han naturligtvis ha varit», svarade 
hon. »Men han gitte inte.» 

»Hvad menar ni?» frågade André. 

o 

»A nej, han orkade inte ta lifvet på allvar. 
Han bara lekte med sin begåfning, från ett till ett 
annat, som ni vet seden är hos så många af våra 
svenska snillen. Beständigt tröttnade han på all- 
ting och skulle ha ombyte, och så blef det aldrig 
något helt med någonting. Och så var det kam- 
ratlifvet! Kamratlifvet liksom åt upp honom. Allt 
det myckna, som skulle ha blifvit arbete och pro- 
duktion, det pratade han bort i kamratlifvet. Han 
ville ha roligt, och han hade roligt!» 

»Men hade han inte något hem? Han var ju 
gift?» frågade André. 

»Jo, han gifte sig mycket ung», svarade hon. 
»Min mor var dotter till en österrikisk violoncellist. 
Hon var vacker, mycket vacker, men hon roade 
inte min far. Hon var tystlåten och melankolisk, 
och då pappa var så litet hemma, blef hon ännu 
mer melankolisk, och då fick han ännu mindre lust 
att vara hemma. Far spelade än i ett och än i 
ett annat teaterkapell, ibland på restauranger, om 
somrarna vid badorter. Han tyckte, som sagdt, 
mycket om ombyte. Mamma och jag sutto hemma 
och hade tråkigt.» 

»Och fattigt måhända?» inföll André. 

»Ja, vi hade det smått», svarade hon. »Pappa 
förtjänade ju så mycket, att han kunde ha haft 
till vårt dagliga bröd; men han måste först och 
främst ha till sin dagliga dryck — och det är dyrare. 



— 177 — 

Far blef inte stygg, når han drack, han blef glad, 
och han ville helst vara glad. Men sedan blef det 
ju inte så mycket öfver till annat.» 

»Stackars liten!» sade André med en suck. »Ni 
har haft en sorglig barndom!» 

o 

»A, men jag hade det också roligt ibland, må 
ni tro!» svarade hon. »Far tog mig ofta med på 
teatern, där han stoppade in mig bland kapellis- 
terna, och där fick jag se och höra allt möjligt. Jag 
tyckte nog till slut, att teatern var den egentliga 
världen, och att allt där utanför bara var en trå- 
kig verklighet, där man hvarje dag gick och vän- 
tade på, att solen skulle gå ned och gasen tändas. 
Och så lärde jag mig ju, hur drottningar och prin- 
sessor skulle gå, och hur fina damer skulle klä sig, 
och hur man skall svimma med behag och dö med 
värdighet, och allt det där! Ja, jag upplefde myc- 
ket, må ni tro!» sade hon och skrattade. 

»Och så började ni sjunga?» sade André. 

»Jag sjöng från det jag var liten», svarade hon, 
»och pappa sade alltid, att jag en gång skulle bli 
något utmärkt och göra honom heder. Pappa var 
så kär i mig. Men så dog han, och så dog mamma, 
och då var jag bara tjugu år.» Hon teg ett ögon- 
blick och höll handen för ögonen. Sin andra hand 
höll hon stödd emot marken. Den var alldeles 
nära André. Man tog den och kysste den vörd- 
nadsfullt. Han tyckte i detta ögonblick så gräs- 
ligt synd om henne. 

»Och sedan?- frågade han sakta. 

1 lon svarade icke. Hon satt nog och grät. Då 

llogvalld 12 



— 178 — 

tog han ännu en gång hennes hand och kysste 
den. 

Efter en stund torkade hon ögonen och sade 
i upprymd ton: 

»Ja, så fick jag ju välgörare. Vet ni något 
mera obehagligt än välgörare?» frågade hon och 
vände sig emot honom. »Människor, som ta pa- 
tent på en, hetala för en och sedan anse sig ha 
rätt att bestämma öfver hela ens person? Jag fick 
sådana välgörare: ett par musikaliska, rika perso- 
ner eller åtminstone personer som snobbade med 
musik. De ville göra en primadonna af mig, 
för att sedan förevisa mig i fri dressyr. Och så 
skickades jag till Paris och fick taga lektioner hos 
en berömd italiensk lärare. Det var dyra lektio- 
ner, och därför skulle det sparas på allt annat. 
Jag blef satt i en mycket billig pension, där man 
fick minsta möjliga kvantitet mat, och jag var all- 
tid så glupskt hungrig. Den obetydliga summan 
man gaf mig till mina kläder skulle aldrig ha räckt, 
om jag inte hade haft talang att göra mig snygg 
för godt köp. Men det var inte roligt att se på 
all den lyx och elegans och skönhet, som öfver- 
allt mötte en, och aldrig kunna komma åt minsta 
bit däraf. Jag som älskar skönhet! Jag kunde 
ibland bli så ond, när jag mötte en dam, som var 
klädd med utsökt smak, att jag skulle velat slå 
hatten af henne.» 

o 

»A, jag förstår det!» sade André deltagande. 
»Men er sång? Med den gick det väl utmärkt? 
Var inte er lärare förtjust?» 



— 179 — 

»Jo visst!» svarade hon. »Han var i högsta 
grad förtjust, både i min sång och i mig själf.» 

Hon losr ett litet ironiskt leende. »Ibland var 
det nästan väl mycket. Han lofvade mig ju guld 
och gröna skogar, kort sagdt en 'succés pyrami- 
dal\ men så kom det ett alldeles oväntadt hinder.» 

»Och det var?» frågade André spändt. 

s-Jo, det var majoren», svarade hon. 

»Majoren!» upprepade André. »Kunde han 
verkligen göra ett så starkt intryck på er, att ni 
för hans skull uppgaf alla edra konstnärssträfvan- 
den, hela er framtid?» 

»Ja, jag förstår det knappast nu», svarade hon 
och såg på honom, som om han skulle kunna 
svara henne därpå. »Men det blef så.» 

André sade i en förvånad ton: 

>Ni blef så förskräckligt passioneradt kär i ma- 
joren, att allt annat — — — » 

»A, det var inte alls tal om förälskelse», sade 
hon och slog afvärjande med handen. »Man för- 
älskar sig inte i majoren, men det var så mycket, 
mycket annat. Han var den, som kunde göra mig 
fri och själfständig, ge mig, lilla stackare, en plats 
i samhället, plötsligt lyfta mig upp från min kujo- 
nerade ringhet till en befallande öfverlägsenhet. 
Han lade ju sig själf och hela världen för mina 
fötter. Jag kunde inte motstå det!» 

»Hvar träffade ni honom?» frågade André. 

»A, det var i en mycket fin pension», svarade 
hon. *Jag hade en svensk väninna, som studerade 
för samma lärare som jag. Hon hade ingen talang, 



— 180 — 

men hon hade mycket pengar, och hon var inackor- 
derad i en mycket dyr och elegant pension, dit 
hon då och då inbjöd mig att äta middag. Hon 
brukade då snygga upp min enkla toalett, så att 
jag skulle kunna ta mig ut bland alla de välklädda 
amerikanskor och engelskor, som åto vid bordet. 
Och där uppenbarade sig majoren en dag.» 

»Och ni fäste er genast vid honom?» frågade 
André. 

»Jag såg honom verkligen inte», svarade fru 
Ida och log. »Jag hade så mycket annat att se 
på, men han såg dess mera på mig. Det var min 
väninna, som gjorde mig uppmärksam på, hur han 
alltid satt och stirrade på mig, som om han velat 
sluka mig.» 

»Och han talade aldrig till er?» 

»Det första han sade till mig var, att han frå- 
gade mig, om jag ville bli hans hustru. Det kom 
något oväntadt, som ni kan tänka er, men han gaf 
mig betänketid. Han upprullade för mig alla för- 
delarna af att mottaga hans anbud. Först skulle 
jag med honom få stanna kvar ett par månader 
i Paris, få se allt, som behagade mig. Sedan skulle 
vi fara hem och inrätta vårt hem alldeles efter 
min smak. Han höll just på att ombygga det 
gamla majorsbostället, och nu skulle det göras fär- 
digt under min ledning. Han talade om, hur hans 
ställning berättigade honom till det bästa umgänge, 
hur alla skulle ligga för mina fötter. Ja, det var, 
kort sagdt, alla ens önskningars uppfyllelse.» 

»Dock väl inte alla», inföll André. »Hvad 



— 181 — 

tänkte ni det skulle bli af er konst, om ni gifte 
er med majoren?» 

»Ja», svarade hon och drog ihop sina svarta 
ögonbryn. »Jag tillstår, att på den tiden voro 
mina tankar på ett underligt sätt omtöcknade, då 
det gällde min sång. Jag hade frågat min lärare, 
hur länge han menade det kunde dröja, innan han 
ville släppa fram mig och låta höra mig, och han 
önskade att utveckla mig ännu ett par år i all stillhet. 
Flere gånger hade mina studier blifvit afbrutna af 
sjukdom på vintern. Jag tålde inte riktigt klimatet 
därute, och nu ville han, vi skulle arbeta med dub- 
bel ifver. Men jag var nästan tjugufyra år och 
längtade med brinnande oro att få kasta mig ut 
i lefvande lifvet. Majoren gjorde också sina antyd- 
ningar, att jag ju alltid då och då kunde få resa 
ut och fortsätta mina musikstudier, och jag hade 
liksom en känsla af att det var bättre att få båda 
händer fulla än bara den ena. Alltihop gick som 
i en dröm, och jag fann mig en dag gift med ma- 
joren, till min lärares stora förtviflan och min egen 
stora belåtenhet.» 

»Ni kan tänka», fortfor hon, »hvad det ville 
säga för mig, att plötsligt få lefva med i detta 
Paris, som jag förut bara hade sett passera mig 
förbi » ; att få gå in i de stora butikerna och välja 
och köpa allt det vackra, jag förut blott hade be- 
undrat med näsan flattryckt emot rutorna!» Och 
nu var det inte att sväfva uppe på hyllan under 
taket på operan. Nu satt jag i fåtöljerna och 
var så vackert klädd, att till och med parisarna 



— 182 — 

beundrade mig och hviskade: 'Quel bijoux! La 
mignonnel' Och så utställningarna och kapplöp- 
ningarna pä våren! Ja, med ett ord, all världens 
härlighet! Jag tyckte också, att jag var mycket 
lycklig.» 

»Och mycket kär i er man?» inföll André. 

»Jag har ju sagt er en gång, att man inte blir 
förälskad i majoren, men han kan vara ganska 
angenäm, när han vill, och han tillbad mig. Jag 
kunde linda honom om mitt lillfinger, så att allt 
gick utmärkt.» 

»Och sedan?» frågade André. 

»Ja, sedan — var det slut!» sade hon och bredde 
ut händerna. 

»Slut?» upprepade André. 

»Ja, det vill säga, så fick vi ju lof att resa hem. 
Nåja, det var ju ännu en ganska rolig tid, när 
jag höll på att ställa i ordning vårt hem, valde 
tapeter, mattor och möbler och körde ut alla de 
gräsligheter majoren hade haft i sitt ungkarlshem. 
Nu står det där; allt på sin plats, och jag har intet 
mera att önska. Jag hör inte till dem, som jämt 
vilja ha nya saker och öfverfylla sina rum med 
onödigt krimskrams. Jag vill ha litet, men af bästa 
slag, och det har jag. Nu har jag ingenting mera 
att göra.» 

»Men hvarför fortsätter ni inte med edra mu- 
sikstudier här hemma?» frågade André. »Ni måtte 
väl ha tid nog.» 

»Hvad menar ni med att fortsätta mina musik- 
studier här på landsbygden?» frågade hon häftigt. 



— i83 — 

»Ni vet väl bäst, att sådant inte går, utan att man 
får höra och lära någonting, får någon uppmuntran 
och förståelse, ja, kort sagdt, har någon musikalisk 
atmosfär omkring sig.» 

»Och er man intresserar sig inte alls för er ta- 
lang?» frågade André. 

»Han beundrar mig öfver alla gränser, men 
han begriper inte mera däraf än den här», svara- 
de hon och klappade hundens hufvud. 

»När han har spelparti och herrarne sitta och 
dunka med korten och prata högt, får jag ofta lof 
att sätta mig och sjunga för dem. Det finna de 
ofantligt roligt. Jag finner det inte alls roligt.» 

Hon såg upp på André med ett par tragiska 
ögon. 

»Och ni kan inte resa ut och fortsätta edra 
studier en tid?» sade André. 

»Hvad skulle det tjäna till?» svarade hon. »Jag 
skulle ju dock snart få resa hem igen, och jag 
kan redan alldeles nog för att sjunga för min man 
och hans kamrater. Nej, det är bara tomhet allt- 
ihop.» 

Hon suckade djupt, och hunden såg upp på 
henne och suckade med henne. 

^Måhända skulle det bli annorlunda, om ni en 
gång finge ett barn att lefva för», sade André. 

»Nej, jag tackar!» svarade hon. »Jag tycker 
inte alls om barn. Det mätte vara förskräckligt 
att få en sådan black om foten på sig — en an- 
nan varelse, som man alltid skulle ta större hän- 
syn till än till sig själf. Har ni inte märkt, att 



— 1 84 — 

så snart en kvinna har blifvit mor, då är det slut 
med hennes personlighet?» 

»Det borde väl ändå inte vara så», sade André, 
som just aldrig förut tänkt vidare öfver denna 
fråga. 

»Det är naturens gång!» sade hon. »Men det 
upprör mig. Lifvet upprör mig förresten alltige- 
nom. Är det någon mening med, att en människa, 
som är så vacker och så begåfvad som jag, går 
här på bondlandet och vissnar?» 

»Ni har valt själf», svarade André sakta. 

»Ja visst!» svarade hon. »Men det är en då- 
lig tröst, när man först har kastat bort sin lycka. 
Ni kan tro, att jag med glädje skulle ge allt, hvad 
jag nu rår om, för att åter kunna springa en regn- 
vädersdag i mina trasiga kängor och min gamla 
svarta klädning upp för bulevarden i Paris till min 
sånglärare och sjunga mina vokaliser.» 

Hon satt med händerna i knäet och såg fram- 
för sig med ett så smärtsamt uttryck, att Andres 
hela deltagande var i hans röst, då han sade: 

»Jag ville önska, jag kunde hjälpa er; men jag 
kan ju intet göra.» 

»Nej, det kan ni inte», svarade hon. »Och nu 
reser ni ju till på köpet.» 

»Ja, i dag», svarade han. 

»Ned till Lund, till alla de där lärda herrarne?» 
sade hon. »Kan det egentligen vara något roligt?» 

»Jag reser allt längre bort», svarade André. 
»Jag reser ut för att lefva för min musik.» 

»Är det sant?» frågade hon ifrigt och tog ho- 



- 185 — 

nom så hårdt om handleden, att det gjorde ondt. 
»Helt och hållet?» 

»Ja visst», svarade han, »helt och hållet 1 Jag 
kan inte längre gå så här och dela mig i tu. Det 
blir det ju aldrig något af.» 

»Nej, ni har rätt, ni är klok», sade hon. »Jag 
kunde afundas er, men jag gör det inte. Det skall 
ju också finnas människor, som äro lyckliga, och 
det tycks, som om ni skulle bli en af dem.» 

»Lycklig!» upprepade André. »Det är nu all- 
tid ett så outredt begrepp, och jag antar, att jag 
får mycket att kämpa emot. Jag har redan bör- 
jat. Det är inte så lätt att göra dem emot, som 
man håller af . . .» 

»A, strunt!» svarade hon och skrattade. »Vill 
man fram i striden, så får man inte se så noga 
efter dem, som ens triumfvagn kör fram öfver. 
Det gäller dock till sist bara, att man riktigt vet, 
hvad man vill. Jag har inte vetat det. Nu ham- 
nar ödet sig.» 

»Ni blir orolig», fortfor hon, då Andre såg på 
sin klocka och började resa sig. »Jag förstår, att 
ni ska hem och ta afsked, men vi ses nog åter. 
Jag känner på mig, att vi mötas igen! Ni vet ju, 
hur det kan finnas ett motiv i en symfoni, som 
beständigt dyker upp på nytt. I första allegrot 
har det visat sig, i mellansatsen försvinner det 
måhända, men i finalen — ja, då kommer det 
alldeles oväntadt flygande och påminner om det 
förgångna. — Något sådant möta vi nästan alla i 
lifvet. Ni ska få se det! Ni är ännu så ung, att 



— 1 86 — 

ni ingen erfarenhet har, men tro mig, vi musika- 
liska människor, vi ha vår egen rytm, som följer 
oss, och som till bestämda tider gör sig påmind, 
— å, vi mötas igen!» 

De hade båda rest sig, och hon följde honom 
ett stycke på väg hemåt; men där skogen gles- 
nade, stannade hon. 

»Ja, nu säger jag farväl!» sade hon och räckte 
honom båda händerna. 

»Lycka! Lycka!» — Hon såg honom djupt in 
i ögonen. »Och när ni är riktigt lycklig, så tänk 
litet på mig — som inte är det.» 

Hennes ögon stodo fulla af tårar. André böjde 
sig och kysste båda hennes händer. 

»Farväl!» hviskade han. »Söta, förtjusande 
människa, farväl!» 

Han vände sig och gick raskt nedåt, men då 
han kommit helt ned för branten och såg tillbaka, 
stod hon där mellan de vissnade träden och vif- 
tade med sin röda hufvudduk, som lyste som en 
flamma i solskenet. 

Omkring henne dansade rapphönshunden med 
ett jubel, som ville den säga: 

»Nu har jag henne ändtligen helt och hållet 
för mig själf.» 

Och så försvunno de båda i skogen. 



Då André kom ned till Högvalla, stod Vanda 
och spejade efter honom, och under de få timmar, 



-i8 7 - 

han ännu var hemma, förföljde hon honom, hvart 
han gick. Hon omfamnade honom gång på gång, 
medan hon omväxlande grät och skrattade och 
talade om sina förhoppningsfulla planer, att snart, 
snart få komma till honom någonstans långt borta, 
där de två skulle hålla ihop och sträfva sig fram. 

André hvarken uppmuntrade henne eller sade 
henne emot. 

Han visste ju själf intet om sin framtid. 

Afskedet från föräldrarna var tämligen kyligt. 
Anders Bunge kände ju nog gråten i halsen, då 
han talade till sin son, men hans hustrus stränga 
ögon fingo honom dock att helt behärska sig, då 
han sade: 

»Vi hoppas, att du snart kommer på andra 
och bättre tankar. Och du vet, att så snart du 
åter vill lyda dina föräldrars vilja, blir du emotta- 
gen med öppna armar.» 

André hade så när svarat, att det inte var 
värdt, att hans föräldrar gjorde sig minsta förhopp- 
ning om något sådant, men han insåg det onödiga 
uti att ytterligare göra dem bekymmer och teg, 
medan fru Anna räckte honom handen och sade: 

»Må vår Herre hjälpa dig att inse ditt eget 
bästa, min son! Dina föräldrar ha gjort hvad de 
kunnat.» 

Andre kände sig ganska lätt om hjärtat, då 
han var utanför dörren till sin fars rum, och skyn- 
dade in till öfverstinnan för att taga afsked. 

Den gamla damen stod midt på golfvet med 
en plånbok i handen. 



— 188 — 

»Här, min gosse, har du respengar och livad 
du kan behöfva de första månaderna. Sedan får 
du mera. Jag behöfver ju inte säga dig, att jag 
tror pä dig som på en 'gentleman', som inte vill 
missbruka din gamla farmors intresse för dig.» 

André utbröt i mycket varma tacksägelser och 
omfamnade sin farmor gång på gång, till dess hon 
sade: 

»Ja, låt det nu vara nog. Låt oss för all del 
inte bli sentimentala. Om du vill vara ärlig, så 
får du allt medge, att du känner dig ganska lyck- 
lig att bli oss alla kvitt och få pröfva dina vingar 
på egen hand. Adjö med dig och sköt dig som 
en karl ! » 

Därmed vände hon Andre ryggen, så att han 
icke såg, huru röda hennes ögon och hennes näsa 
blefvo, då hon gick in i sängkammaren för att vara 
ensam. 

Pyllran mötte André i hallen och kastade sig 
genast om halsen på honom med en fart, som om 
hon kastat sig i ett badkar, hvarefter hon utbröt 
i en sä konvulsivisk gråt, att hon fick lof att af- 
lägsna sig för att stärka sig med eterdroppar. 

Karl och Charlotte stodo vid vagnen för att 
säga brodern farväl. 

»Må det gå dig väl!» sade Karl och såg André 
allvarligt i ansiktet. »Må du få allt, livad ditt 
hjärta längtar efter, det önskar jag dig — ja, det 
gör jag uppriktigt!» 

Han såg nästan ond ut, då han slog André 
hårdt i handen, ty han ville i denna afskedsstund 



— 1 89 — 

knäcka den grodd af svartsjuka, som fanns på 
botten af hans hjärta, och som han beständigt 
kämpade med. 

Det var dock en egen sak att se sin yngste 
bror så godt som utkörd ur föräldrahemmet. 

Charlotte bara grät, medan hon lade Andres 
packning till rätta och gaf honom vin och frukt i 
en korg till reskost. 

»Alla dina strumpor äro stoppade», hviskade 
hon. »Och så har jag sytt ett par nya halsdukar, 
som ligga öfverst i kappsäcken.» 

Vanda fick icke åka med till stationen, då André 
icke tyckte om afsked vid järnvägen, men hon 
sprang efter vagnen, sä länge hon förmådde och 
kysste på händerna efter sin älskade bror. 

Uppe i Bertels rum stod fru Anna långt ifrån 
fönstret. Hon ville inte visa sig, då vagnen körde 
bort, men hon sade till Bertel: 

»Ska du inte vifta, Bertel? Nu reser André!» 

Hon visste, att det var ett af Bertels största 
nöjen att vifta till afresande gäster. Han ställde 
sig också genast vid det öppna fönstret och vif- 
tade allt hvad han kunde med sin hvita näsduk. 
André såg det långt borta från vägen och viftade 
tillbaka. 

-Kan det vara mamma?» tänkte han, och hans 
hjärta fylldes af ömhet. 

Men det var ännu en, som viftade afsked åt 
André. Det var Anne-Marie. 

Frän ängen vid prostgården kunde man se tåget 
högt upp passera norr och söder ut. 



— 190 — 

Anne-Marie gick just vid väfven, som var ut- 
lagd på gräset till bleke, då hon fick se nattåget 
fara söderut i solnedgången. 

Hon visste, hvem där hvar med, och hon tog 
en af de långa väfbitarna och började svänga med 
den. 

André såg det icke — han satt hopkrupen i ett 
hörn af kupén, där han sökte lugna sina upprörda 
känslor. 

Anne-Marie stod och stirrade efter tåget, som 
brusade söderut. Det var inte så roligt att se sin 
kärlek så där försvinna och bara lämna en rök 
efter sig på himlen. Då också röken försvann, 
kastade Anne-Marie väfven öfver hufvudet och satte 
sig på gräset och grät; men då hon åter reste sig 
och tog bort duken, hade solen gått ned. 



HÖGVALLA 



FAMILJEROMAN 



AF 



HELENA NYBLOM 



PRISBELÖNAD VID 
IDUNS STORA ROMANPRISTÄFLING ÅR 1905 



Motto : Alla kunna lefva, medan dagen är klar, 

men kommer lifvets allvar, dä söker man ett svar. 







STOCKHOLM 
C. E. FRITZES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG 



STOCKHOLM 1907 

KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A. -B. 



ANDRA DELEN 



FÖRSTA AFDELNINGEN 



FÖRSTA KAPITLET. 

Medan åren försvinna. 

Nog händer det, att man går och väntar länge 
på våren, men kommer den ändtligen, ja, 
då går sedan hela året i en svindlande fart. 

Medan man ännu är i full hänryckning öfver 
att återse alla hvitsipporna, börja redan lönnarna 
blomma, och strax därpå vandrar man öfver deras 
fallna guld, medan syrener och guldregn rycka fram 
med sina blommande legioner. Hack i häl efter 
dem komma rosorna, de ljusa nätterna och höskör- 
den, och plötsligt förstår man med undran, att man 
redan har midsommar bakom sig. Icke långt där- 
efter börja höstens tecken, med blodstänk i lun- 
darna och forsande strömmar, och bäst som det 
är, sitter man på nytt nedbäddad i snön. 

I de stora städerna går tiden fort på grund af 
den jäktande mångfalden, och på landet går den 
måhända ännu fortare på grund af lifvets enfor- 
mighet, där arbetet är nödvändigt beroende och 
bestämdt af årstidens växlingar. 

De tre första åren, sedan Andre lämnat Hög- 
valla, forrunno lika lugnt som en ström i sin fåra, 

Ilogvatla. \i 



— 194 — 

fastän människorna inom gårdens murar utvecklade 
och förändrade sig, lika väl som växterna i träd- 
gården. 

Fru Anna hade fått ännu en tillökning i sin 
äktenskapliga lycksalighet: Anders Bunge hade fått 
reumatism. Den hade hufvudsakligen slagit sig på 
hans högra arm, hvilket gjorde, att hans hustru 
var honom ännu mer oumbärlig än förut. Hon 
fick lof att hjälpa honom vid hans toalett, knyta 
hans halsduk och borsta honom i nacken. Hon 
fick sig betrodt att skrifva alla bref, han dikterade, 
och måste smörja honom med varm kamfersprit 
— och hon var lycklig. 

När hon satt vid hans skrifbord och med sin 
precisa, något kalla piktur återgaf hvad han dik- 
terade för henne från sin bekväma plats i län- 
stolen, så kunde hon se upp på honom med strå- 
lande ögon och säga: 

»Tycker du inte, Anders, att vi aldrig varit 
hvarann så nära som nu?» 

När hon vid sin sida hade denne sin tillbedde 
man — hvilken hon helt och hållet regerade — och 
sin stackars Bertil i rummet bredvid, där han tim- 
tals satt och lekte med sina tennsoldater, kände 
fru Anna sig lyckligast och i sin egentliga värld. 

På kvällarna, då man samlades i stora salongen 
på nedre botten, kände hon sig mera främmande. 

Där förde öfverstinnan ordet och tyckte inte om, 
att Bertel var närvarande, så han stannade gärna 
uppe på sitt rum. Charlotte var för det mesta rätt 
tystlåten och alltid upptagen af något handarbete. 



— 195 — 

Karl kom sällan in förrän till måltiderna, och 
fru Anna lyckades aldrig blifva bekant med sin 
yngsta dotter, som alltid hade tusen besynnerliga 
frågor att framställa, som hennes mor icke kunde 
svara på, men som öfverstinnan däremot gendref 
eller uppmuntrade på ett sätt, som ofta uppväckte 
fru Annas förskräckelse. 

Det var heller icke utan, att fru Bunge var 
litet svartsjuk på Vanda. Hennes far hade en af- 
gjord kärlek för detta sitt »enfant terrible», som 
utan att genera sig sade honom emot, i alla små- 
saker handlade på egen hand, och hvars åsikter 
vajade hit och dit som popplar i vårstorm. Dess- 
utom var hon i den intressanta åldern, då barnet 
blir jungfru, och hos Vanda visade sig denna ut- 
vecklingstid som en mycket intagande blandning 
af barnslig uppsluppenhet och jungfruligt behag. 

»Tycker du inte, Vanda blir en vacker flicka?» 
frågade hennes far fru Anna. 

»Det finner jag inte», svarade modern. »Hon 
blir ju så förskräckligt lång och smal! Inte spår 
af figur», och fru Anna rätade på sin praktfulla 
byst. »Och så har hon alltför mörk hy till det 
ljusbruna håret, hvarken blondin eller brunett.» 

»Men ögonen, du!» sade fadern och log af för- 
tjusning. »Det är två ögon, som kan titta, fastän 
jag inte vet, om de äro gråa eller blåa. Men Gud 
bevars, hvad de sluka hela världen! Och så hon 
går 1 » 

Anders Bunge vippade fram och åter för att 
göra ett graciöst intryck. »Hon sväfvar inte — 



— 196 — 

nej, det är inte det! Hon kominer böljande. Jag 
vet inte hur det är, men jag tänker alltid på en 
våg, som kommer ilande mot stranden.» 

»Du blir ju riktigt poetisk!» sade fru Anna litet 
ironiskt. »För resten gör det mindre, hur hon ser 
ut, om hon bara blir en snäll flicka. Men stackars 
barn, hon har så många besynnerliga tankar och 
idéer, så att man ibland kan bli riktigt ängslig af 
att höra på henne.» 

»Jag tycker, ta mig f . . . hm ! Jag tycker rent 
af det är roligt med alla de paradoxer, flickungen 
kommer fram med. Det verkar så uppfriskande», 
sade Bunge och sträckte på sig, så att det genast 
började värka i den reumatiska armen. Fru Anna 
tänkte i sitt stilla sinne, att det nog var ett litet 
rättvist straff för hans svaghet för det ostyriga 
barnet — och gick efter kamferspriten. 

Ju mera brukspatronen höll sig inne på grund 
af sin tilltagande reumatism, dess friare händer fick 
Kari att styra gårdens angelägenheter. Han bör- 
jade lära sig Vandas knep med fadern, i det han 
icke längre underdånigt kom och framställde hvar- 
enda sak till Anders Bunges afgörande, utan tänkte 
och handlade på egen hand, och först när allt var 
väl ordnadt, helt lugnt underrättade fadern, som 
då, så godt som alltid, gaf sitt gillande. 

På det viset lyckades det Karl att åstadkomma 
den ena goda förbättringen vid gärden efter den 
andra. Högvalla var hans ögonsten, hans tankars 
centrum; och hans lifsuppgift var att göra allt upp- 
tänkligt godt för denna fädernegård, icke blott för 



— 197 — 

ärans och vinningens skull, men därför att han äl- 
skade hvarje fotsbredd af dess mark som blodet 
i sin egen kropp. 

Hans älsklingsidé, att föröka och förbättra me- 
jeriet, blef därför så småningom utförd och visade 
sig vara till stor fördel för gården, som nu lade 
an på feta ängsmarker och utsökta raskreatur. Karl 
hade också sina planer med att utvidga trädgårds- 
skötseln och bygga orangerier, och med Charlotte 
delade han intresset för den stora hönsgården. Af 
den anledningen hade han allt emellanåt ärende 
till prostgården, då prostinnan var känd för sin 
utmärkta hönsafvel, och prostgårdens gamla frukt- 
trädgård hade åtskilliga anmärkningsvärda frukt- 
sorter att bjuda på. Dessa besök voro Karl myc- 
ket kära att afiägga, och han fann vid dem alltid 
tillfälle att tala ganska länge med Anne-Marie. 
Medan hon sträckte upp armarna för att nedplocka 
de äpplen, hon ville anbefalla honom till den nya 
fruktträdgården på Högvalla, tog han ögonblicket 
i akt för att beundra hennes slanka växt och hen- 
nes söta haka och hals. Och när de stodo i höns- 
gården och diskuterade de olika hönsraserna, följde 
Karl den strålande blick, hvarmed Anne-Marie be- 
traktade sin hvita älsklingshöna, och han suckade 
och tänkte: 

-Gud gifve, hon en dag ville se så där på mig!» 

Andres namn nämndes aldrig mellan dem, fastän 

det ofta sväfvade Karl på läpparna, och icke var 

det Anne-Marie, som själfmant ville tala om, att 

hon då och då fick en liten biljett från den för- 



— 198 — 

svunne, instucken i ett bref till Vanda eller öfverst- 
innan. Det var visserligen bara mycket korta med- 
delanden, mest innehållande uttryck af ömhet för 
hennes väl. 

»Du är den sötaste som finns! Glöm mig inte, 
Anne-Marie. Jag tänker så ofta på dig och hop- 
pas våra tankar mötas» — och andra sådana an- 
märkningsvärda och originella uttryck, som emeller- 
tid försatte den unga flickan i ett lycksalighetstill- 
stånd, som bragte hennes ansikte att stråla som af 
en himmelsk glans. 

Den stackars Karl visste föga om, att medan 
han hade Anne-Marie en aln framför sig, var hen- 
nes hjärta många hundra mil borta, och innanför 
hennes lifstycke låg det lilla tunna paketet med 
Andres bref, mer och mindre sönderkyssta. För 
resten hade umgänget mellan Anne-Marie och alla 
de unga på Högvalla blifvit mera och mera lifligt. 
Sedan André rest, hade Anne-Marie fått ett stort 
behof att fylla sitt lif med nyttigt arbete, och då 
hennes mor var den mest rifvande och praktiska 
fru i hela trakten och helst gjorde de flesta syss- 
lorna själf, i spetsen för sina ganska talrika tjänare, 
fann Anne-Marie sig icke nog sysselsatt i hemmet, 
utan anhöll hos Charlotte att få hjälpa henne i att 
sköta om de fattiga och sjuka, hon brukade be- 
söka. De två flickorna följdes ofta åt, och blefvo 
ännu bättre vänner än förut. Charlotte var ju icke 
blott åtskilliga år äldre, utan hade också lång er- 
farenhet och ovanlig energi och praktisk sans. Hon 
var och förblef den af de två, som gjorde den 



— 199 — 

största och bästa nyttan. Men Anne-Marie var en 
af de lyckliga, som sprida glädje blott genom att 
finnas till, liksom solskenet. 

Det kunde hända Charlotte, när hon en längre 
tid hade släpat ut sig för någon sjuk gumma eller 
gubbe, att den sjuke en dag sade till henne: 

»I går kväll hade jag en så välsignad stund. 
Då kom lilla prostfröken och satt visst en hel kvart 
hos mig. Hon satt där på stolen och tittade på 
mig, och det var precis, som om jag varit i him- 
melriket.» 

En annan skulle måhända hafva känt det en 
smula hårdt, att alla ens egna bemödanden voro 
som intet emot blotta närvaron af en annan per- 
son; men Charlotte var en af de mycket få, som 
icke taga sig själfva med i räkningen, och hennes 
barmhärtighet var icke en vacker klädnad, hvar- 
med hon smyckade sin egen person, utan en kappa, 
hon kastade öfver sin lidande nästa. Hon log så 
gladt åt de sjukas glädje, och när hvarken hennes 
egen medicin eller mat kunde hjälpa eller upp- 
muntra, så skickade hon Anne-Marie. Vanda och 
Anne-Marie voro också oupphörligt tillsammans. 
De voro sä olika, som två flickor kunde vara det, 
ty om Vanda, som hennes far sade, var lik en böl- 
jande våg, så var Anne-Marie som ett stilla, genom- 
skinligt vatten. Men de hade ju ett stort outtöm- 
ligt gemensamt ämne att tala om: det var André, 
André först och André sist och André till alla 
tider. 

^dan Anne-Marie bara fick korta slängkyssar 



— 200 — 

i hans biljetter, fingo öfverstinnan och Vanda långa 
epistlar om allt, hvad han förenade, och i sitt första 
bref nämnde han, att allt hvad han skref till dem, 
torde meddelas Anne-Marie, så att Vanda ju snart 
förstod, hur det förhöll sig mellan dem. Så godt 
som ett par gånger hvarje månad skref André ut- 
förliga bref, som slukades af Vanda och studerades 
af öfverstinnan med brinnande intresse. André var 
i Dresden. 

Han hade där med stor entusiasm kastat sig 
in i sitt musikaliska arbete, men det går inte så 
fort att nå upp till berömmelsens höjder, som Vanda 
föreställde sig. André hade först gått till en myc- 
ket berömd och mycket dyr lärare, en lärare, som 
numera hufvudsakligen tog betaldt för sitt namn, 
ty han tog undervisningen med sina många elever 
tämligen lätt. André tyckte icke han lärde någon- 
ting af honom och uppsökte en annan lärare. Det 
var en man, som genast såg de stora möjligheterna 
hos sin unge elev, och sporrade honom till en så 
öfverdrifven ifver, att André höll på att gå under 
därvid. Han arbetade mycket öfver sina krafter 
och fick slutligen under ett hälft år helt och hållet 
upphöra att spela. Läkarne rådde honom att resa 
till Tyrolen för att stärka sig i bergsluften, och 
han återvände frisk för att med förnyad kraft åter- 
taga sitt arbete. 

Han fann då ändtligen den lärare, som passade 
honom. Det var en rätt obemärkt man, en musi- 
ker, som aldrig själf utmärkt sig som virtuos, men 
som hade den sanna och djupa blicken för andras 



201 — 

prestationer, och han såg icke blott Andres anlag 
att bli en framstående pianist, utan han upptäckte 
snart hans afgjorda talang för komposition och för- 
stod att uppfatta och leda hela hans musikaliska 
personlighet in på den väg, som för till målet. 
André arbetade nu träget och medvetet i känslan 
af att gå framåt med säkra steg. 

Alla de olika skiftningarna i Andres lif därute 
hade följts med djupaste deltagande af de tre 
älskande kvinnorna hemma i Sverige, öfverstinnan, 
Vanda och Anne-Marie. 

Den gamla damen mottog de mycket olika 
underrättelserna från sin sonson med det lugn och 
den värdighet, som åldern gifver, och som hon 
för resten ansåg vara det enda passande sättet för 
en bildad människa att bemöta lifvets mera och 
mindre simpla beteende. 

Men i sitt stilla sinne bäfvade hon mången 
gång för sin älskling, mera än någon anade. Hon 
ansåg det vara lyckans skyldighet att genast upp- 
taga honom som sin priviligierade skyddsling, och 
de svårigheter och motgångar, som mötte honom, 
tillskref hon uteslutande andra människors ovilja 
och oförstånd. 

I botten af sitt väsen var öfverstinnan dock en 
stor optimist, och hon tviflade egentligen aldrig ett 
ögonblick pä Andres slutliga seger öfver alla hin- 
der, utan förutsåg säkert den framgång, som skulle 
kröna hans sträfvanden. 

Lilla Anne-Maries hjärta befann sig i en evigt 
bäfvande darrning för sin hjärtevän, och det var 



— 202 — 

icke så underligt, om hennes omgifning fann, att 
hon började bli smal om kinderna och mörk under 
ögonen. Hon låg så mycket vaken och grät, och 
bad Gud för sin älskade gosse. 

Hvad Vanda beträffar, så lefde hon också i en 
beständig spänning, full af hänryckning, så snart 
det kom ljusa, förhoppningsfulla bref, och genast 
färdig att packa sin kappsäck för att störta till 
sin brors hjälp, när det gick honom emot. Men 
han afböjde alltid hennes resplaner. Han hade icke 
plats för henne, icke råd att taga henne med pa 
sina resor, och då han slutligen kom till ro med 
sitt arbete, fann han det allra bäst att vara ostörd. 
Han skulle icke ha någon tid öfrig för Vanda, och 
hon skulle bara få så innerligt ledsamt och känna 
sig ensam och öfvergifven i ett främmande land. 
Slutligen talade man icke mera därom. Vanda 
nöjde sig med brefven och fick nu hufvudsakligen 
sysselsätta sig med att fullborda sin egen bildning, 
som folk ju vanligtvis tänker sig afslutad på ett 
bestämdt klockslag. 

Hon tog ständigt lektioner för Pyllran, och 
denna lilla dam var en utmärkt lärarinna, så snart 
det gällde att bibringa kunskaper. Hon hade myc- 
ket af den varan, väl sorterad och inlagd som 
servetter i ett linneskåp, och hon kunde finna dem 
och ta fram dem, om det så var i mörkret. Det 
var bara i lifvet själft Pyllran *icke alls hade an- 
vändning för sina kunskaper. Intet af allt, hon 
hade lärt, hade någonsin gått in i blodet på henne, 
och när hon gick ut ur skolrummet, lämnade hon 



— 203 — 

det efter sig dar, tillika med jordgloben och den 
stora skriftaflan. Men hon kunde de moderna språ- 
ken på sina fem fingrar och hade ett ganska bra 
uttal. I de andra ämnena höll hon sig mest till 
läroböckerna, med undantag af räkning och litet 
matematik, hvari Anders Bunge själf undervisade 
sin dotter. När det gällde denna kunskapsgren 
hade Pyllran nämligen icke mera förstånd än ett 
nyfödt barn. Hennes ögon miste allt uttryck, och 
det skulle icke ha varit synnerligen svårt att öfver- 
tyga henne om, att hon hade elfva fingrar på sina 
två händer. Det hade aldrig varit tal om att sätta 
Vanda i något högre läroverk. Så olika öfverst- 
innan och hennes svärdotter för resten voro i sina 
åsikter, i ett voro de eniga: att det är fullkomligt 
onödigt att öfverfylla unga flickors hjärnor med 
massor af skolkunskaper. Anledningen till denna 
deras åsikt var visserligen högst olika. Fru Anna 
tyckte på det hela icke vidare om, att kvinnor voro 
lärda. 

»Hvad tjänar det till, om de inte själfva ska 
bli lärarinnor?» sade hon. »Det ger bara anled- 
ning till, att de få höga tankar om sig själfva och 
vilja göra sig viktiga med att disputera med her- 
rarne. Se pä Charlotte! Hennes skolgång var 
snart slut, och sedan har hon inte ofta tagit i en 
bok. Men kan man tänka sig en mera nyttig och 
präktig liten människa, så godt som oumbärlig för 
alla? Den man skulle bli lycklig, som finge henne 
till hustru, men hon kan ju nu en gång för alla 
inte skiljas frän sitt barndomshem och från oss. 



— 204 — 

Jag skulle inte önska bättre, än att Vanda kom 
att likna henne.» 

Öfverstinnans resonemang var helt annorlunda. 
»Ingen människa lär sig något i skolan », sade hon. 
»Under skoltiden är lärdomen bara tvång och bar- 
nen papegojor, som dresseras till att pladdra efter 
de stora. Men finns det något i en människa, 
någon vetgirighet eller något intresse för lifvet, så 
tar hon minsann nog reda därpå, när tiden kom- 
mer. Vanda är inte af dem, som nöja sig med 
litet, och hon har ju hela världen för sig. Nu 
kan hon ju börja med biblioteket.» 

Men först skulle Vanda konfirmeras. 

Föräldrarne kallade det »att gå fram». Öfverst- 
innan talade därom som: »Den dag du får långa 
kjolar.» För Vanda var denna tid, då hon »gick 
och läste», en pröfvotid, som hon var tvungen att 
öfverstå. Prosten var icke en man, som genom 
sin karaktär eller sin begåfning kunde väcka några 
djupare tankar och känslor i ett ungt, törstande 
sinne, och all utanläsning innebar en plågsam svå- 
righet för Vanda; katekesläxorna gjorde icke mera 
intryck på henne, än om hon skulle ha lärt sig 
utantill andra konstiga och obegripliga ramsor. 

Men en pingstdag stod hon på kyrkgolfvet i 
lång, hvit klädning, och då hon kom ut ur kyrkan, 
låg hela jorden i vårens doftande glans. 

Då log Vanda och förstod, att nu började lifvet. 



— 205 — 

Af allt, hvad Högvalla inneslöt inom sina mu- 
rar, var nog biblioteket det mest värdefulla. Det 
var till största delen ett arf, som öfverstinnan fått 
från sitt föräldrahem. Hennes far, gamle justitie- 
rådet Gebelkampf, som var af tysk släkt, hade icke 
blott varit en bokvurm, utan en man, som verk- 
ligen intresserade sig lifligt för olika länders skrift- 
ställare, och i flere generationer hade män och 
kvinnor af hans släkt med förkärlek studerat vissa 
delar af litteraturen. 

Det var sålunda icke blott många af de stora 
författarne, som biblioteket representerade, utan 
det afspeglade också numera försvunna personlig- 
heters olika smak och åsikter. Man kunde af 
denna boksamling sluta sig till, hvad som utgjort 
alla dessa olika människors andliga föda och varit 
rättesnöret för deras tänkesätt och handlingar. 
Ett par af sina älskningsförfattare hade öfverstinnan 
infört i det lilla bokskåpet i sin privata salong. 
Där stodo Voltaire och Diderot samt hennes sär- 
skilda favorit, Rousseau; men de stora bokskåpen 
med glasdörrarna i biblioteket voro ändå fullt be- 
satta. Man kunde icke tänka sig ett mera inbju- 
dande rum än detta hörnrum en trappa upp, där 
böckerna förvarades. Det var ett högt, soligt rum, 
hvars ena fönster hade utsikt öfver slätten, medan 
det andra vette mot parken och hade skugga från 
de stora kastanjeträden utanför. Med undantag af 
bokskåpen fanns där blott ett stort bord midt på 
golfvet samt en del gammalmodiga, bekväma stolar. 
I >e höga fönstren med de många små rutorna hade 



— 206 — 

både breda fönsterkarmar, där det var så godt och 
bekvämt att sitta, och Vandas älsklingsplats var 
just i en sådan fönstersmyg; om vintern ut emot 
slätten, i sommarvärmen emot skuggsidan, där hon 
timtals satt hopkrupen med en bok i handen. Om- 
kring henne var allt så ljufligt tyst, och intet störde 
den ström af tankar, som brusade genom hennes 
hjärna, väckta till lif af alla försvunna skalders och 
tänkares ord. 

Nyckeln satt i alla skåp, så att hon kunde 
välja hvad hon ville. Måhända förstod fru Anna 
Bunge icke alls, hvilken oerhörd och bestämmande 
makt, som slumrar i böcker. Hvarken hon eller 
hennes man begagnade sig synnerligt af alla dessa 
tysta skatter. 

Måhända var hon också alltför upptagen af att 
vara sin mans sekreterare och sköta om hans reu- 
matism för att oroa sig öfver, i hvilken världsdel 
af det mänskliga tänkandet hennes unga dotter för 
tillfället gjorde sina irrfärder. Säkert är, att Vanda 
hade sin fulla frihet och att hon obegränsadt be- 
gagnade sig af den. 

När hon var ensam där uppe i det tysta bok- 
rummet, kunde hon stå länge och stirra på de 
många bokryggarna och tänka. 

»Hvad finns nu i alla de där böckerna? Och 
hvar finns det jag helst kunde vilja läsa och veta?» 

Hon skulle helst velat sluka dem alla så fort 
som möjligt för att sedan kunna utgallra efter sitt 
eget behof, och det rent af pinade henne, att böc- 
kerna icke på förhand talade om för henne, hvad 



— 207 — 

de hade att bjuda på. Hon tog ned och satte upp 
det ena bandet efter det andra. Mången gång 
lämnade hon en bok blott till hälften läst. Ibland 
började hon från slutet och läste baklänges. Vid 
andra tillfällen kunde hon på otroligt kort tid stör- 
ta igenom ett arbete på flera digra band. Det 
berodde alltsammans på om hon fann något, som 
fängslade hennes intresse och förmådde hålla det 
fast. 

Vanda hade ganska mycket fantasi, men en sund, 
kraftig fantasi, som hängde tillsammans med alla 
de intryck och erfarenheter, hon från barndomen 
fått ute i naturen, och farmoderns älskling, Rousseau, 
hade icke varit en starkare naturälskare än hon. 

Poesi, i betydelse af skrifna verser, rörde hen- 
ne mindre. Hon fann den icke gå upp emot 
verkligheten, och det mesta var henne för senti- 
mentalt. 

Hon kunde sluka romaner, både engelska och 
franska, men läste dem mest af nyfikenhet, för att 
se, »hur det gick». Resebeskrifningar och böcker 
om naturens under intresserade henne mera, men 
helst läste hon de författare, som sätta mänsklig- 
hetens tankeproblem under debatt. Hon hade en 
stark, törstande själ, som med ungdomens hela 
otålighet gjorde sina frågor och skälfvande väntade 
på svar. Hon ville på fullt allvar ha reda på den- 
na underliga tillvaro och få klart för sig, hvilken 
flagga hon skulle hissa på sitt skepp, när hon nu 
skulle ge sig ut på upptäcktsfärder i lifvet. Hvad 
hade väl alla stora andar tänkt och sagt om des- 



— 208 — 

sa gator, som hon grubblade på? Det var bara 
att leta och leta, förkasta och börja på nytt, och 
hon läste för brinnande lifvet. 

Det var högst olika utgångspunkter och därför 
mycket olika slutledningar, hon fann hos alla des- 
sa tänkare och diktare, och hon hänfördes tidtals 
af alldeles motsatta åsikter. 

Eftersom hon var en mycket sann natur, hos 
h vilken teori och praktik alltid följdes åt, så skulle 
en uppmärksam iakttagare godt kunnat förstå, 
h vilka ideal Vanda för tillfället besjälades af, efter 
hennes uppförande i det dagliga lifvet att döma. 

Hon hade en tid kommit in på demokratiska 
idéer, då en af bibliotekets samlare, som haft de- 
mokratiska sympatier, hade efterlämnat en del lit- 
teratur, som behandlade de lägre klassernas ford- 
ringar och rättigheter. 

Under denna period klädde Vanda sig ytterst 
enkelt, ville aldrig äta efterrätt, hvilket kostade 
henne svåra strider, gick helst i sällskap med jung- 
frurna och läste högt för folket om kvällarna. 
Vid alla tillfällen framkastade hon smädeord emot 
de lyckligt lottade, som bara njuta frukten af and- 
ras arbete, till sin fars stora nöje och sin mors 
innerliga förskräckelse. 

Men så kom en annan tid, då Vanda studerade 
Goethe med öfverstinnan, och hon blef med ens 
aristokratisk. Hon begagnade med förkärlek ordet 
»förnäm», satte upp sitt hår ä la grecque och lade 
band på sin snabba gång. Dessutom hade hon 
ett alltför mänskligt hjärta att icke röras af den 



— 209 — 

store skaldens evigt unga strofer, och hon citerade 
Goethes lyrik med en aldrig tröttnande entusiasm, 
så att lilla Anne-Marie till sist en dag sade: »Är 
det där verkligen så märkvärdigt? Jag tycker, det 
är så enkelt.» 

»Begriper du inte, att det just är det, som är 
det fina i det!» svarade Vanda med flammande 
ögon. 

Men så kom hon också med farmodern in i 
Rousseaus naturtillbedjan, och hon lämnade för en 
tid Goethe, såsom varande allt för mycket hofman 
och inomhusmänniska. Hon flyktade ut i naturen, 
byggde sig en hydda af grenar och låg i de långa 
sommardagarna vid bäcken, där hon lyssnade till 
hvarje hemlighetsfullt ljud och fördjupade sig i 
h varje skiftning, som gick öfver naturens ansikte, 
medan hon tänkte pä, huru hon en gång i fram- 
tiden skulle uppfostra sina barn på ett sundt och 
enkelt sätt till att bli riktigt sanna naturmänniskor. 
Hon led själf af misstro till deras varaktighet och 
beklagade sig för öfverstinnan däröfver. 

»Farmor», sade hon en dag, då hon stod vid 
fönstret i öfverstinnans salong, där den gamla da- 
men satt och stoppade på sina finaste spetsar, 
»farmor, det är sä svårt att veta, hvem som har 
rätt. Jag tycker nästan alltid, att den har rätt, 
som jag sist läst.» 

»Det är inte alls underligt», svarade öfverstin- 
nan, »utan mycket lätt förklarligt, min pulla lilla. 
Saken är den, att de alla ha rätt, hvar på sitt 
sätt.* 

Ho svalla, I^ 



2IO — 



». 



>Hvad menar farmor med det?» frågade Vanda 
i en ganska utmanande ton. Hon hade under 
denna period icke tid att vara höflig. »Alla kunna 
väl icke ha rätt. Om en har rätt, så ha de andra 
orätt. » 

»Det behöfs inte alls», svarade den gamla da- 
men och lyfte på en liten antik kristallask, som 
stod bredvid henne på bordet. »Ser du, om fa- 
setterna på asken här äro slipade på ett sätt och 
och fasetterna på locket pä ett annat, så kan det 
på båda sätten vara lika vackert. Allt behöfver 
ju inte vara på samma vis. Det skulle ju bli all- 
deles förskräckligt enformigt.» 

»Hvad bryr jag mig om, hur en ask ser ut!» 
svarade Vanda. »Det är ju bara en smaksak. 
Men när det gäller sanningen! Farmor, kvar är 
sanningen?» och Vanda gjorde front mot öfver- 
stinnan. 

»Det är allt en litet kitslig fråga så här på för- 
middagskvisten», svarade öfverstinnan och log. 
»Och inte alls så lättvindig att svara på. Men 
ser du, min flicka, när allt kommer omkring, är 
det ingen, som har sanningen hel. Både den ena 
och den andra har haft en liten bit af den, och 
så vill hvar och en bevisa, att han har rätt, och 
så skrifva de och dikta och få blodet och talan- 
gerna i omlopp. Det är just det t som är det in- 
tressanta. Lifvet skall vara intressant, annars vore 
det ju ingenting.» 

»Intressant!» upprepade Vanda med stark röst. 
Hon såg rent af olycklig ut. »Jag struntar i, om 









— 211 — 

det är intressant! Men jag vill veta, hvad som 
egentligen är meningen med det hela, och hvad 
jag har att hålla mig till. Och jag skall säga 
farmor», fortfor hon med glödande kinder, »att 
visste jag säkert, hvad som är det högsta, så skulle 
jag sträfva därefter, och lefva därför, — ja, jag 
är säker om att jag gärna skulle vilja dö därför, 
— men hvar är det, farmor?» 

»Ja, det fär du själf se dig om efter», svarade 
öfverstinnan tämligen likgiltigt. »Hvar människa 
finner sitt, och alla välja sä olika. Du behöfver 
ju blott se på din egen mor! Ingen kan väl neka, 
att hon är en förträfflig och dygdig kvinna, och 
hon får sin andliga föda af det svammel, som Jo- 
nathan Pettersson står och vefvar. Det är hvad 
hon behöfver för sitt lif.» 

»Ja, så blir det också därefter!» utbröt Vanda, 
som knappast visste hvad hon sade. 

»Jaså, du kritiserar din mor!» sade öfverstinnan 
och tittade litet sarkastiskt på Vanda öfver glas- 
ögonen. »Hvad har du mot hennes fullkomlighet 
att anmärka?» 

»A, det är inte sä jag menar», sade Vanda, som 
hade blifvit mycket röd och förvirrad. »Jag menar 
bara — ja, jag menar, att det kan bestämdt inte 
vara rätt att behandla sin egen son som mamma 
behandlat André. Jag tycker, att det, som är sant 
och rätt, måste bara värma, — värma som solen ! » 
och hon dunkade sig med handen på bröstet. 

»Nå ja», sade farmodern och lade sin bleka 



— 212 — 

hand på de gulnade spetsarna tor att släta ut dem. 
> Till och med solen har man olika åsikter om. 

»Men jag ska säga farmor», sade Vanda och 
gick alldeles inpå henne, »att solen är i alla fall 
bara en. Inte är det en sol vi ha här på västgöta- 
slätten och en annan sol i Karlstad. Solen är i 
alla fall densamma, hur mycket än människorna 
disputera om den. Men hvarför kan du inte säga 
mig, hvem som har rätt?» 

»Därför att jag inte vet det, min pulla lilla», 
svarade öfverstinnan. »Och uppriktigt sagdt, kvittar 
det mig lika.» 

Det blef en paus, under hvilken Vanda blott 
stod och stirrade ut genom fönstret. Plötsligt 
sträckte hon armarna högt öfver hufvudet, som för 
att befria sig från något, som plågade henne. 

»Jag tror, att jag rent af upphör att läsa en 
tid», sade hon. »Jag tror nästan, att till slut ä' 
de lika dumma allihop. Farväl farmor! Nu låter 
jag sadla och rider ut.» 

»J 3 -* g° r du det, min flicka lilla!» svarade öf- 
verstinnan utan att se upp från sina spetsar. »Ge 
dig du i väg på jakt efter sanningen!» 



— 213 — 

ANDRA KAPITLET. 

»Goda grannar och mera sådant.» 

A f alla gårdarna närmast Högvalla var det ingen, 
J^\^ där det gick så gladt till som på Rydings- 
holm. De så kallade Rydingsholmarna bestodo af 
brukspatron Göran Ryding och hans maka, samt 
icke mindre än nio barn, fem döttrar och fyra söner. 
Fadern och modern voro i sina bästa år, blott 
litet uppe i femtiotalet, båda ännu i sin fulla ung- 
domskraft och lefde ett lyckligt samlif med den 
stora barnskaran. Hela familjen hade tre hufvud- 
egenskaper gemensamma: en utmärkt hälsa, ett 
godt humör och brinnande rödt hår. Deras vän- 
ner sade om dem, att när en vagn, full af Rydings- 
holmare, kom åkande, så lyste det rödt lång ut 
öfver landet. Gården var fidekommiss och skulle 
tillfalla äldste sonen Lars, men detta innebar just 
inga lysande företräden, ty egendomen var ganska 
fattig. 

Manbyggnaden och ladugarden voro förfallna 
och otillräckliga af brist på medel att förbättra 
dem, och i trädgården fingo träd och blommor 
växa vildt och gladt om hvarann. Af kontanter 
fanns aldrig mycket pä Rydingsholm, men alltid 
fullt upp med lifsmedel. Här var sä rikligt med fjä- 
derfä, smör och ägg, med frukt och grönsaker, att 
Ingen, lom kom dit, tänkte påatt här kunde vara något 
öfrigl all onsk.i. Del var rågade fat, som buros 



— 214 — 

in till bordet, där de nio glada syskonen sutto och 
väntade på maten med förträfflig aptit, och det var 
med en aldrig svikande gästfrihet, som dörrarna 
öppnades för grannar och vänner. På Rydingsholm 
var både husrum och hjärterum för så många som 
helst. Det gick icke fint och förnämt till på går- 
den, man lefde efter enkla, gammalmodiga sedvän- 
jor, men ingenstädes hade ungdomen från granngår- 
darna så roligt, som när man dansade på Rydings- 
holm, i den stora, tomma salen, endast möblerad 
med en mängd björkstolar kring väggarna, när 
matbordet hade blifvit lyftadt ut, eller man for 
på lustfärder i gårdens arbetsvagnar, fullstoppade 
med hö. 

Det var alltid ett förskräckligt väsen i flyglarna, 
där de unga flickorna sofvo i systersäng på golf- 
vet efter en genomdansad natt, och de unga her- 
rarne voro outtröttliga i att hitta på spratt och 
upptåg, så snart de voro inom Rydingsholms ägor. 
Alla kände i luften, att här var ett hem, där hvar- 
ken missförstånd eller dåligt lynne förmörkade eller 
förstörde hvardagslifvet. Inom familjen voro alla 
goda vänner, och alla önskade att vara goda vän- 
ner med hela den öfriga världen. Det omaka och 
kantstötta porslinet hindrade icke, att maten sma- 
kade ungdomen förträffligt, och man sof bättre 
och hade gladare drömmar på hömadrasserna på 
golfvet i flygeln på Rydingsholm, med ett par häst- 
täcken öfver sig, än i mången fin silkessäng på de 
rikare herrgårdarna. 

Alla barnen hade ett visst syskontycke, och 



— 2i5 — 

ingen af dem utmärkte sig för något mycket per- 
sonligt eller vackert. 

Man var nästan lika glad hvilken af dem man 
var tillsammans med, ty alla hade de samma na- 
turliga, godmodiga väsen, samma glada skratt och 
samma mjölkhvita, litet fräkniga hy under det röda 
håret. 

Som gården i framtiden skulle tillhöra äldste 
sonen, fingo de andra sönerna lof att välja sig andra 
yrken för att lefva, och redan hade ett par af dem 
lämnat hemmet. Den tredje sonen, som ungefär 
var af samma ålder som André, studerade sålunda 
juridik i Uppsala, och som han icke hade några 
talanger att skylla på för att slippa ifrån detta stu- 
dium, som just inte heller för honom hade någon 
särskild tjusning, läste han flitigt och hade kommit 
så långt, att han snart hoppades kunna aflägga sin 
examen och komma ut i det praktiska lifvet. 

Så länge Jakob Ryding mindes, att han kunnat 
tänka, hade hans käraste tanke varit Vanda. Hon 
var ju bara en liten flicka, då han redan var en 
halfvuxen gosse, men till och med då hade han en 
särskild förkärlek för henne, som bara växte med 
åren. 

Då Vanda nu hade skjutit upp till att bli en 
jungfru på sjutton år och han själf var en ung- 
man på tjugofyra, var det honom klart, att målet 
för alla hans sträfvanden skulle blifva att en gång 
kunna få kalla henne sin, denna underliga flicka, 
som föreföll honom tillhöra en högre främmande 
värld, och hvars minsta ord tycktes honom mera 



— 2l6 — 

innehålsrikt än livad alla hans kära fem rödhåriga 
systrar hade sagt under hela sitt lif. Jakob Ryding 
dyrkade Vanda. Han hade för henne en trogen 
slafs absoluta och tillgifna beundran, och han skulle 
med glädje ha lagt sig för hennes fötter och låtit 
henne trampa på hans nacke, men som han var 
en mycket enkel och rättfram natur, så visade denna 
hans tillbedjan sig icke på något som helst öfver- 
svallande sätt. I sin sträfvan att behärska sina 
känslor blef han tvärtom så knapp i alla sina ut- 
tryck, att Vanda icke hade ringaste aning om sin 
barndomsväns tycke för henne. 

Hon ansåg honom som en nödvändig del af 
allt det hon i sin barndom hållit kärt. Hon kände 
sig fri och naturlig i hans närhet och sade ofta, hur 
mycket hon tyckte om honom, en bekännelse, som 
bara fick Jakob Ryding att sucka djupt och tänka: 

»Ja, hon tycker också om sin häst och sin hund.» 

Emellertid var Vanda ofta under sommar- och 
jullofven på Rydingsholm. Under den långa vinter- 
tiden kunde det vara ganska sparsamt med be- 
söken granngårdarna emellan, men desto lifligare 
blef samlifvet, då de unga sönerna på herrgårdarna 
kommo hem från sina universitetsstudier eller andra 
göromål för att slå sig lösa på landet i de älskade 
hemmen i Västergötland. 

Sommartiden var det då ett ridande och åkande 
gårdarna emellan, som aldrig tog slut, och om 
julen ett dansande och en kälkåkning, som trotsade 
alla mörka nätter och alla snötunga dagar. 

Vanda hade under hela hösten mest varit ensam, 



— 217 — 

och hade under lång tid fördjupat sig sä starkt i 
studier af alla lifvets frågor, att hon, då julen kom, 
kastade alltihop ifrån sig med en lättnadens suck, 
tog på sig sin räfpäls och åkte till bal på Rydings- 
holm. 

Då Vanda blifvit vuxen, uppstod en ganska 
allvarsam sammanstötning mellan hennes far och 
mor. Det gällde, huruvida Vanda skulle få lof att 
dansa. 

Som man vet, ansåg fru Anna dansen som en 
särskild uppfinning af mänsklighetens arffiende. Vis- 
serligen kunde hon tillåta barnen en långdans kring 
julgranen, ja, hon kunde till och med åse en »fran- 
gaise» värdigt dansad, helst om någon af de dan- 
sande voro äldre personer. 

Men så snart en dans gick i valsrytmer, anade 
fru Anna oråd, och vid åsynen af en polka eller 
rent af galopp flyktade hon af förfäran. 

Det var en gång för alla absolut förbjudet att 
ställa till bal på Högvalla. Karl och Charlotte 
hade heller aldrig någon dålig böjelse för dans, 
och till och med André föredrog att spela till 
dans framför att själf vara med därom. Och nu 
kom denna Vanda, som ju alltid var upprors- 
anden i familjen, och visade icke blott lust, utan 
ganska afgjorda anlag för dans. Det var icke bara 
att hon dansade gärna — hon dansade också så 
utmärkt vackert. Fadern hade ett par gånger stått 
och sett henne dansa, när de varit ensamma borta 
tillsammans, och den gode herr Anders stod och 
af belåtenhet. »Ja, är det inte det jag säger . 



— 218 — 

hviskade han till sig själf, »hon är som en gun- 
gande våg, ta mig f — n, som en våg!» 

Emellertid kunde ju icke Vanda fortsätta att 
dansa i smyg, när modern icke var närvarande. 

Frågan blef ställd under debatt och kostade ett 
långt samtal, häftiga ord, och rinnande tårar från 
fru Annas sida. Hennes äkta hälft visade emeller- 
tid vid detta tillfälle en ovanlig själfständighet och 
ville icke höra talas om att man skulle förbjuda 
Vanda att dansa. 

Slutet blef, att fru Anna måste ge sitt samtycke 
till att Vanda fick dansa borta, när hennes mor 
icke såg det, men aldrig såra fru Annas samvete 
och ögon med att låta henne vara närvarande vid 
dessa sorgliga tillfällen. 

Då Vanda klädt sig till julbalen på Rydings- 
holm i hvit klädning och sidenskor, visade hon sig 
för modern, först sedan hon hade stora lappstöflar 
på fötterna och var klädd i räfpäls och björnskinns- 
mössa, sä hon mera såg ut, som om hon skulle 
farit ut för att jaga björnar än åka bort och dansa. 
Hon stod blott ett ögonblick i dörren till stora 
salongen och nickade till sina föräldrar. Fru Anna 
nickade tillbaka med ett litet kyligt »mycket nöje!» 
men fadern kom ut i hallen, lyfte på räfpälsen och 
såg på hennes dräkt. 

»Du ä' söt! Du ä' ta' mig — du ä' rent af 
söt! Om jag bara kunde fara med och se dig dansa! 
H varför i all världen kan inte Rydingsholmarna 
bjuda föräldrarna med?» 



— 219 — 

Men det gjorde nu Rydingsholmarna icke. De 
tyckte mest om att ha ungdomen ensam. 

Då Vanda åkte fram i släden öfver den frusna 
jorden och såg alla himlens stjärnor flamma i grönt 
i kölden, hade hon helst skrikit af glädje, om hon 
icke varit rädd att skrämma hästarna; men då hon 
kom fram till Rydingsholm och dansen redan bör- 
jat, tog hon genast Jakobs arm, där han väntade 
henne vid dörren, och började valsa rundt med 
honom i den stora salen. De dansade länge efter 
att alla andra upphört, Vanda blef aldrig andfådd, 
hon bara log och dansade, till dess den af flickorna, 
som satt vid det gamla skrälliga klaveret, upp- 
hörde att spela och den unge herre, som ackom- 
panjerat henne, lade ned violinen. 

Ett ögonblick lefde måhända Jakob i den saliga 
tron, att Vanda gärna, ja, helst dansade med honom, 
men han märkte snart, att det för henne inte val- 
fråga om hvem hon dansade med, om hon bara fick 
dansa, ty hon dansade lika gärna med de yngsta 
rödhåriga flickorna på Rydingsholm, som med de 
unga herrarne. Hon fick värden i huset att dansa, 
och hon valsade alldeles hänförande med Anne- 
Marie, som flög i hennes armar och som denna 
kväll var så vacker, att det gjorde människor godt 
att se henne, ty Anne-Marie hade på morgonen 
fått en liten biljett från André. 

Ju längre det led mot natten, dess mera surrade 
det i det gamla huset, som i en stor bikupa af glada, 
unga röster och rappa unga fötter, hvarunder de 
gamla golfplankorna knakade i sina fogningar. 



— 220 — 

Majoren och hans sköna fru voro icke bjudna. 

Fastän man nog visste, att fru Ida tyckte om 
att komma ut och roa sig, var det icke många 
ställen, där man hade mod att bjuda henne. Man 
hade alltid en känsla af att där hon var med, måste 
allt vara så utomordentligt vackert och utsökt. Icke 
som om, hon visade sig kritisk och öfverlägsen, ty 
hon var tvärtom sä slösaktig i sitt beröm öfver 
allt hvad andra hade och gjorde, att det nästan 
verkade litet tryckande. Hon hade så många små 
vänliga anmärkningar om enskildheterna i de hem, 
där hon var gäst, angående rätternas utsökta god- 
het, den smakfulla dukningen, rummens inredning 
o. s. v., att man däraf slöt, huru väl hon obser- 
verade allt, och man började kritisera sig själf och 
fann plötsligt många fel och brister i sin vanliga 
omgifning, när fru Ida var i närheten. Hon var så 
fulländadt vacker, att man hade en obehaglig känsla 
af huru långt ifrån man själf var skön. 

Hennes sätt att kläda sig var så smakfullt, att 
man först riktigt förstod allt det misslyckade i sin 
egen toalett. 

Hon sade och gjorde allt med en sådan takt 
och måttfullhet, att man skulle känt det pinsamt, 
om man själf komme att säga eller göra något dumt. 

Följden var den, att det alltid var ganska glest 
kring den plats, där fru Ida satt eller stod i ett 
sällskap, med undentag af de brinnande beundrare, 
hon alltid fann bland herrarne och som beständigt 
förföljde henne. Största delen af traktens ungdom 
kände sig ganska generad i hennes sällskap, och 



— 221 — 

man hade mera muntert, när hon icke var ined 
och satt och öfverskådade sällskapet med sina 
härskareögon. Nu hade man inte heller bjudit henne 
och majoren till julbalen på Rydingsholm, ty frun 
i huset, Ebba Ryding, ville icke ändra något i 
anordningarna för hennes skull, och inte kunde man 
väl bjuda majorskan på sillsalad, gåsstek och hem- 
mabryggd punsch med klenäter, som utgjorde 
supén. 

Dess gladare föreföll festen de många flickor 
och gossar, som alla kände hvarann och hade växt 
upp i hvarandras grannskap. Äldste sonen i huset 
hade nyss fyllt tjugofem år, och han var den äldsta i 
hela sällskapet, när man undantager värdfolket. 
Man ville aldrig sluta dansa, och då klockan slog 
tre och värden, Göran Ryding, förklarade, att nu 
gick han och lade sig och släckte ljusen i kro- 
norna, då dansade man ännu en timme i halfmörk- 
ret, till dess det kom order från sängkammaren, 
att nu hade alla att packa sig in och lägga sig. 

Herrarna hade plats i ena flygeln och alla de 
unga damerna i den andra. Pä golfvet voro som 
vanligt bäddade tre syskonsängar på torrt hö, hvarpå 
lågo madrasser, filtar och breda bomullslakan. Det 
hade blifvit starkt eldadt i kakelugnen, så det var 
varmt och godt i det stora rummet, och på de 
små toalettborden i hörnen stodo grenljus, omvirade 
med röda band och lingonris. Dä alla de unga 
flickorna krupit till kojs, dansade Vanda för dem 
i sitt långa nattlinne. Det var »drömdansen», un- 
derrättade hon dem om, där de lågo eller sutto 



— 222 — 

på golivet i de breda sängarna i hvita nattdräkter 
med hängande lockar och flätor. Hon slutade dansen 
med att sträcka ut sig som ett långt, hvitt moln, 
då det hördes en stark applåd från gården. 

Kunde det vara möjligt, att någon hade stått 
och tittat in genom hjärtana på fönsterluckorna? 

I ett ögonblick voro alla ljus i sofsalen släckta, 
och endast det dämpade fnittret och skrattet under 
filtarna skvallrade om att flygeln var full af flic- 
kor, som inte alls ville sofva. 

Först fram på morgonen, då stjärnorna började 
blekna, blef det tyst, och solen stod högt på himlen, 
då två af husets jungfrur gingo öfver snön på går- 
den med nykokadt kaffe och rågade skålar med 
hembakadt julbröd för att servera baldamerna kaffe 
på sängen. 



Under årets lopp träffade Vanda åtskilliga gånger 
ihop med majorskan, då hon och hennes man um- 
gingos med familjerna på flere af de större herr- 
gårdarna. Det var i synnerhet hos grefve v. Döllens 
den sköna damen var väl emottagen och gärna 
kom. Deras gods, Charlottendal, var utan jämfö- 
relse det mest aristokratiska stället i hela trakten, 
och fru Ida hade nu en afgjord förkärlek för det 
förnäma, ju förnämare, dess bättre. 

Gamle grefve v. Döllen var en rik man, obe- 
roende af hvad hans landtbruk inbragte honom. 
Jorden var för resten till största delen bortarren- 



— 223 ~ 

derad, och grefven med sin gamla grefvinna sutto 
som två äldre turturdufvor och mädde bra i sitt 
välombonade bo, där de barnlösa och sorglösa 
kuttrade med hvarandra sommaren i ända. 

En del af vintern tillbragte de gärna i Stock- 
holm, där familjen ägde ett gammalt hus på Riddare- 
gatan och där de under säsongen gärna deltogo i 
en och annan fest vid hofvet. 

Ofta stannade de dock på landet till fram på 
nyåret, ty intet fattades i lifvets bekvämligheter 
på Charlottendal. 

Det var ett förtjusande ställe. 

Hufvudbyggnaden var uppförd på Gustaf den 
tredjes tid, i stil som ett litet fransyskt palats, och 
hade under de följande generationerna blifvit mycket 
väl underhållet, så att det hade kvar hela sin ele- 
ganta fraicheur. Det låg så behagligt i skydd för 
blåsten mellan två kullar, och var omgifvet av en 
park, som visserligen icke var synnerligen stor, 
men utmärkte sig för sällsynt ädla träd och ut- 
sökta blommor. 

Framför slottsfasaden var en särskild trädgård 
med de allra finaste gräsmattor, där en liten spring- 
brunn beständigt småpratade och höll det höga 
herrskapet sällskap. Inomhus voro alla rum mö- 
blerade i en genomförd stil, då nästan allt som 
fanns där var från samma period som själfva bygg- 
naden. 

I allmänhet lefde grefven och grefvinnan täm- 
ligen stilla, men de voro dock mycket samvets- 
granna i att aflägga sina reglementerade besök 



— 224 — 

hos alla grannar, med hvilka de hade umgänge, 
och själfva gjorde de hvarje årstid vissa middagar 
för traktens notabiliteter och en bal före julen. 
Midt i sommaren gick det dock särskildt lifligt till 
på Charlottendal, ty då hade herrskapet besök af 
grefvens brorsöner, två unga grefvar v. Döllen, 
som då tillbragte ett par månader hos dem. 

De två unga herrarna voro tvillingar och lik- 
nade hvarandra så mycket, att det godt kunde 
tänkas, att de sinsemellan skulle kunna taga miste 
på hvarandra. Dessutom liknade de båda farbro- 
dern. Båda voro de små och fint byggda, hade 
krokiga näsor, stora, tunga ögonlock, mörka ögon 
och höga, bakåtlutande pannor. Skillnaden dem 
emellan var bara den, att grefve Gaston, som hade 
kommit till världen fem minuter före sin yngre 
bror Manfred, en gång skulle blifva ägare till Char- 
lottendal, hvaremot grefve Manfred fick nöja sig 
med hvad farbrodern i sin välvilja skulle komma 
att testamentera åt honom. Utom dessa unga herrar 
tillbragte också en ung släkting till grefvinnan 
största delen af sommaren hos dem på landet. 
Hennes namn var Matilda Hvitfeldt, af skånskt ur- 
sprung, en särdeles fin och oklanderlig ung dam, 
mycket lik flera af de gamla pastellporträtten på 
Charlottendal. Hennes hy var så skär och hvit, 
hennes hår så blankt, hennes händer så smala och 
bländande hvita, att Vanda brukade säga om 
henne: 

»Jag kan inte föreställa mig möjligheten af att 
Matilda någonsin skulle kunna bli smutsig.» 



— 225 — 

Hon hade grefvinnans fint böjda näsa, blanka 
och beslöjade ögon, och därtill en mun så liten 
som ett körsbär. Den unga damen var en stor 
favorit hos sina gamla släktingar, som gjorde allt, 
för att den föräldralösa och medellösa flickan skulle 
kunna uppträda så elegant, som hennes namn och 
och hennes skönhet fordrade, och det var icke 
utan, att de gamla tu hade sina mycket djup- 
gående planer och önskningar, som rörde sig om 
den möjligheten, att fröken Matilda och grefve 
Gaston en gång skulle kunna bli ett par, så att 
Charlottendal i dem skulle komma att hälsa sitt 
nya herrskap, när de själfva hade försvunnit. Hvad 
den unga damen tänkte om saken, visste man icke. 
Hon hörde icke till dem, som yttrade sina tankar; 
hon förstod att till det yttersta behärska sig och 
vara lika vänlig emot alla. Däremot visade grefve 
Gaston, såväl som hans yngre bror, ett mycket 
starkt och uteslutande intresse för fru Ida. 

Om man skulle våga ett starkt uttryck om så 
späda och så korrekta herrar, som de unga gref- 
varna v. Döllen, så skulle man säga, att de svär- 
made vildt för henne. De bokstafligen inramade 
henne, en på hvar sida, och följde hennes spår 
som två små hundar, hvar hon gick och stod. 
Hon upptog all dyrkan med vänlighet och behag 
utan att uppmuntra eller föredraga någon af dem. 
Ja, hon yttrade till och med leende, att båda före- 
föllo henne lika älskvärda och sympatiska, men så 
lika, att hon skulle vilja skrifva ett kors med krita 
pä ryggen af den ene, för att fort kunna skilja 

llogvalla. i c 



— 226 

dem från hvarandra, en önskan, som grefve Gaston 
genast tillmöteskom genom att hämta ett stort 
stycke krita och presentera fru Ida ryggtaflan af 
sin frack. Hon inskränkte sig dock till att sätta 
den allra minsta prick midt i ryggsömmen mellan 
skuldrorna, hvilket uppväckte den unge adelsman- 
nens gränslösa tacksamhet. 

Så snart de tre unga släktingarna voro på Char- 
lottendal, började där en stor sällskaplighet. Om 
sommaren var det oupphörliga middagar, utflykter 
och ridpartier, och vid dessa tillfällen utvecklades 
all den elegans och allt det behag, som ett sådant 
gammalt aristokratiskt hem kan bjuda på. 

Gamla grefvinnan var i ordets mest omfattande 
betydelse en charmant värdinna. Hon tänkte på 
sina gästers välbefinnande i de minsta detaljer. Den 
tysta och uppmärksamma kammarjungfrun utförde 
hennes order så fullkomligt, att de kvinnliga gäs- 
terna befunno sig som i en högre tillvaro i dessa 
gästrum, där allt var spetsar och siden, där det 
doftade svagt af violer, och där m&i tre minuter 
efter sin ankomst fann sin koffert uppackad och 
alla plagg undanhängda i garderoberna eller ned- 
lagda i byrålådorna. Lakanen i sängen voro fina 
som näsduksväf, och de ljusa sidentäckena frasade 
om en med ett sakta aristokratiskt prassel. 

»Ja, så skulle man ju ha det!» tänkte enhvar, 
som öfvernattade på Charlottendal. De två betjän- 
terna i familjens livré, grönt och silfver, och hvita 
vantar, voro i sin tur mönster af uppmärksamhet 
och påpasslighet. När de passade upp vid bordet, 



_ — 227 — 

med ena handen i sidan, ljudlöst listande sig öfver 
golfvet, medan solen föll dämpad in under marki- 
serna i den runda matsalen, som var dekorerad i 
hvitt och guld, medan det doftade af alla rosorna 
på bordet, ja, då fann fru Ida, att hon var i sitt 
esse. Denna doft af nedärfd solid förnämhet, 
kunde hon dock själf, oaktadt all sin goda smak 
och alla sin mans pengar, icke åstadkomma. 

Visserligen serverades här ingen annan andlig 
spis än den man själf kunde föra med sig, men 
själfva ställets egendomliga poesi verkade inspire- 
rande på fru Ida. Hon sjöng till och med gärna 
för grefven och grefvinnan, fastän de icke begrepo 
mera af musik än sévres-vaserna på spegelbordet. 

Hon kände ett obeskrifligt lugnt välbehag af 
att vara här, och hon var icke bara beundrad af 
de unga damerna, utan också uppburen af värden 
och värdinnan, som funno henne vara »en ovanligt 
distingerad dam». Gamle grefven hade dessutom 
den tämligen vanliga svagheten för kvinnlig skön- 
het och kunde i all stillhet icke se sig mätt på 
fru Idas ståtliga gestalt och underbara ögon. Majo- 
ren följde naturligtvis med som ett nödvändigt 
appendix till sin firade fru, hvilket ju är sådana 
sköna fruars mäns vanliga öde. 

Endast när han var på möte, kom fru Ida en- 
sam, och man tröstade sig mycket lätt öfver hans 
frånvaro. 

På dessa sommarfester träffade Vanda och 
Anne-Marie ganska ofta tillsammans med major- 
skan. Deras första beundran för hennes skönhet 



— 228 — 

var ännu lika stor, men Anne-Marie hade en in- 
stinktiv, bitter känsla för henne. Hon talade ald- 
rig till henne och höll sig gärna på afstånd. 

Fru Ida närmade sig däremot ofta Vanda och 
ville gärna bli närmare bekant med henne, men 
Vanda såg på henne med sina forskande ögon och 
kunde aldrig riktigt få klart för sig, hvarför hon 
icke tyckte om henne. 

»Jag vet inte hvad det är med henne», sade 
Vanda till Anne-Marie, »men man kommer henne 
aldrig en hårsmån närmare. Det är, som om det 
alltid fanns något outredt emellan oss. Om hon 
ändå inte vore så fullkomlig! Jag tror, jag skulle 
hålla mera af henne, om jag såge henne göra en 
dumhet; men det kommer naturligtvis aldrig i fråga. 
Hon glömmer aldrig ett ögonblick sig själf. » 

Under lång tid frågade fru Ida icke efter André, 
men en dag, då hon stod bredvid Vanda utanför 
Charlottendal och väntade på hästarna, kunde hon 
icke längre motstå det. 

Hon var i det ögonblicket mycket vacker, 
klädd i en svart ridkjol, en eldröd jacka med blanka 
knappar, och en liten jockeymössa med hvit pom- 
pong, hvarunder hennes svarta hår böljade fram. 

Vanda, som också var ridklädd, hade blifvit 
lika lång som majorskan, ja, till och med ett stycke 
längre. Hon såg mycket lång och smal ut i sin 
åtsittande mörkblåa riddräkt, som hon höll upp 
med ena handen. 

»Skall inte fröken resa utomlands snart?> frå- 
gade majorskan och vippade med sitt ridspö. 



— 229 — 

»Inte livad jag vet», svarade Vanda tämligen 
knappt. 

»Skall ni inte resa ut och hälsa på er bror?» 
återtog majorskan. »Man är ju i Dresden?» 

»Jag tror han är i Dresden», svarade Vanda. 
»Om han inte rest någonstans ut på landet, som 
han brukar om somrarna.» 

»Det går honom ju briljant?» sade majorskan 
och såg på Vanda med svarta, frågande ögon. 

»Han arbetar», svarade Vanda och smällde med 
sitt ridspö. »Mera vet jag icke.» 

»Kommer han inte alls hem och hälsar på litet?» 
framkastade fru Ida. 

»Det har jag inte alls hört talas om», svarade 
Vanda. »Men se där ha vi hästarna!» Hon vände 
sig åt det hållet, där stalldrängarne kommo med 
hästarna, följda af ett par af herrarne. Fru Ida 
vågade ej fråga vidare. 

»Hvad behöfver hon veta, hvar André är?» 
sade Vanda sedan till Anne-Marie i en förargad 
ton. »Det angår henne inte!» 



Men fru Ida hade nu föresatt sig att få veta 
något om André, och då hon icke kunde få det hos 
hans egen familj, bestämde hon sig för att höra 
efter annorstädes. 

En vacker sommardag begaf hon sig ut för 
att gä och tog vägen till herr Antonys undan- 
gömda hem. 



- 230 — 

Hon hade aldrig varit där förr, men hon visste 
ungefär, i hvilken riktning det låg, och fru Ida 
hörde icke till dem, som så lätt uppge en tanke. 
Hon förstod tvärtom nästan alltid att klokt och 
tyst genomföra hvad hon ville. 

Herr Antony stod och såg på, huru hans bin 
svärmade under björkarna i det vackra vädret, då 
han hörde en röst bakom sig: 

»Jaså, det är här, ni har gömt er!» 

Han hade icke alls hört någon komma; han 
vände sig mycket fort och kände sig formligen 
bländad af all den skönhet, som log emot honom. 

Fru Ida var klädd i en blekblå muslinskläd- 
ning, som föll kring henne i mjuka veck, och om 
hvars vida ärmar och litet urringade halsöppning 
en mängd hvita spetsar böljade. 

På hufvudet hade hon en stor, lätt halmhatt, 
om hvars kulle hon virat ett par kvistar med mog- 
na körsbär; som bröstbukett hade hon också en 
kvast af mogna bär, så blanka och röda, att man 
genast skulle velat äta upp dem. Öfver skuldran 
bar hon ett uppslaget hvitt parasoll med breda, 
hängande spetsar, hvilket bildade som en stor, ly- 
sande sol bakom hennes mörka hufvud. 

»Ni ser så förskräckt uti» sade hon leende till 
herr Antony och räckte honom förtroligt handen. 
»Skrämde jag er?» 

»Inte precis det», svarade Antony, som hade 
riktigt svårt att få fram orden, »men det var, — 
ja, det var en så oväntad lycka.» 

»Så artig ni är!» sade hon och skrattade, så 



— 231 — 

det lyste om hennes hvita tänder, och hon räckte 
ännu en gång den gamle mannen handen. 

»Då får väl lyckan stanna litet hos er?» 

Han bockade sig djupt med handen på hjärtat. 

»Hvad gör ni egentligen här emellan bikuporna?» 
frågade hon och betraktade de många bin, som 
krälade ute på kanten af kuporna och svärmade 
om dem i luften. 

»Jag beundrar!» svarade Antony. »Jag beund- 
rar de visa lagar, efter hvilka dessa små samhällen 
lefva. Ni kan inte tro, hur mycket klokare dessa 
små individer äro än vi människor.» 

»Nå, det fordras det måhända inte så mycket 
till», sade fru Ida. »Jag finner de flesta människor 
förskräckligt inskränkta. » 

»En och en äro de inte så tokiga», svarade 
Antony, »men Gud bevare oss, när de komma i 
klump, då ställa de ju bara till galenskaper.» 

»Och det gör inte bina?» frågade hon med ett 
solkast från sina svarta ögon. 

»Nej, de göra de verkligen inte, min fru», sva- 
rade han ifrigt. »De hålla strängt på sin ras' la- 
gar, och det är lagen, som vi få lof att böja oss 
för. Jag skulle vilja tala litet om för er, huru de 
lefva och arbeta. Denna bestämda fördelning af 
alla göromål — egentligen en viss uppgift, med- 
född för olika kaster ! Inga socialistiska dumheter, 
som förmå tjänare att vilja spela herrar och ställa 
till oreda i samhället, alla på sin post, dugliga till 
sitt, färdiga att dö, när deras uppgift är slut. 
Och så denna underbara anordning, att alla bara 



— 232 — 

arbeta för en, för drottningen! Förr än drottningen 
visar sig, finnes ingen inspiration hos bina. Alla 
vänta de på och sträfva efter, att hon skall kom- 
ma. Men i samma ögonblick drottningen är född, 
då är hela samhället besjäladt af lifvets idé, då 
flyga de ut för att insamla allt det bästa, somma- 
ren har att bjuda på, för att bevara det i helge- 
domen, där drottningen härskar. De ha med andra 
ord ett ideal, de små kräken, och det är klent 
med den saken i de mänskliga samhällena.» 

»Ja, det skadar nog inte, att man har sina 
ideal», sade fru Ida och drog i sina långa, mjuka 
handskar. 

»Inte sina ideal, utan sitt ideal! Ett skall det 
vara», svarade Antony med blixtrande ögon. »Vet 
ni inte, att bina bara tåla en drottning? Kommer 
en annan vise in i kupan, så samla de sig och 
döda henne, — döda henne med tusen styng.» 

Han gjorde därvid en rörelse, som om han 
skulle sticka dolken i hjärtat på någon. 

»De äro farliga, de där små!» sade fru Ida och 
ryggade tillbaka. Ett af bina hade satt sig på 
hennes kind. 

»Rör det bara inte! Rör det inte!» bad herr 
Antony. »Då kommer det inte att såra er. Stac- 
kars bi! Det trodde ni var någon underbar ros, 
som plötsligt slagit ut i min fattiga trädgård. Se, 
nu har det märkt sitt misstag, nu flyger det!» 

»Och nu gå vi», sade fru Ida. »Jag känner 
mig i alla fall litet orolig bland alla dessa fullkom- 
liga varelser. — Är det där ert hem?» fortsatte 



— 233 — 

hon och svängde parasollen emot boningen bland 
almarna. »Får jag titta in och se, hur ni bor?» 

»Så innerligt gärna», svarade Antony och skyn- 
dade fram före henne. »Jag har för resten ingenting 
att visa er. Men jag kan bjuda er pä en skuggig 
plats och ett glas citronvatten, om ni behagar.» 

Fru Ida sväfvade in i trädgårdsrummet. 

»A, hvad här är skönt och svalt!» sade hon 
och andades djupt. »Som i ett tempel! Och här 
arbetar ni?» Hon såg sig omkring och hade i ett 
ögonblick uppfattat bokskåpet, det gamla pianot, 
bordet med fotografierna, jordgloben, herbariet, — 
alltihop. Hon visste med detsamma, hur hvarje 
möbel i rummet såg ut. 

»Det är någonting sä allvarligt, nästan högtid- 
ligt att se ett rum, där en vetenskapsman arbetar», 
sade hon med sin dämpade, mjuka röst. 

»Ni får verkligen inte kalla mig vetenskaps- 
man», svarade Antony, som just bar fram en bricka 
med citroner, socker och källvatten. »Jag är den 
argaste dilettant, som finns på jorden. 'Tittar i 
alla gårdar, slickar i alla skålar' — för ögonblicket 
är jag er underdånige kypare, och det är måhända, 
när allt kommer omkring, den saken jag har mest 
talang för.» 

Fru Ida log och böjde på hufvudet, tog af sin 
högra handske, rörde om skeden i glaset med sina 
sköna fingrar och läppjade på limonaden. 

»Gör ni allt lika bra, som ni lagar limonad, 
sa är ni en mästare», sade hon och drack i djupa 
drag ur läskedrycken. 



— 234 — 

»Och så spelar ni», sade hon och visade på 
pianot. »Det kan ni nu inte förneka, och jag för- 
står, att ni måste spela bra.» 

»H varför tror ni det?» frågade Antony. 

»Därför, att ni lyssnar så bra», svarade hon. 
»Det minns jag nog från den kvällen, då jag sjöng 
på Högvalla.» 

»Men jag minns inte, att jag komplimenterade 
er», svarade herr Antony. »Jag vågade inte.» 

»Det var bra», svarade hon och drack ännu 
en gång djupt ur glaset. »Jag bryr mig inte en 
smul om komplimanger; men jag tycker om att 
se på folk, att det går dem genom märg och ben, 
när jag sjunger.» 

»Då såg ni nog rätt den kvällen», svarade An- 
tony, som hänryckt stod och betraktade all hennes 
skönhet. 

»Ja, jag vet, att jag sjöng b a den gången», 
sade hon, och torkade fingrarna på sin näsduk. 
»Hvem var det, som ackompanjerade?» 

o 

»A, det var unge André», svarade Antony, 
som undrade öfver, att hon så alldeles hade glömt 
det. »Han ackompanjerade er alldeles härligt. 
Man skulle trott, att ni alltid musicerat tillsam- 
mans.» 

»Ja, han spelade inte illa», sade fru Ida. Hon 
hade rest sig och gått fram till pianot, där hon 
stod och bläddrade i notböckerna, som lågo på 
locket. 

»Hur är det? Han är ju nu ute och studera 



— 235 — 

musik? > framkastade hon, tämligen tankspridd, med 
hela sin uppmärksamhet pä notbladet. 

»Ja, han år i Dresden», svarade Antony, som 
närmade sig, mycket ifrig att få tala om sin unge 
vän. »Det går honom utmärkt. Man kan vänta 
sig mycket af honom med tiden.» 

»Och föräldrarna gilla hans val och understödja 
honom?» frågade fru Ida, medan hon, stående 
framför pianot, sökte efter de ackord, hon läste på 
notbladet. 

»Långt ifrån», svarade Antony, som kom ännu 
närmare i hopp om att väcka hennes uppmärksam- 
het litet mera. »Det är öfverstinnan, som ger ho- 
nom medel till hans studier. Men snart kan man 
väl hoppas, att han kan börja spela offentligt och 
förtjäna något själf. I Tyskland, den klassiska 
musikens fädernesland, skall man nog veta att upp- 
skatta en sä djupt musikalisk talang som Andres.» 

Fru Ida hade satt sig vid pianot och spelade 
sakta ackompanjemanget till en sång, hon hade 
uppslagit på notställaren. 

»Nå, kommer han hem snart?» frågade hon, 
emellan tonerna. 

»Det kommer nog ännu att dröja», svarade 
Antony. »Han vill visst inte komma tillbaka till 
Sverige, förrän han är säker på sig själf, — ännu 
ett eller annat år måhända.» 

Fru Ida svarade icke. Hon spelade vidare en 
stund, och så vände hon sig till Antony och frågade: 

-Känner ni den här sängen af Schubert?» An- 
tony tittade öfver hennes axel på noterna. 



— 236 — 

»'Sehnsucht' — Goethes ord. — Nej, jag tror 
verkligen inte.» 

»Kan ni ackompanjera den?» frågade hon i en 
nästan barsk ton. 

»Jag kan ju försöka, — men jag vet inte», sade 
han. 

»Då spelar jag den hellre själf», sade hon. 
»Sätt er där, såskall ni få höra, hur längtan låter.» 

Antony sjönk i andakt ned på en liten stol 
vid väggen, och hon började sjunga. »O, denna 
röst! Denna röst som af rödt hjärteblod», tänkte 
Antony vid de första tonerna och ryste i sitt hörn, 
där han satt. 

Dämpad, som i ångestfullt kval, sjöng hon bör- 
jan till den underbara sången, men då orden kommo: 

»Es schwindelt mir, es brennt mein Eingeweide» 

— ja, då svindlade det också för gamle Antony. 
Detta var ungdomens, kärlekens gränslösa längtan, 
färdig att spränga bröstet på den, som tyst måste 
lida af dess ohjälpliga kval. Och så sjönk det 
åter ned till de kväfda suckarna: 

»Nur wer die Sehnsucht kennt 
Weiss, was ich leide.» 

Då hon slutat, sade han inte ett ord. Han 
satt ännu midt i flammorna af detta upphöjda ut- 
brott af mänsklig lidelse. Luften omkring honom 
darrade ännu däraf. 

Fru Ida förstod hans tystnad. Icke heller hon 
talade. Hon drog långsamt handskarna på sig och 
gick bort till honom för att säga farväl. 



— 2 37 — 

»Sjunger ni inte mera?» frågade han ocli tog 
bada hennes händer, medan han såg upp emot 
henne. 

»Nej, inte i dag», svarade hon. »Ibland an- 
griper det mig så starkt att sjunga.» 

De logo emot hvarandra och han ledsagade 
henne ut. 

»Se», sade hon och pekade emot bikuporna, 
s Nu svärma bina riktigt på allvar.» 

»Det är inte underligt», svarade han. »De ha 
sin drottning. Ingen uträttar något i lifvet, som 
inte har sin drottning att svärma för, och många 
— ack, så många få lefva utan.» 

Hon hade tårar i ögonen, och då hon räckte 
honom handen, böjde han sig ned och kysste den. 

»Ni är inte en gammal man», sade fru Ida och 
såg på honom med sitt plötsliga, tändande ögon- 
kast. »Ni har en ung själ.» 

Han svarade blott med att skaka på hufvudet, 
och hon sväfvade bort. Men då hennes ljusblå 
klädning försvann bakom träden, satte den gamle 
mannen sig ned på sin trappa och grät. 



TREDJE KAPITLET. 
Vanda i Stockholm. 

Den vintern, då Vanda fyllde aderton år, fick 
hon efter nyåret tillbringa i Stockholm. Gref- 
vinnan v. Döllen hade erbjudit hennes föräldrar att 



— 2 3 8 — 

taga henne hem till sig, föra henne ut i stora 
världen och presentera henne vid hofvet. Fru Anna 
var mycket nöjd med detta arrangemang, ty så 
demokratisk hon än kunde vara, när det gällde 
människor, för hvilkas andliga frälsning hon ansåg 
sig ha full garanti, så gjorde hon annars en myc- 
ket märkbar skillnad på frälse och ofrälse. Hon 
glömde aldrig, att hon var född en Björncrona, 
och hon ansåg sig och sin familj själfskrifna att 
tillhöra den högre societeten, där man visserligen 
kunde göra bekantskap, men aldrig stifta närmare 
förbindelser med folk frän de djupa leden. 

Grefven och grevinnan v. Döllens namn och 
förmögenhetsvillkor anvisade dem plats i den värld, 
där hon helst ville se sin unga dotter införd, och 
fru Anna visade ett ovanligt lifligt intresse för 
Vanda, medan man gjorde tillrustningar till hennes 
resa. Själf var Vanda också mycket nyfiken på 
hvad hela detta nya lif skulle föra med sig. Hon 
hade bara en gång förut varit i Stockholm; det 
var en sommar, då hennes far hade tagit henne 
med på ett par dagars lustresa, och hon var då 
ännu bara barnet, hvarför hon hade tämligen vir- 
riga minnen om hvad hon upplefvat. Hennes in- 
tryck af hufvudstaden var hufvudsakligen en mängd 
glittrande vatten öfverallt, långa gator fulla af bo- 
dar, där hennes far hade mycket att uträtta, och 
framför allt många och fina restauranger och kon- 
ditorier, där man gick rundt från det ena stället 
till det andra och åt olika goda saker. Anders 
Bunge hade ju varit hennes förare, och han hade 



— 239 -- 

ej minsta smak för museer och andra sevärdheter, 
allra minst i sommarvärmen. Nu skulle Vanda 
under flere månader bo i Stockholm och verkligen 
få lära känna Sveriges hufvudstad. v. Döllens voro 
redan installerade i sitt hem där uppe, så att Vanda 
måste resa ensam; men i en första klassens kupé 
med dagtåget ansåg hennes mor det nog kunna 
gå för sig. 

En vacker vinterdag i januari satt alltså Vanda 
nedpackad i släden med Karl bredvid sig, som 
skulle följa henne till stationen. Fadern hade va- 
rit mycket gifmild med fickpengar och modern 
mycket vänlig vid afskedet. Charlotte var så glad 
vid tanken på att hennes »lilla syster» (som var 
ett hufvud längre än hon själf) skulle få komma 
upp till Stockholm och ha roligt, och Pyllran sim- 
made i tårar, som hennes sed var vid alla tillfällen, 
då någon reste. Bara öfverstinnan var icke riktigt 
i godt humör. Hon hade gett Vanda en del vackra 
saker till hennes toalett, däribland ett halsband af 
flera rader små äkta pärlor, och det var icke af 
ovilja emot Stockholmsbesöket som öfverstinnan 
såg dyster ut; hon tyckte bara det skulle bli myc- 
ket svårt att undvara Vanda. 

»Res du, min flicka, och roa dig allt hvad du 
orkar! Man är bara ung en gång i lifvet, och då 
gör man bäst i att taga för sig med båda hän- 
derna», sade öfverstinnan. »Men jag säger dig 
rent ut, att här blir förbaskadt ledsamt, när du är 
borta. Sedan har man ju inte en själ att tala med. 
Dina dygdemönster till syskon intressera mig föga, 



— 240 — 

då jag inte kan dela deras ifver för separatorer, 
hönskräk och gamla smutsiga gummor — och jag 
mister rent af tålamodet vid att jämt höra din mor 
och far diskutera hans välsignade reumatism. Jag 
ville önska, att han snart finge en annan sjukdom, 
så det blef liten smula omväxling på samtalsämnet. 
Nu har man inte annat än brefven att uppmuntra 
sig med, Andres bref och dina bref, ty Gud nåde 
dig, om du inte skrifver! Och långa epistlar skall 
jag ha, så jag inte dör af ledsnad här ute på lan- 
det.» 

Ja, det lofvade ju Vanda, och så for hon till 
stationen, medan Bertel viftade afsked från fönstret 
i andra våningen. 

Då hon väl var inne i kupén och Karl räckte 
henne biljetten och kvittot på hennes reskoffertar, 
som han besörjt, omfamnade hon honom och sade 
honom farväl. 

»Ja, jag behöfver inte be dig se väl om far 
och mor, medan jag är borta», sade hon och såg 
honom in i ögonen, medan hon lade händerna på 
hans axlar. »Jag vet ju, att du är den bäste son, 
som finns i hela kungariket. Och så glömmer du 
ju heller inte att då och då hälsa på Anne-Marie? 
Hon har det ganska tråkigt och behöfver liten 
smula uppmuntran, stackars liten!» 

»A nej, vet du, Vanda», sade Karl, medan han 
ställde i ordning hennes resefTekter, »det är nog 
det sista i världen jag glömmer.» 

Så blåste tåget, och Vanda flög i väg till Stock- 
holm. 



— 241 — 

Hvarje vecka skref hon hem, antingen till fa- 
dern och modern gemensamt eller till öfverstinnan. 
Medan hon i brefven till föräldrarna noga redo- 
gjorde för alla yttre fakta, så gaf hon i brefven 
till farmodern sitt hjärta luft och sin penna lösa 
tyglar och pratade ogeneradt om allt, som föll 
henne in. Första brefvet var naturligtvis, som sig 
borde, riktadt till föräldrarna och lydde så här: 

Stockholm den 5 januari 188 .. . 

Käraste föräldrar! 

Ja, nu är jag här. Resan gick utmärkt, fortare 
än jag hade tänkt, och förr än jag visste af det, 
åkte vi in genom tunneln på Söder och voro fram- 
me. Det var hänförande att se Stockholm dyka 
upp ur vattnet, med alla ljus och lyktor tindrande 
genom mörkret. Jag blef så glad, att jag tror jag 
skrattade, ty två damer, som stodo bredvid mig 
och sågo ut genom fönstret, betraktade mig med 
en viss oro, som om jag skulle varit mindre ve- 
tande. 

Persson, betjänten, var vid stationen och fick 
mig genast i släden. Här hemma väntade tant och 
farbror med te. Matilda, som också bor här nu 
för tiden, var borta på bjudning. Jag har fått ett 
förtjusande rum ut till gården, med det stora, gamla 
päronträdet utanför fönstret, och här är så tyst om 
natten, som om jag skulle vara hemma på Högvalla. 
Hela det gamla huset här på Riddaregatan har 
på det hela något tycke af Charlottendal, fastän i 

Högvalla. l6 



• — 242 — 

mycket mindre skala och ej på långt när så vac- 
kert. Intet i en stad kan ju vara så vackert som 
på landet. Men inredningen af rummen och sättet, 
hvarpå man lefver, är ju i alla fall också här efter 
tants och farbrors smak. Mitt rum är hvitt och 
blått, med muslinsgardiner om hela sängen, så jag 
ligger som i en bur. 

På väggen har jag kopparstick af Karl Johan 
och drottning Desideria. Han är klädd i höga 
stöflar och strama byxor, och ser för resten ut, 
som om någon hade tagit honom om lifvet och 
dragit alla hans kläder upp under hakan på honom, 
där de blifvit sittande, men han bär det med ko- 
nungslig ro. I handen håller han en trekantig hatt, 
af storlek som en mindre båt. Drottningen är 
klädd i enorma pufTärmar, och i en turban med så 
många fjädrar, att det ser ut som hon hade Char- 
lottes stora, spanska ligghöna i hufvudet. Så har 
jag en lång spegel, där det på ramens öfverstycke 
finns en förgylld urna, bredvid hvilken står en 
mamsell och begråter någon kär anhörigs frånfälle. 

Genast jag kom, placerade Lova, kammarjung- 
frun, alla mina tillhörigheter på sina bestämda plat- 
ser, och morgonen efter kom hon smygande med 
varmt vatten, tände brasan och bar sedan in en 
bricka med te och sefyrtunna smörgåsar, som jag 
hade att intaga på sängen. 

En hvar dricker te för sig på morgonen, och 
man behöfver inte visa sig förrän vid frukosten, 
som är klockan tio. Klockan ett på förmiddagen 
ha Matilda och jag lof att promenera och gå i bo- 



I 



— 243 — 

darne tillsammans, eller också åka vi ut på visiter 
med tant. Pä kvällarna komma då och då besök. 
De unga grefvarna v. Döllen titta ofta hit, i synner- 
het är grefve Gaston mycket ifrig med sina visiter. 
Han äter dessutom middag här regelbundet två 
gånger i veckan. Tant och farbror äro obeskrifligt 
älskvärda emot mig och veta inte, hur väl de vilja 
mig. En gång har jag redan varit med dem på 
operan och hört 'Faust'. Jag tror, att jag gladde 
mig för mycket förut, ty det var på långt när 
inte så vackert, som jag tänkt mig, och jag tyckte 
det var så löjligt att se själfva hin onde gå omkring 
i röda trikåer med tuppfjädrar i mössan och ställa 
till ofog, att jag satt och skrattade i min näsduk, 
till dess tant lade sin hand på min arm till tecken, 
att jag borde vara idel tyst uppmärksamhet. 

Jag har köpt mig ett förtjusande tyg till en bal- 
klädning: hvit tyll, med snöflingor af upprispadt 
silke; vi äro bjudna på bal till justitie-rådet Flem- 
mings i nästa vecka. 

• Ja, nu hinner jag inte mera. Jag och Matilda 
skola ut och åka med tant. Hur är det med pap- 
pas reumatism? Sofver Bertel bättre? Har Karl 
slutat alla nyårsräkenskaper och kan vara litet mera 
fri? 

Charlotte skall akta sig att gå ut och gå i för 
tunna kläder i denna våldsamma kyla. 

Hur mår min älskade farmor? Hälsa alla tusen 
gånger frän eder tillgifna dotter 

Vanda. 



— 244 — 

Farbror och tant hälsa på det bästa. De bådo 
mig 'tacka', för att jag får vara här! 

»Det var ju ett trefligt bref!» sade fru Anna 
och vek ihop det, sedan hon slutat det. »Jag tror 
ingen skall kunna få bättre hand med Vanda än 
just Aimée. (Det var grefvinnan v. Döllens för- 
namn.) Hon vet att taga henne på ett så försik- 
tigt sätt. 

»Anders», fortfor hon, medan hon stod och 
fingrade på brefvet: 

»Det är eget med detta, att grefve Gaston jämt 
gör besök hos v. Döllens. Man kan inte veta 
hvad det kan ha med sig, och ett bättre parti 
kunde vi då aldrig önska oss för Vanda.» 

»Jo», svarade Anders Bunge ifrigt. »Jag skulle 
önska henne en man, som vore ett hufvud längre. 
Jag tycker inte alls om, när en fru kan se sin man 
öfver axeln. — Men för resten vet du ju, att frö- 
ken Matilda och grefve Gaston äro så godt som 
förutbestämda för hvarandra.» 

Fru Anna svarade icke, men hon tänkte sitt 
och log ganska belåtet vid sina egna tankar. 



I ett af brefven till öfverstinnan af ett senare 
datum skref Vanda: 

»Hvad jag ville önska, att jag hade farmor här! 
Helst boende i rummet bredvid mig, så att jag hvar 
kväll kunde gå in till dig och berätta, hvad som 



— 245 — 

händt under dagen, — eller rättare gå in hvarjc 
morgon och berätta hvad som händt under natten, 
ty här i Stockholm är det hufvudsakligen om nat- 
ten man upplefver något. 

Jag har dansat förtvifladt och redan varit på 
fem mindre danstillställningar och tre stora baler. 
Slottsbalen är uppskjuten på grund af kungens 
illamående; men jag har undangjort alla behöfliga 
formaliteter för att, när timmen kommer, kunna få 
kasta mig i »Hvita hafvet». 

Jag har varit uppe och nigit för drottningen, 
men omöjligt att för farmor upprepa namnen på 
alla de förnäma damerna, till hvilka jag fått åka 
på visit med tant Aimée. Det hör till ens heli- 
gaste plikter och lär vara ett ondt, man inte kan 
undslippa; — men nu är det öfverstökadt. 

Emellertid har jag, som sagdt, begagnat min tid 
och mina ben väl och varit mycket bortbjuden. 
Tant Aimée följer för det mesta med Matilda och 
mig, och är hon förhindrad, så skaffar hon alltid 
någon annan snäll tant i sitt ställe, som uppoffrar 
sin nattro för att sitta och se på, hur vi unga roa 
oss. Att släppa oss ut ensamma skulle ju inte 
alls gå an! Här finns nämligen i societeten tre sor- 
ters moral: visitmoralen, som är mycket sträng, 
balmoralen, som är något lösare, och skridskomo- 
ralen, som är alldeles under isen. Vid förmiddags- 
visiterna är man ju under sträng uppsikt. Då vet 
tant Aimée hvarje -'dumt ord man har sagt, och 
kan upplysa en om alla de fina ord man inte har 



— 246 — 

På balerna sitta de gamla damerna längs väg- 
garna för att öfvervaka ens uppförande, men de 
veta naturligtvis lika litet hvad vi tala om med 
herrarne, som om de sutte i Göteborg. 

På skridskobanan få våra förkläden uppge all 
kontroll öfver oss. De stackars tanterna kunna ju 
inte stå där och frysa fötterna af sig. Och det 
skulle vara den lättaste sak att förlofva sig och 
rymma med h vilken skojare som helst och sätta 
i väg med honom ut åt skärgården, utan att ens 
familj såg röken af en. 

Emellertid har jag inte minsta lust, vare sig att 
förlofva mig eller att rymma. Det vill säga, jag 
kunde måhända nog ha lust därtill, men jag finner 
intet föremål, som inspirerar mig till ett sådant 
företag. Det beror väl på, att »den rätte har ännu 
inte kommit», som man brukar säga. Emellertid 
roar jag mig så godt jag kan, och det vill säga 
— ganska mycket. 

Jag har i synnerhet tre uppvaktande kavaljerer 
att presentera för dig, hvilkas odelade uppmärk- 
samhet jag alltid kan räkna på. De ha hvar för 
sig en utmärkande egenskap: 

Den förste dansar bättre än den andre. Den 
andre har en utmärkt talförmåga. Den tredje är 
från Västergötland. Valsören heter af Klint, är 
löjtnant och adelsman. Jag vet inte, om han är 
rik, då jag aldrig frågat honom, hur mycket pen- 
gar han har, och han själf icke gör minsta tecken 
till att vilja yppa hemligheten. Men han dansar 
verkligen gudomligt! Och inga dansa så bra till- 



— 247 — 

sammans som vi två. Vanligtvis bjuda de ihop 
för många människor här i Stockholm, och de ha 
alltför trångt utrymme, hvarför också danstillställ- 
ningarna bli en sorts beväringsmöten, där alla 
traska fram och åter i sitt anletes svett. Men hos 
ett par familjer ha de dock bättre plats, och löjt- 
nant af Klint och jag, vi ha också talang att välja 
våra ögonblick, då vi äro herrar på täppan, och 
då må farmor tro, att vi sätta i väg, så det står 
blixtrar efter oss. Folk tycker till och med om att 
sitta och se därpå. När vi hvila mellan danserna, 
tala vi aldrig. Då sitta vi bara och flåsa, ty till 
och med mig kan löjtnant Klint dansa trött. Men 
när han säger: »Nå fröken! är ni klar att börja 
igen?» ja, då vill jag visa honom, att jag inte ger 
tappt, och jag har dansat det längsta golfvet i 
Stockholm sju gånger rundt utan att sakta takten. 

När Klint dansar, ler han alltid, så jag ser 
hans hvita tänder lysa öfver mig, om jag någon 
gång tittar upp. Han säger, att han aldrig i lifvet 
känner sig så lycklig, som när han dansar med 
mig, och han har gång på gång gjort antydningar 
om att hans högsta önskan skulle vara att fortsätta 
dansa med mig in i en långt aflägsen framtid, hvil- 
ken tanke jag omöjligt kan sätta mig in i. När 
han yttrar sådant, afb ryter jag honom genast med 
att resa mig och dansa ut med honom, ty han kan 
inte tala, medan han dansar, — och han kan öfver 
hufvud inte tala alls. Han har ingenting att tala 
om. 

Men så är det en annan, som kan tala, och 



— 248 — 

det är Erik Gram, kandidat Erik Gram, skriftstäl- 
lare under namnet Sven Viking. Han ser mycket 
käck och bra ut, med ett stort vågigt hår och 
lifliga, bruna ögon. Jag begriper inte, hvarför min 
gängliga person funnit särskild nåd för dessa ögon, 
men han uppsöker mig vid alla möjliga och omöj- 
liga tillfällen och vill alltid genast i kast med mig 
angående någon djupsinnig fråga. Första gången 
han talade till mig, frågade han genast: »Är frö- 
ken republikan?» Då jag svarade: »Det vet jag 
verkligen inte», sade han: »Då är ni det naturlig- 
vis inte, annars visste ni det väl.» 

»Det är inte så säkert», tillät jag mig säga. 
»Man vet i allmänhet så litet om sig själf. Tror ni 
till exempel, att ni alldeles säkert vet, hvem ni är?» 

»Ja, det vet jag verkligen», svarade han och 
strök upp håret från pannan. »Jag är en af Sveri- 
ges unga krafter, och min uppgift är att kasta hand- 
sken i ansiktet på samhället.» 

»Och hvad säger samhället därtill?» frågade jag 
ganska muntert. 

»Samhället tycker naturligtvis inte om det», 
svarade han. »Man hatar och förföljer mig och 
vet inte hvad allt ondt man skall säga om mig. 
Men det är sanningens vanliga lön. Vill man hum- 
bugen till lifs, då har man inte annat att vänta än 
martyrskapet. » 

»Jag tycker ni inte alls ser ut som en martyr», 
kunde jag inte låta bli att säga, där han stod fram- 
för mig, så rödblommig och välklädd, med en nej- 
lika i knapphålet och vax i mustascherna, 



- 249 — 

»Jag trodde inte ni var så ytlig att döma man- 
nen efter kläderna», sade han med en ganska kri- 
tisk blick. »Tror ni inte, att det kan dölja sig 
mycket uppriktigt allvar under en något så när 
modern frack?» Han stod och plockade på sina 
sidenuppslag. »Men jag skall säga er, att jag hör 
till de ungas förbund, som svurit död och under- 
gång åt tingens nuvarande tillstånd. Jag är en af 
fackelbärarne för dert nya tiden, som snart skall 
afhålla sitt triumftåg bland oss.» 

»Och hur skall den där nya tiden se ut?» frå- 
gade jag. 

»Ja, det förstår ju fröken nog, att jag inte kan 
stå så här och förklara på fem minuter. Ni skall 
ju genast ut och dansa igen. Jag ser den där löjt- 
nanten stå och bombardera mig med projektilblic- 
kar. Men om vi finge tala litet mera tillsammans 
på tu man hand, så tror jag, att vi skulle ha myc- 
ket att säga hvarandra.» 

Och sedan dess ha vi verkligen talat en hel del 
tillsammans. 

Han är inte alls dum, han är tvärtom riktigt 
kvick, och jag tycker ibland, att han har rätt i 
ganska mycket af hvad han säger. Men han har 
så förskräckligt brådt och far från det ena ämnet 
till det andra med en riktig snälltågsfart. Och så 
vet han allt bra litet. Jag tror egentligen inte han 
räknar världens skapelse längre tillbaka än från den 
stunden, då han själf såg dagens ljus. Och när 
jag ibland nämner namnen pä alla de stora diktare 
OCh författare, som bo där hemma i biblioteket på 



— 250 — 

Högvalla, och som du och jag älska, ja, då ser 
jag på hans ögon, att han känner föga eller intet 
till dem, och så säger han bara: »Hur kan fröken 
ha hunnit proppa sin hjärna full med alla de där 
gamla herrarnes dumheter? Det är ju alltsammans 
öfvervunna ståndpunkter!» Och så skelar han på 
sina mustascher. 

Här om kvällen hade vi ett mycket långt sam- 
tal. Han bjöd upp mig till andra valsen på en 
bal hos pappas vän, professor Armstedt, och då 
han, Erik Gram, inte dansar, så satte vi oss i en 
liten salong för oss själfva och diskuterade lifvets 
frågor. 

»Det- är hufvudsakligen tre ting jag vill till lifs», 
sade han, där han satt utsträckt i en lång liggstol. 
»Det är kyrkan, kungen och äktenskapet. Det är 
denna trehöfdade hydra, som det gäller att få bukt 
på!» Och han sträckte upp tre fingrar af sina 
spritt nya, hvita handskar. 

»Kyrkan? Hvad ska den institutionen vidare tjäna 
till?» frågade han och såg utmanande på mig. Kan 
fröken på allvar säga, att vi bli lyckligare eller 
bättre af att en gång i veckan gå in i det ande- 
fattiga hus, som vi kalla kyrkan, och höra på hvad 
en inskränkt präst står och svamlar om?» 

Jag hade inte alls lust att säga honom, att jag 
just aldrig går i kyrkan. Jag vet inte, h varför det 
bar mig emot, men jag svarade bara: »Nå, det 
är väl olika för olika människor.» 

Men han var redan vidare i sin tankegång. 
»Sä är det kungen! Hvad ska vi med en kung 



— 251 — 

att göra och hela den dyra apparat, som åtföljer 
honom? Hvarför kan inte ett moget folk få styra 
sig själft? Folket, som dock alltid i det afgörandc 
ögonblicket vet att handla på rätta sättet!» 

»Tror ni inte ändå, att ett folk också kan bära 
sig illa åt?» tillät jag mig anmärka. »Om vi nu 
till exempel tänka på franska revolutionen, tycker 
ni inte då, att — — — » 

»Franska revolutionen!» afbröt han mig och 
for upp ifrån den halfliggande ställning, han gärna 
intager. »Franska revolutionen, som är den skö- 
naste och mest betydande tilldragelse, som världs- 
historien har att uppvisa!» 

»Tycker ni också, att det var skönt med alla 
de oskyldiga och goda människor, som de togo 
lifvet af?» frågade jag. 

»Å, det var bara bagateller, — rena bagateller», 
svarade han och slog med sina handskar i handen. 
»Hvem tänker nu på de par hundra små hufvuden, 
som trillade af i stormen? Hvad har detta att be- 
tyda emot det stora hela, — - emot det afgörande 
omslag, som denna enastående händelse gjorde i 
världshistorien?» 

»Kom inte och tala om öfverdrifter», fortsatte 
han, då jag försökte göra mina små invändningar. 
»Ingen stor förändring åstadkommes utan öfver- 
drifter. Den, som vill hugga ned ett gammalt träd, 
ger icke så noga akt på, om det sitter en del flu- 
gor mellan kvistarna. När nu den tillkommande 
stora sociala revolutionen inträffar förr eller senare, 
tror ni inte, att då också vi, som äro socialister, 



— 252 — 

komma att begå öfverdrifter? Sådant kan nu en 
gång inte undvikas.» 

»Ja, jag har också varit socialist», kom jag 
att säga. 

»Varit!» svarade han och skrattade. »Har ni 
hunnit med att 'ha varit' någonting? Och nu är 
ni det inte längre?» 

»Ja, jag vet verkligen inte», svarade jag. »Jag 
vet inte, om jag har mod att bli socialist på fullt 
allvar. Det är svårt.» 

»Allt, som är stort, är svårt?» svarade han och 
lyfte sin hvita handske. »Men hur kan man egent- 
ligen vara annat, om man är en tänkande män- 
niska? Föreställ er, att det i detta ögonblick går 
någon fattig kvinna där nere i snön genom mörk- 
ret. Hon har ett sjukt barn vid bröstet, men själf 
Lder hon hungerns kval. Där hemma väntar henne 
en skara andra små barn, genomfrusna, sjuka och 
uthungrade. Hon har intet att ge dem. I förbi- 
farten kastar hon en blick upp till våra upplysta 
fönster. Hon ser dansande par sväfva förbi. Hon 
förstår, att vi här uppe mätta oss med läckra rätter, 
släcka vår törst med ädla viner. Hon anar, att en 
enda af damernas toaletter har kostat så mycket, 
att hon och hennes barn i månader skulle kunna 
lefva däraf. Undrar ni på, att i en sådan kvinnas 
hjärta uppstår en bitterhet, en afund, en förtviflad 
känsla af orättvisa, som i ett gifvet ögonblick skulle 
kunna få henne att sälla sig till dem, som vilja för- 
störa och förgöra oss allihop?» 

Det ryste i mig, medan han höll detta tal, som 



— 253 — 

gick så ledigt, som om han lärt det utantill. Jag 
föreställde mig plötsligt, att livad han där satt och 
orerade om, måhända kunde vara sant, och jag 
sade visst nog mycket häftigt: 

»Men har ni på fullt allvar sådana åsikter, så 
begriper jag inte, hvarför ni sitter här! Hvarför 
går ni då inte i säck och aska ut bland alla dessa 
olyckliga och hjälper dem att lekamligen och and- 
ligen kunna lefva?» 

»Nu är det ni som öfverdrifver», sade han med 
ett litet ironiskt leende. »Hvad skulle jag, en en- 
skild man, kunna uträtta? Då uträttar jag mycket 
mera på den plats jag intager i tidningarna, där 
jag alltid talar folkets sak och uppmanar samhället 
till eftertanke. Och här till exempel, här i detta 
hem, bland bildade människor finner jag alltid till- 
fälle att säga ett litet ord, utkasta ett litet frö i 
ett eller annat sinne. Och medan jag dricker deras 
champagne och äter deras tryffel, serverar jag dem 
till gengäld ett och annat litet bittert piller, som 
de måhända i ensamheten få en eftersmak af, och 
som kan tjäna vår stora sak». 

»Det där begriper jag inte alls», svarade jag. 
»Om jag verkligen vore öfvertygad om en saks 
orättvisa, så skulle jag aldrig ett ögonblick tveka 
att lämna den. Jag skulle i ert ställe genast öfverge 
allt det där ni föraktar och ge mig helt och hållet 
med kropp och själ åt de olyckliga, som behöfva 
hjälp. Jag tror i det hela inte en smula på någon 
sorts predikan eller föredrag, om inte exempel följer 
med. livad är ni för ett exempel för edra egna 



— 254 — 

ord? Det där sättet att prata är ju bara löjligt, 
och vore jag den fattiga kvinnan, ni nyss beskref 
för mig, så ville jag först och främst kräfva er till 
ansvar för de välbärgade människornas företräden, 
ni som inser det orättfärdiga däri.» 

Tänk, farmor, att han blef inte en smula ond 
öfver hvad jag sade! Han såg alldeles hänryckt 
på mig och utbröt: 

»Ja, ni vore skapad att bli folkets genius! En 
inspirerande kraft, som kunde gå i spetsen för stora 
strider. Hvarför ha vi inte många af eder sort? Jag 
är säker om, att om ni hade svurit en fana, så 
så skulle ni med gladt mod dö för er sak.» 

»Jag vet verkligen inte alls, om jag hade mod 
att dö för h varken det ena eller det andra», svarade 
jag. »Men jag är väl ändå en så pass ärlig män- 
niska, att jag inte skulle kunna vara öfvertygad om 
ett och sedan i mitt lif göra ett annat. Det är ju 
tämligen enkelt.» 

»Ni är så äkta, så äkta helt igenom», fortfor 
han och glodde alldeles onödigt förtjust på mig. 

»Och därför skall ni också kunna uppfatta det 
oäkta i äktenskapet. Ni skulle aldrig hålla på rättig- 
heten i en förbindelse, där kärleken icke längre var 
med; liksom ni säkert skulle kunna förstå att ur- 
säkta en sann passion, under hvilka omständig- 
heter den än gör sig gällande. Därtill är det vi 
en gång skola komma. Känslan i stället för kon- 
venansen, sanningen i stället för dess sken. Säg 
mig, skulle något i världen väl hindra er att om 
ni älskade någon af hela er själ, hvem han än måtte 



— 255 - 

vara, fly med honom till världens ända, utan hän- 
syn till hvilken förödelse ni för resten skulle an- 
ställa därmed? Skulle ni inte ha den djupa, öfver- 
ty gande känslan af kärlekens oinskränkta rätt?» 

»Det där kan jag verkligen inte alls svara på», 
sade jag. »För det första kan jag inte sätta mig 
in i en sådan känsla, som den ni beskrifver, och 
för det andra vet jag, att jag skulle bli mycket 
upprörd, om jag såg en annan handla utan hänsyn 
till sina medmänniskor. Om till exempel min egen 
far eller mor skulle lämna hem och barn för en 
annans skull, så skulle jag tycka, att de gjorde 
något mycket uselt. Men eftersom det är sam- 
hället ni vill till lifs, så gör ni nog alldeles rätt i 
att börja med äktenskapet. Kan ni få slut på fa- 
miljen, så är det snart slut med alltihop. Ja, det 
förstå ni stadsherrar måhända inte, men ser ni, 
jag är född på landet och min far och mor och 
mina syskon och hela mitt hem...» 

Jag kunde inte säga mera, ty plötsligt kom 
Ilögvalla och allt det älskade där hemma för mig 
med en sådan kraft, att jag fick tårarna i halsen, 
och det ville jag inte han skulle märka. Jag reste 
mig därför tvärt, då de spelade upp till tredje valsen. 

Men på natten låg jag och tänkte öfver allt, 
hvad han hade sagt, och då kom jag att tänka pä, 
att egentligen har ju du, farmor, ganska mycket 
af samma idéer. Du går aldrig i kyrkan och tål 
den inte. Du svärmar för franska revolutionen, 
och hvad äktenskapet angår, så tycker du ju också, 
att man framför allt skall ha sin fulla frihet. Men 



— 256 — 

du tycker allt detta liksom på ett allvarligare sätt. 
Du har tänkt öfver det under hela lifvet och har 
det liksom i blodet på dig; fastän jag heller aldrig 
förstår, hvarför du med dina liberala idéer har en 
sådan antipati for fattigt folk. Men du är fin och 
klok, som du är. 

När Erik Gram framställer sina åsikter för mig, 
då är det, som om han toge tappen ur en tunna, 
— så flödar det, och jag får intryck af att han 
läst det alltihop i en tidning och lärt sig det utan- 
till. Jag undrar, om han menar det? 

Just samma kväll, då han hade talat så delta- 
gande om de fattigas hunger, åt han med en glu- 
pande aptit af de stora sparrisarna, man serverade 
vid supén. Han hade sin tallrik rågad däraf och 
slok dem med en glupskhet, som när en taskspelare 
äter blår. Då han såg, att jag skrattade åt honom, 
vände han ryggen till. 

Ja, detta var min andra »betydande» kavaljer. 
Nu kommer den tredje, som af alla tre absolut har 
den bästa egenskapen, emedan han, som jag sade, 
är västgöte. Och du kan nog tänka dig, hvem 
han är. Det är min egen vän Jakob Ryding, som 
nu går här i ett af »verken», har oändligt tråkigt 
och väntar med änglatålamod, att allt detta tråkiga 
småningom skall belönas med en liten dusör, ty 
han har inte mycket att komma med, som du vet. 

Vi möttes alldeles oväntadt på en bal; jag 
visste inte, att han var där, och han hade nog 
lika liten aning om, att han skulle träffa mig, men 
jag såg plötsligt hans röda tupé flamma som en 



— 257 — 

glädjeeld öfver alla andra välkammade hufvuden. 
Han störtade öfver golfvet och grep mina händer 
med en sådan värme, och jag tog emot honom 
med en sådan fröjd, att nog litet hvar af dem, 
som sågo det, tänkte att det måtte vara något 
särskildt oss emellan. — Ja, visst är det något oss 
emellan! En gammal fast och varm vänskap. Jag 
håller så innerligt af honom, den hederliga själen! 

Men jag tror aldrig, farmor, att man skulle 
kunna bli riktigt kär i en gosse, man känt, sedan 
han ömsade tänder. Man har liksom ett slags 
moderliga känslor för honom. 

Emellertid är jag alltid gladast på en tillställ- 
ning, där jag upptäcker honom i ett hörn, hvar- 
ifrån han genast kommer fram, när han fått öga 
på mig. Han är som ett stöd, som om jag hade 
hela Västergötland bakom mig. 

Ja, detta var detta. 

På operan äro vi ganska ofta, ty tant och far- 
bror ha abonnerade logeplatser. När de inte gå, 
får Matilda och jag gå i deras ställe. Men jag 
förstår mig nog inte riktigt på operan. Så länge 
orkestern spelar uvertyren, tycker jag det är här- 
ligt, och väntar alltid, att ridån skall gå upp för 
en oanad skönhet. Men när då själfva operan 
börjar, vet jag aldrig, om jag skall höra på musi- 
ken eller försöka uppfatta hvad de säga och göra 
på scenen, och det hela förefaller mig så onaturligt. 
Men det är nog därför, att jag är från rama bond- 
landet. Då roa teatrarna mig mera, i synnerhet de 
glada skådespelen. 

1 logvalla. I j 



— 258 — 

Vi sågo här om kvällen ett mycket roligt 
stycke, som heter »Sällskap där man har tråkigt». 
Där var en gammal markisinna, som jag tyckte 
var så lik dig, farmor. Hon var liksom du den 
yngsta och den sötaste af hela sällskapet. 

Nu skall jag klä mig till den stora tilldragelsen, 
slottsbalen! God natt, söta farmor! 

Din Vanda. 

(Postskriptum följer i morgon.) 



FJÄRDE KAPITLET. 

Två dagar senare. 

Ja, nu är det öfverståndet. I går var jag sä 
trött, att jag rakt inte orkade skrifva. Men 
nu skall jag tala om alltihop. 

Matilda och jag iförde oss alltså på den stora 
kvällen våra hvita balklädningar. Matilda har en 
afundsvärd, rund och snöhvit hals, och bar en 
krans af flata ljusröda rosor om sitt blanka hår. 

Hon såg ut som en liten förnäm porslinsprin- 
sessa. Jag själf hade försökt förbättra min smalhet, 
för att inte säga min magerhet, genom att hölja 
lifvet på min klädning med ett moln af tyll, och söm- 
merskan hade fäst ett par långa tyllskärp på skuld- 
rorna, hvilka bundos i en knut på ryggen och föll ned 
som långa vingar, ett mod, som är mycket om- 
tyckt, och som ser bra ut, när man dansar. 



— 259 — 

Tant Aimée var i svart sammet med alla sina 
sköna äkta pärlor, och farbrors lilla figur dignade 
under de många dekorationerna på fracken. 

Det såg mycket lockande och fantastiskt ut att 
se alla de många ljusen i kronorna på slottet glittra 
genom fönstren, och jag hade rent ut hjärtklapp- 
ning af förväntan, då de gingo uppför trapporna. 
Det var ju också vackert där uppe, men inte på 
långt när hvad jag hade tänkt mig. 

Man kunde inte se skogen för bara trän, och 
»Hvita hafvet» var alltför fullt af svarta fiskar. 
Nej, i den salen skulle jag vilja dansa ensam, 
d. v. s. med en herre, som dansade bra; löjtnant 
Klint eller Jakob Ryding eller någon annan, om 
han bara kunde föra mig säkert. Nu var det nätt 
och jämnt, att man kunde röra sig litet i den stora 
trängseln. Jag försökte ha ögonen med mig och 
se på allt, men jag såg egentligen ingenting, och 
det hela flyter ihop för mitt minne i en stor massa 
af svart och hvitt, ljus, juveler och värme. 

Det enda tydliga minne jag har är prins Carl, 
vår egen hertig. Det är den vackraste herre jag 
sett. Honom skulle jag vilja ha — men honom 
kan man ju inte få. Men allra helst skulle jag 
vilja se honom till häst, klädd i guldrustning, och 
en hjälm med svajande hvita fjädrar i spetsen för 
en här af korsfarare draga förbi som en syn. Han 
skulle inte gå klädd som vanliga militärer. Åtmins- 
tone kunde han väl ha krona och mantel. I alla 
fall skall farmor veta, att jag njöt den höga äran 
att dansa vis a vis mot honom i en frangaise. Jag 



— 260 — 

dansade med grefve Gaston. Och farmor må tro, 

att jag neg till jorden för vår hertig. Jag måtte 

ha gjort det bra, ty tant Aimée sade sedan till mig: 
»Ja, så skall man niga för kungliga personer!» 
Detta var festens oförgätliga glanspunkt. Sedan 

var det bara ansträngning. Det var alltför varmt, 

och jag nästan sof i vagnen hem. 

I går morse vaknade jag ganska sent vid att 

någon öppnade muslinsgardinerna om min säng. 

Jag trodde det var kammarjungfrun och sade med 

slutna ögon: 

o 

»A, var god och ställ teet där borta, Lova!» 

Men det var inte Lova, det var Matilda. Hon 
stod i sin ljusa morgondräkt mellan de hvita gar- 
dinerna och såg strålande glad ut: 

»Hvad är det, Matilda?» frågade jag och satte 
mig upp i sängen. 

»Lyckönska mig!» sade hon. »Jag är den lyck- 
ligaste människa i världen!» 

»Då är du förlofvad med grefve Gaston», sade 






J a g 

»Hur kunde du veta det?» sade hon och om- 
famnade mig. 

Så nu ha vi förlofning i huset. 

Farbror och tant Aimée äro öfverlyckliga. 

Fästmannen har varit här till middag med sitt 
andra jag, lille grefve Manfred. Tant Aimée hade 
också bjudit Jakob, som redan flere gånger varit 
här hemma. Man gjorde ingen hemlighet af den 
lyckliga händelsen, och då grefve Manfred skulle 
bort på kvällen, tror jag att de bjudit Jakob komma 



— 26 1 — 

hit, för att han skulle underhålla mig, så fästfolket 
ostördt kunde få samspråka på tu man hand. 

Jag satt med Jakob inne i lilla kabinettet, där 
ett par ljus voro tända i kronan (tant Aimée vill 
alltid ha dämpad belysning), då Jakob plötsligt säger: 

»Vanda, det är något, jag så gärna ville fråga 
dig om.» 

Jag såg genast på det allvarsamma uttrycket i 
hans ögon, hvad det var, och jag lade raskt min 
hand på hans och sade: »Nej, söta, snälla, säg det 
inte.» Han såg då mycket olycklig ut och sade 
sakta : 

»Du vet i alla fall, Vanda, att — — — » 

»Att vi två äro och förbli två trofasta gamla 
vänner», sade jag, hvarmed jag reste mig och gick 
in till de andra. 

Han såg sedan mycket stilla och allvarsam ut 
och gick tidigt bort. Men hvarför i all världen vilja 
herrarne, att man skall älska dem? Det är allt bra 
mycket begärdt! Jag ka7t nu hvarken älska den 
ene eller den andre af dem. Men dig älskar jag 
och är din egen flicka 

Vanda. 

FEMTE KAPITLET. 

Det var ej samma blomma, 
Det. var ej samma vind. 

o 

Aret efter kom André hem på hösten. Grun- 
den till att hans föräldrar åter ville taga 
honom till nåder var den, han själf förutsagt: han 



— 2Ö2 — 

hade gjort lycka. Under det sista året hade hans 
lärare önskat, att han skulle uppträda offentligt, 
och han hade låtit höra sig på flere mindre och 
större konserter med mycken framgång, ja, hade 
till och med varit kallad att spela vid hofvet för 
en utvald åhörarekrets. Kritiken hade varit honom 
mycket gynnsam och omtalat honom som en fram- 
stående talang, hvars medfödda begåfning och grund- 
liga studier inneburo de vackraste löften för hans 
framtid. André hade skickat en del urklipp ur 
olika tidningar till öfverstinnan, hvilka hon i sin 
tur hade stuckit till Anders Bunge. Han läste med 
förvåning och glädje alla loford om sin förskjutne son ; 
men då han kom till referatet om hans uppträdande 
vid hofvet, där själfva kungen hade sagt honom några 
uppmuntrande ord, ja, då kunde icke Anders Bunges 
svaga hjärta stå emot längre, det smalt! 

Med darrande händer och tårar i ögonen räckte 
han fru Anna notiserna, hvilka hon genomläste. 
Då hon slutat läsningen, sade hon med sin mildaste 
röst: »Ja, det ser ju nästan ut, som om vår Herre 
velat det så!» 

Föräldrarna hade ett längre samtal, hvarefter 
de gemensamt skrefvo till André, att eftersom det 
visat sig, att han tog sin uppgift på allvar och 
verkligen tycktes ha funnit sin kallelse, så skulle 
de icke längre göra sin vilja gällande, utan voro 
redo att förlåta och taga emot honom, om han hade 
tid och tillfälle att komma hem till Sverige. 

Det blef då beslutadt, att André skulle komma 
hem och tillbringa september månad på Högvalla 



— 263 — 

och i oktober försöka att få uppträda ett par gånger 
i Stockholm, innan han återvände till Dresden. 

Under det sista året hade ett par ändringar in- 
trädt i förhållandena kring Högvalla. På majors- 
bostället bodde icke längre den sköna fru Ida. 

Genom någon kombination i armén hade hennes 
man blifvit utnämnd till öfverstelöjtnant och kort 
därefter till öfverste vid Södermanlands regemente 
och nedslagit sina bopålar nära Södertälje. Fru 
Ida var mycket nöjd med denna ändring. 

Först och främst tyckte hon mera om att heta 
öfverstinna än majorska, och framför allt var hon glad 
öfver att komma så mycket närmare Stockholm. 

Lifvet nere på landsbygden började trycka henne 
mera, än hon kunde uthärda. Det var heller icke 
utan, att herrgårdsfruarna i Västergötland drogo 
en lättnadens suck, då fru Ida gaf sig i väg med 
alla sina koffertar, ty så godt som alla deras män 
hade en större eller mindre svaghet för denna tju- 
serska, som så oändligt öfverstrålade sin omgifning, 
såväl genom sin yttre företeelse som genom intelli- 
gens och talang. De kände sig samt och synner- 
ligen undanpetade i hennes närvaro. 

På majorsbostallet inryckte nu major Brask, en 
äldre militär med grått hår, ett manligt, allvarligt 
utseende, fåordig och lugn. Han var känd inom 
armén som en omutlig hedersman, men en mycket 
sträng chef. 

Hans underordnade darrade för hans allt upp- 
täckande ögon och hans obevekliga rättvisa. Själf 
darrade han bara för en, och det var för sin hustru. 



— 264 — 

Fru majorskan kunde täfla med majoren i bredden 
öfver axlarna och i imponerande militärisk hållning. 
I dåligt väder begagnade hon sin mans stöflar, och 
om hon gett sina mustaschers anlag tillfälle att 
utveckla sig, så skulle hon heller icke i det afse- 
endet ha stått efter sin äkta hälft. 

Hvad det krigiska lynnet beträffar, öfverträfifade 
hon honom till och med, ty hon låg i idelig fejd 
med sina tjänstflickor, som flyttade lika ofta som 
det var månader i året, och det var måhända dessa 
rymmerskors elaka tungor, som lade grunden till 
de rykten, som gingo om majorens hushåll. Man 
sade, att hvardagsporslinet där hade en så stry- 
kande åtgång på grund af den färdighet, majorskan 
besatt i att singla tallrikarna förbi öronen på sin 
äkta man, när hon var i upprörd sinnesstämning. 

Hvilka medel hon nu än i verkligheten använde, 
så var det säkert, att det alltid var hennes vilja, 
som gick igenom. Barn hade herrskapet icke, 
men ganska mycket pengar, och då nu fru Ida 
skulle flytta och önskade att taga en del ting med 
sig, som hennes man bekostat af egna medel vid 
majorsboställets sista reparation, så gjorde major- 
skan Brask absolut uppror. Hon och hennes man 
hade mycket väl råd att inlösa både parkettgolfvet 
i salen och marmorgolfvet i verandarummet. Hon 
ville ha samma markiser, samma kulörta fönster i 
hallen och öfverhufvud allt, hvad fru Ida hade ar- 
rangerat, och som gaf glans åt majorsbostället. 
Om hon icke själf kunde täfla med fru Ida i skön- 
het och elegans, så ville hon åtminstone ha sitt 






— 265 — 

hus inrättadt så lika hennes som möjligt. Det till - 
vägabragtes då en öfverenskommelse mellan de 
båda härförarne om bytets delning och en ärofull 
fred, och sedan fru Ida hade försvunnit till »sällare 
jaktmarker», trampade nu majorskan Brask med 
fasta steg på hennes hvita marmorgolf och kände 
sig som herre på täppan. Ortens damer kände sig 
så lättade vid fru Idas afresa, att de med en viss 
varm ifver hälsade hennes efterträderska välkommen 
i sin krets. 

När hon visade sig vid deras bjudningar i hela 
sin längd och bredd, starkt behängd med gyllne 
kedjor, och leende huldsaligt mot sällskapet, ja, 
då var hon dem alla en kär gäst. En dam, som 
begagnar sin mans stöflar och har en ganska lof- 
vande skäggväxt, kan aldrig bli en farlig rival. 

I prostgården hade en ganska sorglig ändring 
inträffat. Prosten hade fått ett lätt slaganfall. Visser- 
ligen hade han ganska snart repat sig, men hans minne 
hade fått en knäck. Han hade svårt att komma 
ihåg substantiven och i synnerhet långa ord. Då 
nu långa ord just var hvad prosten haft förkärlek 
för, och då han alltid varit känd för sin flödande 
vältalighet på predikstolen, så miste han både 
modet och smaken att predika och blef tvungen att 
taga sig en adjunkt. 

En sådan anlände i skepnad af en person vid 
namn Isidor Langstedt. 

Det var en yngre man med ett långt, blekt 
ansikte, tunt blondt hår, och utstående vattenblåa 

>n. Hans fullkomligt korrekta uppförande och 



— 266 — 

hans ojämförliga ledsamhet voro enastående. Han 
skref sina mycket långa predikningar, hvilka han 
läste upp med något besvär, då han var ovanligt 
närsynt, och som åhördes af en snarkande för- 
samling. 

»Nej, tacka vet jag vår egen prost!» sade bond- 
gummorna, när de vaknade upp och gingo från 
kyrkan. 

För Anne-Marie var den nye adjunkten en svår 
pröfning, ty han blef genast dödligt kär i henne 
och förföljde henne till alla tider med mer och 
mindre tydliga uttalanden om sina känslor, vid 
hvilka tillfällen han begagnade uttryck, som Anne- 
Marie var säker om att han skrifvit upp och läst 
öfver. 

Emellertid kunde hon bäst undslippa honom 
genom att gå in till sin far. Prosten uppehöll sig 
numera det mesta af dagen i sitt rum och tog 
blott i nödfall emot adjunkten. Prostinnan och 
Anne-Marie gingo mera än någonsin upp i att 
sköta om och omhulda den sjuke mannen. De 
formligen proppade honom som en kapun med 
goda saker, naturligtvis strängt följande läkarens 
order; och för resten gjorde Anne-Marie allt för 
att upplifva faderns enformiga tillvaro, medan mo- 
dern sysslade med hushållet. Hon läste tidnin- 
garna för honom i oändlighet och spelade i timtals 
schack med honom, ett spel, hvari prosten var 
särdeles förtjust, i synnerhet om han vann, hvilket 
lilla nöje Anne-Marie ju alltid gärna beredde 
honom. 



— 267 — 

Det föll aldrig prosten in, att detta mycket 
innesittande lif kunde taga på hans unga dotters 
hälsa. Hennes hvita hy började bli allt för genom- 
skinlig, och hennes ögon hade fått ett trött uttryck. 
Fadern tänkte aldrig på, att hennes sinne må- 
hända kunde behöfva en mera stärkande föda, än 
hvad som var att hämta ur tidningsspalterna, och 
hur kunde han ana, att hennes hjärta försmäktade 
af längtan efter någon, som hade spårlöst försvun- 
nit, och från hvilken det blott då och då föll ett 
par ord, som några sparsamma droppar från ett 
regn, som man törstar efter, men som aldrig kom- 
mer? 

Då Vanda talade om för Anne-Marie, att för- 
äldrarna skickat efter André, erfor hon en känsla 
som nästan liknade ångest. En besynnerlig be- 
klämning lade sig öfver henne. Hon hade nu i 
snart fyra år så beständigt tänkt på honom, att 
hennes tankar och känslor hade blifvit trötta och 
hans bild liksom blifvit otydlig. Skulle nu denna 
dröm bli verklighet? Skulle han snart stå lifslef- 
vande för henne? Hur skulle han vara? Och hur 
skulle han finna henne? Underrättelsen om hans 
snara ankomst gaf hela hennes väsen en stöt, som 
fysiskt och andligt ansträngde henne i allra högsta 
grad. Och med hela sin varelse darrande af upp- 
rörda känslor, fick hon så taga tidningen och sätta 
sig ned och läsa för sin far om kreatursmarkna- 
den i Skeninge och arbetarestrejken i Helsing- 
borg. 

Den septembermorgon, André väntades hem 



— 268 — 

till Högvalla, gick Vanda och frös. Hon kunde 
omöjligt bli varm. Hennes händer voro iskalla, 
och hon skakade hela tiden lätt öfver hela krop- 
pen. Oroligt gick hon fram och åter, ut och in, 
upp och ner för trapporna. Tiden ville icke gå, 
den var som fastspikad. 

Karl hade varit ute att skjuta rapphöns, och 
Charlotte var nere i köket sysselsatt med ett stort 
bak. Vanda hade gjort allt hvad hon kunde för 
att pryda Andres rum. Hon hade plockat den 
vackraste bukett af remontantrosor och satt på hans 
bord och där bredvid uppställt ett dubbelporträtt 
af henne själf och Anne-Marie. Det var en foto- 
grafi, de tagit en dag i Sköfde, och jungfrun, som 
städade rummet, kunde ju tro, att det var för Van- 
das egen skull, hon ställt fram det. Nu visste 
hon rakt inte, hvad hon mera skulle ta sig till. 
Aldrig hade tiden gått så långsamt. Hon stod nu 
i hallen och talade vid en liten bondgosse, som 
berättade henne, att räfven hade bitit ett par af 
deras hönor, och för ett ögonblick var hon så upp- 
tagen af hans berättelse, att hon spratt tilJ, då 
hon hörde gruset knarra under hjulen på den lilla 
vagnen, som i full fart kom in på gården. 

Bondgossen och hans räfhistoria försvunno spår- 
löst någonstans nedför trappan till köket, — 
dörren flög upp, och där stod André framför 
henne! 

Han hade blifvit mycket lång och betydligt 
bredare öfver axlarna, det såg hon genast, men 
hans ansikte, hans leende, hans ögon voro ju de- 



— 269 — 

samma, då han stod där och betraktade henne 
med händerna på hennes axlar. 

»Hvad du har blifvit lång, Vanda!» sade han. 

»Ja, och vacker!» tillade hon skrattande, me- 
dan hon omfamnade honom. 

»Ja, visst är du vacker!» sade han och höll 
henne ut ifrån sig. »Du liknar en majsol!» 

»Och pappa säger, att jag liknar en våg. Så 
måtte det väl vara något hos mig, som har sitt 
ursprung i hafvet», sade hon leende och omfam- 
nade honom på nytt. 

»Hvar är far och mor?» frågade han i däm- 
pad ton. 

»Uppe hos sig själfva», svarade hon. 

»Jag går genast upp», sade han fort och sakta. 
»Låt mig gå ensam!» 

Han skyndade uppför trappan, men mötte vid 
första afsatsen Pyllran. Hon bredde ut båda ar- 
marna för att omfamna honom och därefter bör- 
jade hon, mera låghalt än vanligt, att kretsa om 
honom, som en liten hund. 

»Gud, hvad du har blifvit vacker, min gosse», 
utbröt hon. »Intet under, att de tyska damerna 
äro tokiga efter dig! Ja, säg mig inte emot! Det 
ha vi ju läst i tidningarna.» 

Då André kom upp till sin fars dörr, stannade 
han ett ögonblick, innan han knackade. Hans 
hjärta bultade mycket högt. Men strax innanför 
dörren kom hans far honom till mötes. 

lian gick i mjuka tofflor och var klädd i natt- 
rock. 



— 270 — 

»Välkommen, min gosse, välkommen!» sade 
han blott och öppnade famnen. 

Han grät ganska ymnigt och gaf sina tårar 
fritt lopp. 

I länstolen satt fru Anna och stickade. Hon 
lade ned arbetet, då André kom in, och han skyn- 
dade fram till henne, lade sig på knä framför 
henne på golfvet och tog båda hennes händer. 

»Mamma är ju inte ond på mig längre?» sade 
han och såg upp emot hennes ansikte. 

Hon lade handen på hans panna och lutade 
hans hufvud bakåt. 

»Det skulle väl vara så», sade hon vänligt. 
»Jag börjar tro, att också det lefnadskall du valt, 
kan uppfattas med allvar.» 

»Om det kan, mamma!» svarade han och kysste 
häftigt hennes händer. »För mig är det det all- 
varligaste och heligaste af allt.» 

»Det är nu åter för mycket», sade hon och 
drog ihop ögonbrynen. »Men vi skola vara glada 
nu och försöka förstå hvarandra.» 

»Får jag gå och hälsa på Bertel?» frågade 
André. 

Modern öppnade dörren och ropade med sin 
mildaste röst: 

»Kom hit, lilla Bertel! Kan du se, hvem som 
har kommit hit?» 

Bertel stod i dörren. Det var underligt för 
André att återse honom, nu en man på tjugusju 
år, med ett kraftigt, brunt skägg och en välvuxen 
kropp, och så detta uttryck, som hos ett spädt 



— 2/1 — 

barn, som försöker göra sig bekant med lifvets före- 
mål. 

Han såg en stund tyst på André, så skrattade 
han och tog hans hand. 

»Han är glad», förklarade modern, »han tycker 
om dig.» 

»Stora bror», sade Bertel och såg vänligt på 
André. »Stora bror har varit ute och ridit. Har 
du nötter åt mig?» 

Nötter var det bästa Bertel visste, och fru 
Anna, som alltid hade ett förråd af dem till hands, 
stoppade Andres ena hand full därmed. 

Så snart han räckt dem till Bertel, gick denne 
in i sitt rum och satte sig att knäcka dem. 

Karl och Charlotte kommo rusande uppför 
trapporna för att hälsa på André. På länge hade 
föräldrarna icke hört Charlotte skratta så gladt, 
och Karl räckte brodern handen till ett hjärtligt 
välkommen, men i samma ögonblick kände han 
dock den gamla taggen i sitt hjärta. 

»Nu är han här igen, den oemotståndlige. Jag 
undrar, om han nu på allvar ämnar taga Anne- 
Marie ifrån mig?» tänkte han emot sin vilja. 

Så skulle ju André ned till öfverstinnan och 
Vanda följde honom. 

Då de kommo in i hennes salong, stod den 
gamla damen midt på golfvet, uppsträckt i svart 
siden och spetsar, med en hållning, som om hon 
skulle »hålla cour», för att dölja, hur hon darrade 
i alla leder. I lon var alldeles oförberedd på det 
satt André hälsade på henne. 



— 272 — 

»Farmor!» ropade han och störtade emot 
henne. »Har jag dig ändtligen?» och därmed lyfte 
han upp den sirliga gamla damen på sina armar 
och började springa golf vet rundt med henne, som 
om hon varit en liten flickunge. 

Öfverstinnan försökte hålla sig så stram och 
styf som möjligt, medan hon med en röst, som 
skulle föreställa att vara sträng, ropade: 

»Jag tror du har blifvit alldeles tokig, pojke! 
Vill du genast sätta ner mig!» medan Vanda 
sprang efter dem och förmanade: 

»André! för all del! Tappa henne inte!» 
Ändtligen lade André henne raklång på soffan, 
där hon fick ligga en stund och vifta sig med sin 
näsduk. 

*J a > J a g vet J u mte ans > hvad jag skall göra 
åt dig!» sade han och kysste henne på båda 
kinderna. »Det är ju du, som är roten och upp- 
hofvet till alltihop.» 

»Men hade jag vetat, att du skulle bli så de- 
moraliserad där ute», sade öfverstinnan, som nu 
hade satt sig värdigt till rätta i soffan, »så hade 
du minsann inte fått ett öre af mig.» — 

Det var en mycket glad och mycket riklig 
mellanfrukost, som den förmiddagen serverades på 
Högvalla. 

André talade nästan oupphörligt, som det bru- 
kar vara, när någon kommer långväga ifrån och 
har oändligt mycket att berätta. 

»Och Hans Majestät kungen af Sachsen var 



— 273 — 

ju nöjd med dig?» sade fadern, i det han lade en 
utmärkt rapphönsbit på Andres tallrik. 

»Han sade det», svarade André. »Jag tror 
för resten de voro nöjda allihop.» 

»Ja, ni skall få se!» fortsatte fadern, liksom 
upplysande till hela familjen. »Småningom komma 
konstnärerna till sin rätt. Om det är bildade 
människor, som bli konstens representanter, så 
kommer nog litet hvar att medge, att också de 
sköna konsterna ha sitt fulla berättigande. Skål, 
André! Lycka till!» 

Alla klingade med honom, och till och med 
fru Anna log, då hon stötte sitt glas emot hans. 

Så skulle ju André ned och hälsa på husmam- 
sellen och' jungfrurna och kusken och trädgårds- 
mästaren. 

Han hade varit allas älskling, och det sätt, 
hvarpå de mottogo honom, visade, att de icke 
glömt honom. 

Och så var André hemma. 



Fram på dagen sade Vanda till André: 

»Nu skall du väl öfver och hälsa på Anne- 
Marie?» 

»Redan i dag?» sade André. »Jag hade tänkt 
få vara här hemma till i morgon.» 

-Jag tror nog hon skulle bli mycket ledsen, 
om du lät henne vänta så länge», svarade Vanda. 
i lon säg undrande på brodern. 



— 274 — 

»Nå, så gå vi i dag», svarade han genast. »Du 
går väl med mig?» 

»Vill du inte hellre gå ensam?» sade Vanda. 
»Nej, h varför det?» svarade André gladt. »Jag 
vill naturligtvis helst ha dig med mig.» 

»Så gä vi genast», sade Vanda. »Annars går 
solen ned.» Och en stund därefter vandrade de 
två syskonen arm i arm den ganska långa vägen 
ned till prostgården. De hade så mycket att tala 
om. Det kom huller om buller i afbrutna satser, 
i munnen på hvarandra, och innan de visste af 
det, voro de framme. 

»Nu kan du gå här in genom trädgården, upp 
till verandan», sade Vanda och öppnade grinden 
för brodern, »så går jag gårdsvägen och skickar 
Anne-Marie ut till dig.» 

André ville göra invändningar, men Vanda var 
redan borta, och han gick in i trädgården genom 
gången under äppelträden, som förde fram till ve- 
randan. Alla färger stodo så bjärta i september- 
luften, och på den stora verandan hängde det 
vilda vinet som ett blodrödt draperi, släpande 
ända ned till jorden. Allt omkring var ljudlöst 
och stilla. André stod och såg in emot dörrarna 
till de inre rummen. 

Nu hörde han en dörr öppnas och stängas, 
och lätta fotsteg öfver golfvet. 

Där stod Anne-Marie framför honom. Ett 
ögonblick voro de tysta och sågo på hvarandra, 
och i samma stund förstodo de ömsesidigt, att de 



— 275 — 

icke voro de samma, som dä de skildes för fyra 
år sedan. 

André hade bevarat Anne-Marie i sitt minne 
som en bild af ungdomen i dess första, fläckfria 
glans, och hade än hennes bild i ganska långa 
mellantider varit undanträngd af andra förbigående 
intryck, så hade han dock beständigt vändt till- 
baka till den som till det ljusaste och renaste han 
sett i lifvet. 

Hon var för honom liljan i hans ungdoms träd- 
gård, om hvilken han så säkert visste, att den en- 
dast doftade för honom, och som han förr eller 
senare skulle vända tillbaka till för att plocka. 

Då han nalkades hemmet, var det, som om 
hennes bild flyttade längre bort. Den hörde lik- 
som till det förgångna, och han hade helst upp- 
skjutit att träffa henne, om icke Vanda hade yrkat 
därpå. 

Nu stod hon framför honom, och hon var icke 
längre den han hade drömt om. Det var, som 
om ungdomens första hälsa och glädje hade läm- 
nat henne. Hon såg blek och lidande ut, och 
hennes ögon hade ett trött och sorgset uttryck, 
då de mötte hans. 

Anne-Marie förstod hans pröfvande, främmande 
blick och böjde sitt hufvud som för en oundviklig 
dom. Då greps han af en så underlig rörd och 
och vemodig känsla, att han slöt henne i sin famn, 
kysste hennes panna och sade sakta: 

»Lilla Anne-Marie, är du sjuk?» 



— 276 — 

Hon lyfte sina tårfyllda ögon med en outsäg- 
lig kärlek emot honom och sade: 

»A, nej, inte sjuk, men jag har sörjt så myc- 
ket öfver pappa, och så — så har jag längtat — 
åh, längtat så förskräckligt efter dig!» 

Hon lade sitt lilla hufvud till hvila på hans 
bröst, medan han höll armarna fast om henne, och 
i det ögonblicket sade han sig själf, att han ald- 
rig skulle öfverge henne. Det skulle för honom 
vara hans heligaste plikt att aldrig svika detta tro- 
fasta hjärtas kärlek, och då han förde henne till 
bänken på verandan och satte sig vid hennes sida, 
var det med en känsla, som en mor har för sitt 
lidande barn. 

Anne-Marie lutade sitt hufvud emot hans skuldra 
och satt alldeles tyst, medan han höll hennes hand 
i sin, och så sutto de, då Vanda kom genom 
salen med raska steg för att förbereda dem, då 
hon icke ville öfverraska dem midt i en kärleks- 
duett. 

Då hon kom ut på verandan, logo de båda 
emot henne, men det var icke två älskandes lyck- 
saliga leende efter att nyss ha återfunnit hvar- 
andra, det var något så ansträngdt och dämpadt 
i deras uttryck, att Vanda kände en plötslig stark 
smärta midt i hjärtat; hon hade i samma ögon- 
blick klart för sig, att det inte var, som det skulle 
vara. Det var två besvikna människor, som sutto 
där och försökte hålla fast vid hvarandra. 

»Jag stör er väl inte?» sade hon, fastän hon 
mycket väl förstod, att hon var mera än välkommen. 




277 



» 



»Visst inte!» sade Anne-Marie med så glad 
röst, som hon kunde åstadkomma. »Men jag 
tror, att pappa och mamma också gärna skulle 
vilja hälsa på André.» 

De reste sig alla och gingo in till prosten. 
Han låg på en soffa, omstoppad med kuddar, och 
prostinnan var sysselsatt med att ordna tidnin- 
garna på bordet. Hon gaf André sin lilla torra 
hand och önskade honom välkommen med en så 
lugn röst, som om han skulle ha lämnat dem 
dagen förut; men prosten visade tydliga tecken på 
att det gladde honom att återse André. 

»Välkommen, min unge vän! Välkommen», 
sade han med en något tjock röst. »Du har varit 
länge borta, och det har händt mycket, sedan du 
reste. Jag har haft en liten åkomma, en liten — 
ja, en liten nervåkomma. Inte slag, å nej, inte 
slag! Men jag har fått något, något så där, — 
ja, hvad skall jag säga? Något som inte alltid 
är så behagligt. — Talar inte i kyrkan, håller inte 
ofta ■ — ja, hvad heter det? — Talar inte i kyr- 
kan. Ibland värker det här!» Han höll sig för ena 
tinningen. »Men så flyttar det sig, riktigt ill- 
marigt hit!» Han tog sig i nacken. »Dessa här!» — 
han slog sig på benen — »dessa här äro heller inte 
så lediga som förr; men det är ju så för alla, som 
bli gamla. Denna här» — han lyfte sin högra hand 
— »vill liksom inte riktigt lyda mig mera, — tung, 
tung som bly! Men mor skrifver för mig, och 
tösen här, mitt hjärtegryn!» 

Han tog Anne-Marie under hakan. »Ja, hon 



— 278 — 

är ju som när den där skiner!» Han pekade upp 
emot höstsolen. 

»Denna är ful!» fortfor han och räckte ut 
tungan; »men humöret är godt, och inte är det 
egentligen något fel på mig.» 

Det gjorde ett så pinsamt intryck på André 
att se den slagne mannen ligga och förklara, huru 
bra det var med honom, och ännu sorgligare var 
det att se Anne-Marie, som med en ängslig, spänd 
blick lyssnade till faderns ord. 

Icke en fråga hade prosten att göra André 
angående lians lif och arbete, förr än i det ögon- 
blick han skulle gå. Då vände han sig emot ho- 
nom och sade : 

»Nå, du håller väl på med ditt — ditt», han 
spelade med fingrarna på sin mage. »Spelar, inte 
sant?» och utan att vänta på svar viftade han 
till afsked med vänstra handen och lade sig till hvila. 

Då André och Vanda vandrade hem tillsam- 
mans, växlade de icke många ord. Vanda vågade 
icke fråga André något närmare om hans möte 
med Anne-Marie. Hon hade icke mod att höra 
hvad hon trodde han skulle säga henne, och 
André visade själf ingen lust att tala. Men från 
den stunden kände Vanda, att det hade kommit 
något emellan dem, något man icke skulle röra 
vid, och som låg som ett tungt, kväfvande moln 
öfver dem, — något outsagdt, som alltid gjorde 
sig påmint, hvad de så för resten talade om. Det 
viktigaste undveko de båda. 

Den första veckan efter sin hemkomst gick 



— ^79 — 

André omkring och återsåg med glädje alla kära, 
gamla ställen, hälsade på gårdens folk och gjorde 
långa ridturer. Men det dröjde icke länge, innan 
han började bli orolig, kunde icke sysselsätta sig 
med en och samma sak och såg ofta på klockan. 
Han var van vid ett så omväxlande och innehålls- 
rikt lif, upptaget af strängt arbete, att han rent 
ut sagdt hade tråkigt på landsbygden. Han tyckte 
icke ens om att spela, då han fann den gamla 
flygeln under all kritik. 

»Den står där och själfdör, därför att ingen 
spelar på den», sade han. »Det är med ett instru- 
ment som med en människa: det slocknar, om 
ingen sysselsätter sig med det. Nu är det för 
sent! Nu kan ingen få det gamla skrället att 
ljuda mera. Det är bäst att bränna upp det.» 

André nekade på det bestämdaste att aflägga 
besök på granngårdarna. »De ha glömt mig för 
länge sen», sade han. »Och uppriktigt sagdt, så 
längtar jag icke alls efter dem.» 

Efter majorskan frågade han aldrig. Måhända 
hade han blifvit underrättad om att hon icke mera 
fanns på trakten. Däremot ville André strax ett 
par dar efter sin hemkomst bort och hälsa på herr 
Antony, och sedan gick han nästan hvarje dag 
till honom. 

»Det finns inte i Europa många af hans likar!» 
sade André. »Han är inte skald och inte filosof 
och inte musiker, men han är mera än allt detta 
ihop. Han är som en naturkraft. Det finns ingen i hela 
världen, som jag sä gärna spelar för som för honom.» 



— 280 — 

Ibland gick André ensam dit, men ofta hade 
han både Vanda och Anne-Marie med sig. Han 
gick då alltid med Anne-Marie under armen, men 
han vände oftast sina ord till Vanda, så det gärna 
blef ett samtal mellan de två, hvartill Anne-Marie 
var en tyst åhörarinna. Gamle Antony mottog 
alltid sina unga vänner med största förtjusning. 

»Mitt fattiga hem har ju blifvit en helgedom», 
sade han, »sedan Apollo själf spelar där och två 
af gracerna sitta och lyssna.» Och underligt var 
det, att fastän Antonys lilla klaver var ett ännu 
sämre hackbräde än flygeln på Högvalla, — så 
kunde André locka en helt annan klang och 
skönhet därur. 

»Det är inte min förtjänst», sade han till herr 
Antony. »Det är farbrors förtjänst. För den, 
som lyssnar som du, gör musiken sitt allra bästa. 
Jag spelar aldrig så bra som här.» Och Antonys 
gamla trädgårdspaviljong återljöd af alla de stora 
komponisternas tonande tankar. I timtals satt 
André vid klaveret och tolkade hvad Beethoven 
och Bach, Chopin och Schubert ha anförtrott 
mänskligheten. Herr Antonys svarta ögon blefvo 
ännu svartare. Hans ansikte strålade af fröjd och 
allvar. Vanda lyssnade med hela sin själ, icke 
blott för att höra, utan ock för att lära. Hon 
ville kunna förstå allt, hvad André förstod, och 
fastän hon själf icke hade anlag för att utföra 
musik, uppfattade hon den på ett sällsynt varmt 
och klokt sätt och hade mycket sinne för olika 
stilarter. Hon frågade om allt, som hon icke för- 



— 2cSl — 

stod och ville gärna höra samma saker omigen. 
Anne-Marie satt tyst, lycklig att få vara med på 
ett hörn, och hon var ju säker på att ingen i hela 
världen kunde spela som André. Allt han spelade 
var skönt och underbart. Hon hade nog också 
sina älsklingsstycken. Det var ett par menuetter 
af Haydn och ett par visor af Schubert, och fram- 
för allt en fantasi öfver svenska folkvisor, som 
André komponerat. André spelade också så gärna 
hvad han visste Anne-Marie tyckte om, och när 
han slutat ett sådant stycke, vände han sig åt det 
håll, där hon satt och sade: »Det där var ett af 
Anne-Maries egna stycken», och så log han så 
mildt och såg så varmt på henne med sina gråa 
ögon, att hon ett ögonklick kände sig obeskrifligt 
lycklig. »Han håller nog i alla fall af mig, när 
allt kommer omkring!» tänkte hon och suckade. 
— Hemma på Högvalla spelade André som sagdt 
icke. Han skyllde på instrumentet, men saken 
var nog den, att han visste hans mor skulle lyssna 
med ovilja, hans far med oförstånd och hans 
gamla farmor med stor otålighet. »Och inte kan 
jag jämt sitta och spela 'Näckens polska' för 
Karl och Charlotte», sade han med litet ironi öfver 
deras musikaliska smak. 

»Jag är riktigt glad, att du inte jämt sitter och 
spelar här hemma», sade öfverstinnan. »Då kan 
man få ro att tala ordentligt med dig.» Och den 
gamla damen hade mycket att fråga om och kunde 
aldrig fä nog af Andres berättelser om allt, han 
upplefvat på kontinenten. »Ack ja», suckade 



— 282 — 

öfverstinnan. »Den som vore aderton år, så reste 
jag sannerligen ut med dig. Man kunde då verk- 
ligen behöfva att ibland lefva på en mera välsma- 
kande föda än resignation. Det blir så torrt i 
längden; och med allt vårt skryt öfver oss själfva 
och vårt land, så äro vi svenskar dock inte annat 
än bondlurkar och barbarer i jämförelse med de 
stora, civiliserade nationernas 

För ingen af föräldrarne hade André och Anne- 
Marie omtalat sin förlofning — om man skulle 
kunna kalla den så. De ville vänta, till dess André 
kom tillbaka från Stockholm, där han skulle kon- 
sertera och där han mycket hoppades på att få 
uppförd en pianokonsert med orkester, han kom- 
ponerat. När han då på återvägen stannade litet 
på Högvalla, innan han åter reste ut, kunde man 
måhända ha några mera bestämda framtidsplaner 
att framlägga. 

Anne-Marie vågade icke lämna fadern, som nu 
på hösten hade varit ovanligt klen, men Vanda 
skulle naturligtvis följa André till Stockholm och 
höra honom spela. — 

De reste i början af oktober. 



ANDRA AFDELNINGEN 



FÖRSTA KAPITLET. 
André spelar. 

Vanda bodde också denna gång hos grefve v. 
Döllens. De hade flyttat tidigt upp till Stock- 
holm för att hjälpa Matilda med att köpa utstyr- 
sel, dä de ungas bröllop skulle firas strax på ny- 
året, hvarefter de nygifta ämnade företaga en ut- 
ländsk resa. 

Matilda befann sig i ett komplett lycksalighets- 
tillstånd med sin beundrande fästman vid sin sida 
och simmade i ett öfverflöd af siden, spetsar, mat- 
tor och möbeltyger, som skickades hem högtals 
till urval. Intet blef sparadt för att göra Matildas 
person och tillkommande hem så utsökt som möj- 
ligt, och hon hade bokstafligen intet mera att önska. 

Emellertid bar hon sin medgång med samma 
sinnesro, som hon förut hade burit åtskilliga mot- 
gångar. Hon var alltid samma charmanta lilla 
person, leende och älskvärd mot hela världen, röd 
och hvit som sachsiskt porslin, och med sina tunga 
ögonlock döljande uttrycket i sina ögon. Vanda 
sade om henne: »Matilda är så förnäm, att hon 
alltid har rullgardinerna hälft nere, så att ingen 
skall kunna titta in i väningen.» 



— 284 — 

Såväl Matilda som de gamla v. Döllens voro så 
upptagna af tankar och förberedelser till bröllopet, 
att de lämnade Vanda tämligen åt sig själf, som 
hon var mycket tacksam för, ty hon var i en stor 
och orolig spänning för Andres uppträdande, som 
snart skulle äga rum. 

Första gången skulle han uppträda på operan, 
där det skulle ges en konsert, hufvudsakligen be- 
stående af ett större körverk, men där- han hade 
fått tillåtelse att som slutnummer spela sin konsert 
med orkester. Om han fann anklang, ämnade han 
sedan ge en konsert ensam i Musikaliska akade- 
miens stora sal. 

Grefvinnan v. Döllen visade Vanda det vänliga 
deltagande, hon alltid var redo att visa sina vän- 
ner, och önskade till och med arrangera en liten 
supé hemma hos sig efter konserten, så att André 
och alla de af hans och deras egna närmaste be- 
kanta, som hade varit och hört honom, skulle sam- 
las hos v. Döllens efteråt. 

Då den stora kvällen kom, hade Vanda fått 
grefven, grefvinnan och Matilda att åka i väg så 
tidigt, att operasalongen ännu var tom, då de väl 
sutto på sina platser. 

»Här komma alltså inga!» tänkte Vanda, »André 
skall spela för tomma väggar.» 

För hvarje gång en dörr öppnades och någon 
kom in, undersökte hon med passionerade blic- 
kar, hvem och huru många de kunde vara, men 
under de sista fem minuterna före konsertens bör- 
jan var det ett uppmuntrande klapprande med säten 



— 285 — 

öfverallt, och en högtidsklädd publik strömma- 
de in. 

Vanda suckade och satte sig till ro. 

Åhörare fattades alltså icke. Nu berodde allt- 
sammans pä huru André skulle spela. Det var 
en fullständig tortyr för henne, att han först skulle 
uppträda på slutet af programmet, och hon ägnade 
föga uppmärksamhet åt det långa, berömda musik- 
verk, som föregick hans solonummer. Hon, som 
annars med så mycket intresse åhörde all musik, 
kunde nu omöjligt samla sina tankar, knappast 
sitta stilla på stolen. 

Det blef så hett omkring henne, och det irri- 
terade henne till och med att höra prasslet af alla 
affischerna, när publiken vände bladen för att följa 
med orden som sjöngos. 

Ändtligen var konsertens hufvudafdelning slut, 
och en paus uppstod, fylld af sorlet af de pratan- 
de åhörarne. 

Vanda hade en känsla af att de två vaktmäs- 
tarne, som flyttade fram flygeln och ställde den i 
ordning, voro två bödlar, som uppförde schavotten, 
där André skulle afrättas, och att kapellisterna, 
som sutto på scenen och stämde sina instrument, 
voro de glada åskådarne till det väntade grymma 
skådespelet. 

Nu! — Hon blef alldeles kall. — Nu kom 
André. 

Det enkla, älskvärda sätt, hvarpå han hälsade 
— naturligtvis utan att få någon applåd — (»skur- 
kar*, tänkte Vanda) gjorde henne dock genast lug- 



— 286 — 

nare, och då han satt sig vid flygeln och väntade 
på orkesterns introduktion, såg han så obekymrad, 
ja, rent af så lycklig ut. att Vanda glömde all sin 
ångest och var från detta ögonblick idel öra. 

Vanda hade nog flere gånger förut hört sin 
bror bitvis spela något af konserten hos herr An- 
tony, men det var dock något helt annat att höra 
den så här i sin helhet, buren af orkesterklangen. 

Utan att göra sig reda därför, föreställde Vanda 
sig genast de idéer, som skapat kompositionen, 
fastän André aldrig talat därom. Hon tyckte, att just 
nu, genom tonerna, meddelade han dem till henne. 

Först kom orkestern. Det var ett mörkt alle- 
gro, som likt ett haf af oroliga, kämpande tankar 
steg och sjönk i dämpadt brus. Så hade det nog 
varit, då han först gick och grubblade på sin kal- 
lelse och sin framtid, med tanken på sin frigörel- 
ses genombrott. 

Nu kom pianostämman. Vanda log, då hon 
hörde Andres välbekanta fasta och sjungande anslag. 
Det var riktigt ur hjärtat han talade. Det var 
alla hans hemliga tankar, då han undrade och 
tvekade, om han skulle våga det stora slaget. Det 
var ömheten för hans mor och far, och smärtan 
vid att skiljas från hemmet. 

Det snyftade och suckade och kunde icke kom- 
ma till klarhet. Men orkestern kom nu till hjälp. 
Den brusade åter fram med upprorstankar, med 
rop om frihet och kamp, och nu blef det som ett 
växelspel mellan den ensamma rösten vid flygeln 
och orkesterns mångstämmiga kör. 



— 287 — 

Ibland talade hvar för sig, ibland talade de på 
samma gång. Det var, som om pianostämman be- 
ständigt gjorde inkast, beständigt framställde svå- 
righeter, — omöjligheter. Orkestern öfverröstade 
alla dessa svårigheter, spolade dem bort, som hafs- 
vågorna spola bort en spån. 

Och nu började musikhafvet att öfvervinna den 
tviflande, ångestfulla pianostämman och draga den 
med i upproret. 

Först hade pianot haft sina egna motiv. Nu 
upptog det orkesterns. Man kände, att hafvet 
skulle segra. Det steg och steg. Det nådde upp 
till de dröjande tankarna vid flygeln. 

De sista inkasten tystnade, den ensamma rös- 
ten gaf sig på nåd och onåd — och nu! Med 
ett språng var den ute i hafvet. »Unisono» följ- 
des orkestern och flygeln i en våldsam, fradgande 
ström, nedåt, utåt i mäktiga vågor. 

Med tre stora slag i moll slutade första satsen. 

Det uppstod några ögonblicks paus, en paus, 
som bragte Vandas hjärta att stanna. Men dä ut- 
bröt på en gång en frisk och skallande applåd från 
hela salongen. 

Man hade blifvit gripen af denna musik. Man 
märkte, att den var känd — och så spelade han 
ju så underbart! 

Det var, som om alla svårigheter för honom 
blott vore en lek, hvarmcd han kunde uttrycka allt 
sitt allvar. 

Då andantet började, kände Vanda i luften, att 
åhörarna verkligen lyssnade. Denna gång var det 



— 288 — 

flygeln, som började, och André hade icke spelat 
många takter, förr än Vanda sade till sig själf: 

»Det är Västergötland! Det är André, som sit- 
ter nere i Dresden och längtar efter Västergötland» 
— och hennes näsduk kom upp till ögonen. Och 
det var verkligen Sveriges sommar, som sjöng från 
flygeln. Bäst som det var, gled orkestern in med 
i sången, och nu väfde de tillsammans en dröm 
om den tid, då nordens sommar står i sin fägring. 
Det vaggade från dur till moll i en underlig bland- 
ning af lycka och vemod. Man hörde det sakta 
suset i skogen och kände de ljusa sommarnätternas 
beslöjade tjusning. Det var vågslag mot stranden 
och doft från ängarna. Det var som långa blickar öf- 
ver blånande slätter och lycklig domning under hvis- 
kände lindar. Men allt så långt, långt borta; icke 
som en verklighet, utan som ett minne om en lycka, 
som är försvunnen och måhända aldrig skall kom- 
ma åter. Mot slutet sjönk flygeln och orkestern 
tillsammans ned i ett piano, hvilket länge darrade 
som en genomskinlig solrök och slutligen upplöstes 
och försvann. 

Det gick som en svarande suck genom publi- 
ken, och man hade nästan icke hjärta att klappa 
hårdt efter all denna stillhet. Dock med ens bröt 
det lös och ville aldrig taga slut. 

Den varma hälsningen måtte ha inspirerat André, 
ty med mycken glans ansatte han scherzot. 

Det var ett stycke, som vittnade om att den 
unge komponisten nog också förstod att uppfatta 
lifvets glada sidor, ty den bars af en sprittande 



— 289 — 

karnevalsstämning. Det dansade och skrattade 
öfverallt i orkestern. Flygeln sjöng en tjusande 
serenad, ackompanjerad »pizzicato» af stränginstru- 
menter; flöjter och kastanjetter lockade in i öfver- 
raskande harmonier. Så började plötsligt oboerna 
att sakta gnola en af de svenska melodierna frän 
andantet. »Det är Anne-Marie», suckade Vanda. 
Men de ömma tonerna öfverröstades af stormande 
valsrytmer från flygeln och orkestern, en så med- 
ryckande vals, att Vanda satt och rörde fötterna 
sakta och bara önskade, att hon kunde resa sig 
och dansa med. 

»André har nog mången gång haft sina glada 
stunder där ute, när jag satt och grät öfver ho- 
nom», tänkte hon. 

Scherzot slutade med ett yrande tummel, som 
när en stor folkmassa strömmar bort i feststämning, 
och det var nog den afdelningen i kompositionen, 
som var lättast att förstå och väckte mest anklang. 
Man ville med lifliga bravorop få den dakapo. Men 
André anslog redan de första käcka ackorden till 
finalen. 

Det var jublet och segern efter kampen och 
saknaden. Det var ungdom och glans öfver den 
krigiska rytm, där flygeln förde an i målmedveten 
säkerhet, och orkestern följde som en segrande här 
sin förare 

Det gick öfver stock och sten som en ryttar- 
skara med svajande fanor. 

Åhörarna sutto och logo. Man kände ett nästan 
fysi l.t valbehag af att vara vittne till all denna 

I '/■/ ■■/•a t la. ig 



— 290 — 

kraft, som tumlade sig åt alla håll i alla tonarter. 
Men midt i jublet tycktes det, som om väntade 
svårigheter mötte. Det var icke längre blott en 
öfverlägsen ridt öfver stängsel och hinder; det 
tycktes bli en ny strid på fullt allvar. 

De olika instrumenten gjorde anfall och stor- 
made fram. Flygeln befallde, uppmuntrade och 
var alltid i spetsen. 

Nu kommo underliga vågslag som påminnelser 
om allt det svåra, hvarmed konserten en gång 
börjat, och plötsligt, oväntadt ljödo suckar och me- 
lodier från andantet, stänkvis dykande upp i de 
olika instrumenten. Men det gällde att öfvervin- 
na allt. 

»Jag känner det: André skall segra», sade Van- 
da till sig själf. Hon satt och såg emot flygeln, 
som om hon skulle ha sett ett fältslag. Här käm- 
pades på lif och död, — men nu ljusnade det! 
De mörka vågorna lade sig, de längtande melodi- 
erna tystnade. 

Flygeln gjorde omöjligheter för att få orkester- 
hären med sig. Och nu voro alla svårigheter öfver- 
vunna. Nu gick det bara framåt, uppåt — i stor- 
mande triumf. Då det slutade i en strålande sam- 
klang mellan flygeln och orkestern, sade Vanda 
till sig själf: 

»Nu planterade André segerfanan på höjden!» 

Hon kunde icke röra en hand, så gripen var hon. 
Men alla andra händer rörde sig och hälsade den 
unge musikern med ett jubel, som visade huru han 
tagit deras hjärtan med storm. Vanda vände sig 



— 291 — 

och såg sig omkring på åhörarna. Bland alla dessa 
olika människor var det något, som plötsligt lyste 
till som två starka blixtar. Det var diamanter, två 
diamanter, som sutto i öronen på en dam, en dam 
med svart här. Hon stod upprest, klädd i helt 
hvitt, med en hvit kamelia i håret. Hon lyfte sina 
händer högt, medan hon klappade. 

»Det var fru Ida», tänkte Vanda och såg länge 
efter henne. »Är hon här?» 

Grefvinnan v. Döllen hade brådt att komma hem 
för att vara färdig att taga emot sina gäster. Hon 
och grefven komplimenterade Vanda på det älsk- 
värdaste för den stora framgång, hennes bror hade 
haft, liksom också Matilda och unge grefve Gaston, 
som varit med dem, uttryckte sin förtjusning. För 
resten voro endast ett dussin utvalda gäster inbjudna, 
hvilka anlände så småningom så belåtna och hög- 
tidsstämda, som man kunde önska. 

Det var en sval, förväntansfull stämning i den 
gamla, förnäma väningen. Ljus brunno öfverallt i 
de antika kristallkronorna och det doftade af Ma- 
réchal-Nielrosor, nyss komna från Charlottendal, 
arrangerade här och där i sévresvaserna af Matilda. 
Själf sväfvade hon omkring, klädd i ljusblå chiffon 
med silfverglitter, och hjälpte sin tant att under- 
hålla de väntande gästerna. 

Vanda stod vid fönstret med ansiktet tätt intill 
rutan och såg ut i mörkret, undrande om André 
icke snart skulle komma. Men han kom icke. 

Konserten hade slutat strax efter tio. Klockan 
blef half elfva, hon blef elfva. Då hon blef half 



— 292 — 

tolf och betjänten gång på gång hade hviskat ett par 
vördnadsfulla ord till värdinnan, reste grefvinnan 
sig och sade på sitt vanliga behagliga sätt, så högt 
att Vanda kunde höra det: 

»Ja, nu får jag visst be mina kära gäster komma 
och taga en kopp te. Man förstår ju, att den 
unge segerherrn skall känna sig litet upprörd efter 
konserten och måste ha litet tid att komma till 
ro och göra toalett. Men jag tror det blir behag- 
ligare för honom, när han kommer, att finna, att 
han inte har låtit oss vänta.» 

Härmed bjöd hon en af de äldre herrarne armen 
och vandrade ut i matsalen, följd af det öfriga 
sällskapet. 

På bordet, som var dukadt med gedigen elegans, 
serverades på ostindiskt porslin och gammal kristall 
en liten utsökt supé af ä la dauber, salader och 
kalla rapphöns, hvartill grefven hade låtit upptaga 
sin bästa champagne. 

Det fattades inte annat än den, som festen var 
gjord för. Vanda hade bokstafligen hjärtat i hals- 
gropen och kunde omöjligt svälja. Hon log ett 
ansträngdt leende och hörde icke ett ord af livad 
man sade till henne. Ändtligen, då den gamla 
väggklockan med familjevapnet slog midnatt, kom 
grefvinnan, som ett ögonblick försvunnit, in vid 
Andres arm. Han såg utmärkt bra ut och var 
högst upprymd. Han hade genast förklarat för 
grefvinnan, att han mot sin vilja hade blifvit uppe- 
hållen af en person, med hvilken det hade varit 
honom oundvikligt att samtala en längre stund, 



— 293 — 

och så fick han ju snygga upp sig litet, då han 
blifvit förfärligt varm under konserten. Han kysste 
grefvinnans hand och bad henne tusen gånger om 
förlåtelse, och hon förlät honom ju genast, fann 
hans ursäkter så rimliga och förde honom i triumf 
in till sina gäster. 

Vanda kastade en sträng blick pä sin bror, då 
han kom in. Hon var icke nöjd med honom. Hon 
hade väntat, att han skulle ha skyndat till henne, 
så att hon genast kunde ha kastat sig i hans ar- 
mar och tackat honom. 

Nu hade hennes hänförelse fått tid att slappas 
och hennes värme att svalna. Hon var utpinad 
och nervös af den långa väntan, och hon fann det 
både otacksamt och ohöfligt af honom att infinna 
sig så sent hos v. Döllens, som enkom gjort festen 
för hans skull. 

Men hur skulle hon väl i detta ögonblick kunna 
förebrå honom något, så där genast efter hans 
första afgörande seger i fäderneslandet? 

Han såg så strålande glad ut, att det formligen 
lyste om honom. Ja, han hade då också anled- 
ning att vara lycklig, tänkte Vanda, då André 
nästan disträ räckte henne handen och genast, 
mycket brådt, gaf sig till att förtära en portion 
glass, som grefvinnan räckt honom. 

Äta, nej tack, det kunde han omöjligt, — men 
måhända ett glas champagne. 

»Du är glad?* sade Vanda och såg frågande 
på honom. 

-Mycket!» svarade han. Hans blick mötte icke 



— 294 — 

hennes, utan såg liksom långt bort med ett eldigt 
uttryck. 

»Du är nog litet upprörd?» fortsatte Vanda. 
»Du har allt varit i stor spänning. Det dröjer, 
innan du kan komma riktigt till ro igen.» 

»Ja, det dröjer nog!» svarade han och log, 
medan han tanklöst och fort gjorde slut på sin 
glassportion. 

»Hvem har gett dig den där hvita kamelian?» 
frågade Vanda och pekade på blomman i hans 
knapphål. 

»Ja, hvem?» upprepade han och vände sig i 
detsamma till grefvinnan, som kom för att klinga 
med honom. 

Grefven hade yttrat några ord om »vår frej- 
dade landsman, vår unge snillrike vän, André 
Bunge», som hade gjort sin familj, sina vänner, 
sitt Västergötland heder, och slutade med ett: 
»Framgång och lycka!» h varpå alla kommo i tur 
och ordning och skålade med André. 

Strax efter supén började gästerna aflägsna sig. 
Det hörde till husets ordning och gamla vanor, 
att det aldrig fick draga långt ut på natten efter 
ett sällskap där. 

Vanda följde André ut i tamburen, där han 
tände sin cigarr, innan han gick. 

»Är det bara din konsert, du är så lycklig 
öfver?» frågade hon och tog honom i pälskragen. 
»Eller är det något mera?» 

»Å, det är alltihop! Det är hela lifvetU sva- 



— 295 — 

rade han och omfamnade henne stormande, 
och så var han borta. 



De följande dagarna såg Vanda icke mycket 
till André. Han var så upptagen af förberedelser 
till sin egen konsert, där han skulle visa publiken, 
att han icke bara kunde spela sina egna komposi- 
tioner, utan också tolka de stora mästarne. Han 
hade så mycket att arrangera, och så många män- 
niskor att tala med, att han bara visade sig för 
Vanda korta stunder, och han gjorde då alltid in- 
tryck af att ha sina tankar annorstädes. Konserten 
hade blifvit bestämd till en onsdagskväll klockan 
half åtta. André hade emottagit en bjudning, 
efter konsertens slut, till sin fars gamle vän, Arm- 
stedt, professor i astronomi, som bebodde en rym- 
lig våning, där han och hans hustru togo emot 
både inhemska och utländska notabiliteter och 
ganska ofta gjorde bjudningar för sina vuxna barns 
umgängeskrets. 

Vanda skulle efter konsertens slut följa sin 
bror dit. 

André, som redan genom sitt första uppträ- 
dande hade blifvit populär, blef det ännu mera 
vid sin egen konsert. Man visste icke, om man 
skulle föredraga hans tolkning af de moderna 
komponisterna eller framför allt berömma hans 
utförande af den klassiska musiken. Han var lik- 
som ett med den komposition, han spelade. Och 



— 296 — 

då han på slutet, som extranummer, gaf sin fan- 
tasi öfver svenska folkvisor, ville jublet icke taga 
slut. Man ville ha ännu mera. Men Andre var 
obeveklig, och medan en del af publiken ännu var 
kvar, kom han ned i salongen för att hämta Vanda. 

Hon hade under kvällen sett sig spanande om- 
kring efter fru Ida, men kunde icke upptäcka 
henne, där hon satt undangömd på ena sidan under 
läktaren. Hon såg henne, först då hon kom in i 
professor Armstedts salong, ty såväl öfversten som 
hans sköna fru voro bland gästerna. 

Öfversten hade blifvit större och rödare, och 
skrattade ännu mera och högre än förut. Han 
satt hela kvällen och spelade kort med herrarne, 
och visade sig först vid supén, efter öfverståndna 
strider, där han ofta varit segraren, försedd med 
en beundransvärd aptit. 

Det klädde fru Ida att ha blifvit öfverstinna. 
Den nya värdigheten hade gifvit henne en ännu 
mera drottninglik hållning. Hon hade blifvit bre- 
dare öfver axlarna och något fylligare, men allt 
inom skönhetens strängaste gräns, och hon förde 
sig med ett behag och en förnäm säkerhet, som 
kom alla hufvuden att böja sig för henne, på samma 
gång som hon mera än någonsin visade denna stilla, 
inställsamma älskvärdhet, som fick så många svaga 
hjärtan att fastna, som småfåglar på en limstång. 

Denna kväll var hon helt och hållet klädd i 
gult siden, inväfdt med guld, och bar i sitt mörka 
hår en antik guldkam, som verkade som en krona. 

Hon kom Vanda till mötes med en hjärtlighet, 



— 297 — 

som om de två alltid skulle varit de innerligaste 
hjärtevänner; och hon frågade efter »alla gemen- 
samma vänner i det kära, gamla Västergötland», 
som om hon aldrig fullt kunnat öfvervinna sakna- 
den efter dem. 

»Men lifvet är nu en gång så, fröken Bunge», 
sade hon och säg på Vanda med sina drömmande, 
svarta ögon. >;Det har ingen barmhärtighet. Det 
för oss bara vidare och vidare och ger oss alla 
dessa intetsägande, yttre tomheter, som ersättning 
för allt det kära, det beröfvat oss.» 

»Jag trodde egentligen, att öfverstinnan aldrig 
trifdes så bra i Västergötland», svarade Vanda i 
en mycket kylig ton. 

»Jag kände mig nog litet ensam ibland», sva- 
rade fru Ida. »Alla ni andra voro ju gamla vän- 
ner och hade ju så mycket gemensamt. Jag kom 
dit som en främling och hann ju aldrig bli riktigt 
hemmastadd, förrän vi måste bort. Men jag glöm- 
mer aldrig solnedgångarna öfver Västgötaslätten 
och Billingens djärfva konturer upp emot vårluften. 
Något skönare får jag nog aldrig se.» 

Hennes mörka ögon sköto sitt mest blixtrande 
kast öfver denna vision, men icke ens hennes hän- 
förelse öfver Västergötland, som annars var Van- 
das ömmaste punkt, kunde vinna denna unga dams 
tillgifvenhet. 

I lon såg på öfverstinnan med sina utforskande, 
allvarsamma ögon och svarade bara: 

*Ja, när man är född där nere, så håller man 
af det.» 



- 298 — 

André höll sig undan, medan de två damerna 
samtalade, men sedan dansade han med öfverstin- 
nan. Fru Ida dansade annars icke den kvällen. 
»Jag är för gammal», svarade hon, när man bjöd 
upp henne. »Jag får inskränka mig till det minsta 
möjliga. » 

Men med André dansade hon ett par gånger, 
och medan han sakta valsade rundt, sågo de båda 
så strängt allvarsamma ut, att Vanda med rynkade 
ögonbryn såg efter dem. 

»Det är något, jag inte förstår», tänkte hon. 
»Hvarför se de så förtvifladt högtidliga ut?» 

För resten sammanträffade Vanda samma kväll 
med sina tre kavaljerer från förra vintern. Löjt- 
nant af Klint satt i ett hörn och såg tragisk ut. 
Han hade vrickat en fot på skidåkning och kunde 
icke dansa, men han hade dock icke kunnat mot- 
stå att åka bort, för att se de andra dansa. 

»Och först och främst för att se er, min fröken, 
— jag visste ni skulle komma», sade han till 
Vanda. 

Vanda satte sig mycket uppoffrande och vänligt 
att underhålla honom under en hel dans, men det 
var svårare, än hon hade föreställt sig. De hade 
absolut intet att säga hvarandra, och deras samtal 
inskränkte sig till att göra anmärkningar öfver de 
förbidansande paren. 

»Det är orättvist», sade löjtnanten, där han 
satt med armarna stödda på stolsryggen framför 
sig och följde de dansandes rörelser med afund- 
sjuka blickar. »Det är sannerligen orättvist, att 



— 299 — 

folk, som dansar som ena riktiga tölpar, få vara 
friska och rörliga, medan jag skall sitta här klaf- 
bunden och inte få ta en polka med fröken.» 

Och han suckade djupt vid tanken på alla de 
glansnummer, de utfört tillsammans förra vintern. 
Jakob Ryding var också på balen. Han hade inte 
varit hemma på Rydingsholm under sommarferi- 
erna, utan i stället gjort en resa i Norge. Sedan 
Vanda hade afskurit allt hopp för honom, hade 
till och med hemmet icke samma dragningskraft 
på honom som förut, och han kände sig ännu icke 
ha nog mod att en längre tid vara Vanda så nära, 
då hon förbjudit honom tala om hvad han helst 
af allt ville tala om. 

Men fastän han nu visste, att hon skulle kom- 
ma pä balen, kunde han dock icke motstå att gå 
dit. Han dök plötsligt fram ur ett hörn, och hans 
ansikte glödde nästan lika rödt som hans hår af 
lycka att återse henne. 

Hon räckte honom handen med sin gamla för- 
trolighet och sade : 

»Nej, hvad det var roligt att ändtligen en gång 
få se dig igen, käre Jakob! Hur står det till med 
dig?» 

»Som alltid», svarade han med ett uttryck i 
ögonen, som tydligare än alla ord sade Vanda, 
huru trofast den stackars gossens hjärta var i sin 
kärlek till henne. 

Hon slog ned sina ögon med en smärtsam 
känsla af att deras gamla vänskap en gång för 
alla blifvit grumlad, sedan hon visste, hvad som 



— 300 — 

lurade där bakom. De kunde icke längre tala till- 
sammans som förut. De kunde bara konversera, 
och det är just icke något tillfredsställande att 
sitta och »konversera» med sina gamla vänner. 

Medan hon satt och utfrågade honom om hans 
norska resa och han underhöll henne därmed, 
tyckte hon, att det var som en tyst fäktning emel- 
lan dem, där det bara för henne gällde att parera 
stötar, ty Jakob kunde icke låta bli att allt emel- 
lanåt inblanda ett ord eller ett uttryck i sin berät- 
telse, som var en beslöjad förklaring om, huru han 
alltid älskade och saknade henne, och hon kände 
sig otrygg och sorgsen. 

Däremot var det på ett alldeles obesväradt 
sätt, hon återsåg skriftställaren och republikanen 
Erik Gram. Han kom henne till mötes med fram- 
sträckta händer och visade sig utomordentligt glad 
att träffa henne. Han hade blifvit fetare och hade 
fått ett cyniskt uttryck i ögonen, som verkade obe- 
hagligt på Vanda, men han hade tydligen samma 
lust som förut att diskutera samhällsfrågorna med 
henne. 

»Och hvad företar ni er nu?» frågade Vanda, 
då de samtalade under supén. 

»Jag arbetar, arbetar med samlade krafter», 
svarade han, medan han höll på att sluka en stor 
portion gåslefverpastej. »Och ni skall få se», fort- 
satte han, med munnen full, »att vår stora sak går 
framåt! Jag håller mig väl på alla håll, jag be- 
gagnar mig af alla slags medel. Man får inte vara 
alltför nogräknad, när det gäller att nå fram.» 



— 301 — 

»Uppriktigt sagdt», sade Vanda, »sä har jag ald- 
rig rätt förstått, hvad det är, ni vill nå fram till. 
Jag har nog på det hela taget svårt att förstå en 
komplicerad tankegång.» 

»Intet är enklare!» sade han och slog ut med 
sin breda, svettiga hand. »Vår lösen är frihet, 
jämlikhet och broderskap. De orden innebära allt!» 

»Hvad jämlikheten och broderskapet angår», sade 
Vanda, »så finner jag inte, att ni själf har minsta 
likhet med till exempel en af våra torpare vid Hög- 
valla. Jag kan inte tänka mig er taga spaden i 
hand och gå ut att arbeta för ert dagliga bröd.» 

»Jag känner igen er!» svarade Gram och log 
gladt. »Ni vill ta allting så excentriskt, så efter 
bokstafven. Ni tycker, att man alltid skall vara 
redo att betala kontant.» 

»Ja visst», svarade Vanda. »Ord och förklarin- 
gar äro ju i grunden bara papperssedlar. Om de 
duga till något, så må de när som helst kunna ut- 
växlas emot silfver och guld.» 

»Och vår mening är att inlösa våra ord, när 
tiden och stunden kommer», sade han och bockade 
sig. »Vårt mål är just att bibringa folket samma 
kulturgrad, som vi själfva inneha, så att till exem- 
pel ni, fröken Bunge, en gäng skulle kunna föra 
ett samtal med en af edra torpare lika bra, som 
ni kan föra det med mig.» 

»Å, hvad det angår», svarade Vanda skrattande, 

i har jag redan nu mycket mera glädje af att 

tala med våra torpare än att tala med er. De 



— 302 — 

förstå mig mycket bättre, och jag lär mig så myc- 
ket af dem.» 

»Lär?» upprepade herr Gram och såg frågande 
på henne. 

»Ja visst», svarade Vanda. »Jag lär mig alltid 
mest af folk med karaktär, folk, som lefva som de 
tala. » 

»Och det tycker ni inte jag gör?» sade han, 
medan han bjöd henne ett glas madeira och själf 
tog ett annat. 

»Skål, herr Gram», svarade hon blott och stötte 
leende sitt glas emot hans. 

Före kotiljongen uppstod en liten paus, då det 
skulle vidtagas några anordningar för dansen. Van- 
da satt och talade med värden, professor Armstedt. 
Vanligtvis talade gärna äldre herrar med Vanda. 
Det var icke så mycket hennes rätt omogna svar, 
som intresserade dem, utan snarare hennes kloka 
frågor. De tyckte om att se allt, hvad de hade 
att meddela henne af sin egen erfarenhet, afspeg- 
ladt i hennes tankfulla, lyssnande ögon. Just nu 
voro Vanda och professorn uppe bland stjärnorna, 
där han förklarade henne meteorstenarnas betydelse. 
Hon var idel spänd uppmärksamhet, då hennes 
blick kom att glida bort genom rummen. 

Det var en hel del rum i fil, men endast de 
närmaste, bredvid danssalen, voro upptagna af 
samtalande grupper. Från det bortersta rummet, 
som var ett litet kabinett, gick en spiraltrappa upp 
till öfre våningen. Under trappan stod André och 
såg upp, och uppe på trappan stod fru Ida. 



— 303 — 

Hon hade stuckit sina händer genom räckver- 
ket på trappan och lagt dem i den unge mannens 
hår, medan hon böjde sig lätt framåt, och han log 
upp emot henne med ett lyckligt leende. 

Det var blott ett ögonblick, förbigående som 
en syn, hvars verklighet Vanda strax efter tviflade 
på, men alla meteorstenar och hela stjärnsystemet 
försvunno från hennes medvetande vid åsynen af 
denna lilla detalj i vår efemära tillvaro. 

»Ni mår inte riktigt bra?» sade professorn och 
såg förskräckt på henne. 

Hon svarade, att värmen ibland gaf henne svin- 
del, hvarpå hon reste sig för att gå ut i förstugan 
och andas litet luft. 

Då Vanda och André på natten åkte hem till- 
sammans, satt hon länge tyst med hufvudet stödt 
emot hans axel. 

Andtligen sade hon, under det att hennes hjärta 
bultade högt: 

»André!» 

»Jaså, jag trodde du sof!» svarade han. Också 
han hade suttit försjunken i tankar. 

»Vet du jag tror, att — att den där öfverstin- 
nan är en farlig kvinna», sade hon med bäfvande 
röst. 

»Tror du?» svarade han i likgiltig ton. 

»Jag tror du skulle akta dig för att vara för 
mycket tillsammans med henne», vågade Vanda 
hviska. 

»Lilla Vanda», sade André och satte sig upp 
i vagnen, »jag tror du gör bäst i att sköta dina 



— 304 — 

egna angelägenheter och lata mig sköta mina. Jag 
är inte någon barnunge längre.» 

Vanda talade icke mera, och en stund efter 
höll vagnen vid Riddaregatan, där André sade 
henne god natt. 

Uppkommen i sitt rum skickade Vanda den 
väntande kammarjungfrun till sängs. Det dröjde 
länge, innan hon började kläda af sig. 

Hon grät icke, men hon blef stående vid fönst- 
ret med en kall, blytung känsla i hela sin varelse, 
och stirrade ut i den beckmörka natten. 



ANDRA KAPITLET. 
Stormklockan går. 

Då Vanda strax efter konsertens slut återvände 
till Högvalla, följde André icke med. Han 
sade sig ha en hel del att ställa om, innan han 
åter lämnade Sverige, och bad Vanda ursäkta sig 
hos föräldrarna och hos Anne-Marie, att han nog 
icke fick tid att skrifva under den närmaste tiden. 
Snart kom han ju själf hem för att säga farväl. 

Det var underliga, oroliga tankar, som upptogo 
Vanda, dä hon återkom till Högvalla. Det före- 
föll henne, som om hon plötsligt hade kommit så 
långt bort ifrån sin älsklingsbror. Han lefde nu- 
mera som i en värld för sig, om hvilken hon visste 
föga, men hennes gissningar sväfvade omkring ho- 



— 305 — 

nom med ängsliga vingslag. En kväll i början af 
november var familjen samlad omkring lampan i 
stora salongen på Högvalla, där damerna syssel- 
satte sig med sina handarbeten. 

Anders Bunge höll på att genomögna de nyss 
anlända tidningarna ett ögonblick, hvilket för ho- 
nom, liksom för så många andra herrar, absolut 
var dagens mest betydelsefulla. Det blef alltid en 
viss helig tystnad omkring husets herre, när han 
slog upp den första tidningen, medan han höll 
andra handen fast stödd emot den hög af olästa 
tidningar, som väntade honom, på det att ingen 
annan skulle titta i dem och därmed taga första 
friskheten af dem. Han förbehöll sig att själf vara 
den, som meddelade familjen de större och mindre 
nyheter, hvarmed dagens post lyckliggjorde Hög- 
valla. 

»Nej, men se här!» sade Bunge och log gladt. 
»André har minsann haft ännu en konsert, — 
starkt besökt, stort bifall. Hertiginnan af Dalarna 
närvarande.» 

»Står det också, hvad han spelade?» frågade 
Vanda och såg upp från sitt arbete. 

»Ja visst!» svarade fadern. »Här är en noggrann 
redogörelse för alltihop: Beethoven, Schumann, 
Chopin, Gud må veta, hvad de alla heta! Och 
så har han haft biträde på konserten. Kan du 
gissa hvem?» 

I lan tittade från den ena till den andra öfver 
sina glasögon, men ingen svarade. 

»Jo, af ingen mer eller mindre än öfverstinnan 

J/ugvalla. 20 



— 306 — 

Walles. Hon har väckt stort bifall och lär i syn- 
nerhet ha sjungit ett par af Andres visor alldeles 
hänförande. » 

»Öfverstinnan?» sade Vanda i en så upprörd 
ton, att fru Anna tog sig anledning att säga: 

»Förvånar det dig så mycket, Vanda? Jag tyc- 
ker det visar, att André börjar räknas till de verk- 
ligt betydande och uppskattade musici, så att hvem 
som helst skulle kunna känna sig hedrad af att 
uppträda bredvid honom. Och hvad hans ställning 
i samhället angår, så tror jag inte, att öfverstinnan 
just behöfver skämmas för ha.ns familj. Hon själf 
lär ju vara af ganska enkelt ursprung», och fru 
Anna reste på sig, i lyckligt medvetande om sin 
adliga släkt. 

Vanda svarade icke. Medan de andra lifligt 
diskuterade, hvad tidningen hade att meddela om 
konserten, voro hennes tankar i vildt uppror, och 
från denna kväll hade hon ingen ro, vare sig ute 
eller inne. Hon gick och väntade på att något 
förskräckligt skulle hända. Då ett litet bref an- 
lände från André, däri han skref, att han tyvärr 
inte kunde stanna på Högvalla på utresan, efter- 
som viktiga bref från Dresden påskyndade hans 
affärd, satte Vanda genast denna underrättelse i 
förbindelse med fru Ida. Om natten låg hon va- 
ken och undrade, med hvilket af de tåg, som su- 
sade förbi genom mörkret ute på slätten, André 
måhända var med. André — och måhända någon, 
som följde honom. 

Men hon blef emellertid lugnad; först genom 



— 307 — 

ett litet kort från André, som var skrifvet från 
Köpenhamn på vägen ut, och strax efter genom 
ett bref från Stockholm, skrifvet af Matilda Hvit- 
feldt. 

Denna unga dam, som fortfarande lefde i kär- 
leksyra och bouppsättning, skref nämligen, att hon 
och hennes Gaston hade hört fru Ida sjunga ännu 
en gång. Det hade varit på en välgörenhetskon- 
sert, där hon medverkat, och fröken Matilda skref, 
att hon var »skön som en dag och sjöng som en 
ängel». En beskrifning, som under andra omstän- 
digheter nog icke skulle ha tillfredsställt Vanda, men 
som nu var henne mera än nog, då den sade henne, 
att fru Ida var kvar i Stockholm, medan André 
nog redan var i Dresden. Hon började skämmas 
litet öfver sin egen öfverdrifna oro, som fått henne 
att lägga alltför mycken vikt vid Andres kurtis för 
den sköna damen. 

Hon andades åter lättare och började återtaga 
sina vanliga sysselsättningar. 

På de sista åren hade Vanda visat mycket in- 
tresse för gårdens folk. 

Icke på samma sätt som Charlotte, hvilken 
hufvudsakligen var dem alla till en så stor praktisk 
hjälp i nöd och sjukdom och allehanda bekymmer. 
Vanda hade icke heller direkta anlag för att un- 
dervisa. Därtill hade hon själf för sporadiska kun- 
skaper och ej heller nog lugn och metod för att 
bibringa dem åt andra. Men hon ägde en ovanligt 
böljande och lefvande själ, som med värme om- 
fattade alla lifvets företeelser och dessutom ett be- 



— 3 o8 — 

ständigt behof af att dela allt hvad hon kände och 
erfor med andra. Dessutom hade hon absolut 
ingen känsla för ståndsskillnad. Människor voro för 
henne alltid blott människor, och det var icke utan, 
att hon ju hade lättare att finna det rent mänsk- 
liga hos folket än hos personer af sitt eget stånd, 
där så mycken konvenans beständigt undanskymmer 
det. 

Med folket på Högvalla kunde hon alltid tala. 
Hon lyssnade så gärna till hvad de på sitt enkla 
sätt hade att meddela henne om sitt lif och sitt 
arbete, och själf hade hon så mycket att berätta 
dem. Hon förutsatte gärna en viss intelligsns-möj- 
lighet hos alla, och hon öfverraskades af att ofta 
finna ännu mera däraf, än hon hade väntat. Det 
var med en egen friskhet, ja, man kan säga hunger, 
dessa obildade flickor och gossar, som hon talade 
med, lyssnade till allt hvad hon hade att berätta 
dem om främmande länder och märkliga tilldragel- 
ser, och hon förstod att väcka deras sinne for skön- 
heten i den natur, som omgaf dem, och hvilken 
de förut mestadels hade sett på från nyttans stånd- 
punkt. 

Vanda hade ju själf icke upplefvat eller rest 
mycket, men hon hade läst och tänkt mycket för 
sina år, och hennes egen längtan efter allt obekant 
på denna sköna jord gaf hennes fantasi en flykt 
och hennes ord en värme, som uppeldade henne 
själf och gjorde ett starkt verklighetsintryck på 
hennes åhörare. 

Hon hade för sed att då och då samla en del 



unga bondflickor på vinterkvällarna i ett af de 
stora rummen på Högvalla, där de sysselsatte sig 
med handarbete, medan hon läste högt för dem. 
Hon lät dem sy en och annan vacker sak för sina 
hem, brodera med glada färger på linne eller göra 
sig halsdukar och förkläden af sidenlappar, som 
hon samlade ihop åt dem. 

»Hvarför skola de blott ha skor och strumpor 
och de nödvändiga kläderna på kroppen?» sade 
Vanda, när hon gräfde i gamla öfverstinnans tras- 
påse för att finna något till sina flickor. »Vi andra 
ha ju så mycket vackert och tycka om att göra 
det fint omkring oss.» 

»Ja, bara du inte skämmer bort töserna», sade 
öfverstinnan. »De lära sig snart att fä frökenva- 
nor och vilja ha allt lika som vi andra.» 

»Jag tycker annars, att det är farmor, som svär- 
mar för franska revolutionen», sade Vanda och 
såg skrattande upp på den gamla damen. 

»Var du glad, när de nöja sig med dina gamla 
sidenlappar och inte begära ditt hufvud!» Hvarpä 
hon tog en stor bit rödt siden upp ur traspåsen. 

»Det här skall bli en julkudde till en af flickor- 
nas mödrar», sade hon och afgick i triumf med 
sitt byte. 

Men när de unga flickorna sutto med näsan 
öfver sömmen och försökte att på bästa vis göra 
efter de konstiga styng Vanda lärt dem, då lyss- 
nade de på samma gång med spändt intresse till 
alla de märkliga ting, hon hade att berätta, och 
när hon talade till dem om berg, som voro så 



— 3io — 

höga, att Billingen bara skulle te sig som en liten 
kulle vid deras fot; om de stora, mäktiga floderna, 
som börja högt uppe bland glaciärérna som små, 
obetydliga rännilar; om Amerikas urskogar, där 
man får hugga sig fram steg för steg, eller de vida 
haf, där vattnet lyser som eld om natten, — ja, 
då lyfte en och annan af flickorna hufvudet och 
sade: 

»Usch! Jag fryser, det ryser i mig, när fröken 
berättar.» 



Julen med allt sitt stök och all sin festlighet 
var öfver. Vanda hade detta år med mycken ifver 
deltagit i alla tillredelser till högtiden och hjälpt 
Charlotte med hennes många omsorger för gårdens 
folk. 

På julaftonen hade kommit en hel hop kort 
från André, med vyer från Dresden och dess om- 
gifningar. Han hade icke glömt någon af Högvallas 
invånare, men han hade heller icke skrifvit långt 
till någon. 

Då han sist var hemma, hade han talat med 
sin farmor och sagt henne, att numera ville han 
icke mottaga hennes hjälp. Han hade ju genom 
hennes gifmildhet blifvit iståndsatt att fullända sina 
studier utan att skuldsätta sig, och nu ansåg han 
sig färdig att kunna förtjäna sitt bröd på egen 
hand. 

Vid detta tillfälle sade han: »Det återstår blott 



— 3H — 

min eviga tacksamhet emot dig! Nu skall du inte 
vidare ruinera dig för min skull.» 

»A, jag har verkligen inte alls lidit någon nöd», 
svarade då öfverstinnan. »Och hvad jag har, skall 
dock en gång bli ditt och Vandas.» 

Och därmed var saken utagerad. 

Pä nyårsdagen hade inga bref kommit från 
Dresden, men Vanda tillskref detta den myckna 
snö, som fallit, så man på flere ställen haft tåg- 
hinder. 

Familjen hade varit länge uppe på kvällen för 
att höra midnattsklockan slå och önska hvarandra 
godt nytt år, och nu var Vanda ensam i sitt rum, 
som var beläget i öfversta våningen och hade ut- 
sikt öfver hela slätten. 

Hon stod vid fönstret och såg ut öfver de stora 
vidderna, som lågo dödstysta och snötäckta under 
stjärnorna, och hon önskade, att hon kunde se långt 
bortom horisonten, långt söderut, och se, hur det 
i detta ögonblick stod till med hennes älskade bror. 

Hon visste icke hur godt det är, att man icke 
alltid får sina önskningar uppfyllda. 

I detta ögonblick gick André i Dresden på 
perrongen vid bangården och väntade på nattåget, 
som var nästan en timme fördröjdt. Det hade också 
i Tyskland fallit mycken snö, det var mycket kallt, 
och blott några få personer gingo af och an på 
perrongen, spejande efter tågets ankomst. 

André var klädd i päls med uppvikt krage, 
men han frös ändå och gick oupphörligt fram och 
åter. Rundt om honom var allt försänkt i denna 



— 312 — 

besynnerliga, tomma tystnad, som härskar pä en 
järnvägsstation om natten. 

Restauranten var stängd. De små stånden, där 
man om dagen försäljer tidningar, blommor och 
böcker åt de resande, voro öfvergifna. 

Det enda man hörde var ljudet af banvakternas 
steg, som klingade doft, där de gingo fram och 
åter för att flytta en signallykta eller växla några 
ord. 

Ännu var icke tåget i sikte. 

André gick allra längst ut pä perrongen och 
stirrade genom mörkret emot norr. Luften var 
full af små hvassa iskristaller, som stungo honom 
i ansiktet som nålar. 

Nu såg han på afstånd en stor, svart massa 
sväfva fram genom natten, två glödande eldklot 
stirrade emot honom, som ögonen pä något mys- 
tiskt odjur, — och tyst och obevekligt som ödet 
gled nattåget in på perrongen. 

Utanför en första klassens sofvagn stod en dam 
vid räcket. Hon var inhöljd i en lång pälskappa 
och hade en svart slöja öfver ansiktet. 

Hon gjorde en liten rörelse med handen, och 
André var genast vid hennes sida och hjälpte henne 
ned. De växlade icke ett ord, medan André ställde 
om hennes bagage, och tysta gingo de öfver snön 
till en vagn, som väntade dem. 

Först då André ropat adressen till kusken och 
stängt igen vagnsdörren, vände han sig till damen 
vid sin sida. 



— 313 — 

»Är det verkligen du?» sade han och bredde 
ut armarna. 

Hon lyfte slöjan och log. I lyktskenet såg han 
fru Idas sköna ansikte. 

»Kan det vara sant?» sade han med en röst, 
som darrade af smärtsam lycka. »Är du min? 
Verkligen min?» 

Hon drog honom till sig och lät sin långa, 
svarta slöja falla öfver dem båda. 

»Kommer du ihåg», hviskade hon med sin 
varma röst, »kommer du ihåg, då vi för länge se- 
dan stodo tillsammans under min slöja och sågo 
pä raketerna i sommarnatten? Nu skall ingenting 
mera kunna skilja oss, om än himlen regnade eld 
öfver oss.» 

Hans hufvud sjönk ned mot hennes bröst, me- 
dan vagnen skyndade genom natten ut emot en af 
gatorna vid Elben. 



Hemma i prostgården hade Anne-Marie också 
denna nyårsnatt varit länge uppe. Hon hade fått 
ett litet julkort från Andre, som hon nu läste om 
igen för tjugonde gången, och hon stod i sitt lilla 
rum och tänkte undrande på, hvad det nya året, 
som nu började, väl skulle bringa henne. Ett ögon- 
blick knäböjde hon vid sin säng med ansiktet i 
sina händer, och sä tog hon Andres bild fram ur 
lådan pä sitt nattduksbord och kysste den. 

»Glöm mig inte, min älskade gosse, ack, glöm 
mig inte!» hviskade hon, och så släckte hon ljuset. 



— 314 — 

Ungefär en vecka in på det nya året hade Karl 
och Charlotte med Pyllran åkt öfver till prostgår- 
den för att bringa prostinnan en del af nyårsbaket. 
Öfverstinnan kände sig icke riktigt välmående, så 
att Vanda var ensam med sin far och mor i stora 
salongen. Posten hade kommit och hennes far 
hade just lämnat henne en del nyårsbref från Stock- 
holm, som hon höll på att läsa, medan föräldrarna 
genomögnade sina. Plötsligt säger Anders Bunge, 
medan han håller upp ett bref: 

»Kan ni säga mig, hvem som skrifvit det här 
brefvet? Jag tycker så bestämdt, att jag känner 
igen stilen. Att det är en herrstil är ju tydligt, 
men hvems?» 

Vanda och fru Anna kastade en flyktig blick 
pä kuvertet. Ingen af dem kände stilen, och de 
återvände till att studera sina egna bref. 

» Anders 1» säger fru Anna plötsligt och ser upp. 
»Gud, Anders, hvad är det?» 

Anders Bunge darrade i alla leder, och med ens 
kastade han sig framstupa öfver bordet och utbröt 
i högljudd gråt. I ett ögonblick hade fru Anna 
tagit brefvet och genomläst det. Hon lät det sjun- 
ka i knäet med ett sådant uttryck af förfäran, att 
Vanda genast tänkte: 

»Nu har det kommit, men från hvem?» 
Hennes far och mor gräto i hvarandras armar, 
och ingen af dem satte sig emot, att nu också 
Vanda tog brefvet och gaf sig till att läsa det. 
Det var dateradt Södertälje och var skrifvet af 



— 315 — 

öfverstc Walles. Det var för resten snarare ett 
skrik än ett bref — ett skrik från en människa, 
som hälft förryckt af förtviflan utgöt sig i en för- 
virrad blandning af jämmerrop och förbannelser, 
liksom huggande omkring sig med knytnäfvarna, 
utan hänsyn till hvem det träffade. 

Det var ett åberopande af allt hvad han, den 
stackars förorättade mannen gjort för henne, som 
han nästan tagit upp från gatan för att med henne 
dela sitt namn och sin förmögenhet. Allt hade 
han offrat för henne, intet hade han sparat, för 
att hon skulle vara nöjd. Då icke hans lön och 
hans ganska höga räntor räckte till, hade han bör- 
jat gå in på sitt kapital, och Vanda kom nästan 
att draga sorgset på munnen, då öfversten bekände, 
hur han börjat spekulera i kaffe och sprit för att 
om möjligt göra glänsande affärer och hösta mera 
guld att kasta för fru Idas fötter. 

Hade han icke älskat henne mera än allt i 
världen? Hade han haft en tanke på något annat 
än henne? Och så kommer den där glopen, den 
där pianoklinkaren, den där uslingen, och lockar 
henne ifrån honom! Och därpå vände öfversten 
sig med sina hotelser emot hela huset Bungc. 
I Ivern var han, denne tarflige brukspatron, som 
icke höll bättre reda på sin son? Och hvem var 
hans fru, denna stolta, skenheliga fru Anna, som 
dolde sig under dygdens mask, medan hon upp- 
fostrade sina barn till lättsinne och laglöshet. Hon, 
med sina höga, religiösa åsikter och sina höga, 
aristokratiska anor, hon fann naturligtvis intet ondt 



— 3i6 — 

i att hennes son begick äktenskapsbrott, att han 
ruinerade en annan mans tillvaro och — och — 
ja, förbannad vare han, och förbannade alla, som 
buro namnet Bunge! 

»Detta säger han oss!» jämrade fru Bunge vid 
sin mans bröst. »Oss anklagar han! Vi, som an- 
sågos alltför stränga, då vi satte oss emot Andres 
konstnärskap. Oss tror han om att vara vår olyck- 
lige sons medskyldige! Anders, jag öfverlefver det 
icke ! » 

Ett ögonblick hade fru Anna tvekat om san- 
ningen af hela uppgiften. Det berodde måhända 
på en förhastad misstanke hos öfversten. Men be- 
viset var, tyvärr, alltför klart, ty inne i öfversten s 
bref låg ett annat bref, från fru Ida, hvars stil de 
alltför väl kände på Högvalla. 

»Detta vågar hon skrifva till mig!» stod det i 
öfverstens bref. »Detta är hennes sista ord till 
mig. Så djupt har hon sjunkit, sedan eder son, 
den förtappade uslingen, fick makt öfver henne.» 

Fru Idas bref var skrifvet med hennes vanliga, 
klara och fasta stil och lydde så här: 

»Käre Adolf! 

Kär är du mig och kär skall du alltid förbli 
mig. Du har varit så god emot mig, så god, som 
någon man kan vara emot sin hustru. Jag känner 
och erkänner det med djup tacksamhet, och det 
var denna din godhet, som jag från början inte 
kunde motstå. Att vi ändå inte ha kunnat vara 
lyckliga tillsammans, beror till slut hvarken på dig 



— 317 — 

eller på mig. Det ligger i sakens natur, att vi 
två aldrig skulle kunna passa ihop. Jag är nu en 
gång en vildfågel, som inte kan trifvas i bur, om 
än buren vore af rent guld. Det är min frihet, 
jag älskar öfver allt, denna frihet, som jag aldrig 
borde ha utbytt emot äktenskapets länkar. Om 
du visste, hvad jag har lidit i dessa år, — lidit 
och kämpat för att hålla ut!» 

Här hade öfversten skrifvit i kanten af brefvet: 
»En sådan satans lögn! Lidit hos mig! Vi, som 
voro så lyckliga!» 

»Jag lämnar dig nu», fortsatte fru Ida, »för att 
återvända till friheten, till min egen värld, musikens 
värld. Jag har funnit den man, som för mig per- 
sonifierar mitt musikaliska ideal, och jag ämnar 
följa André Bunge på hans konstnärsbana, färdig 
att med honom dela ljuft och ledt, ondt och godt. 
Det är efter lång öfverläggning jag fattat detta 
beslut, och jag vill blott säga dig, att inga åtgär- 
der från din sida skola kunna förmå mig att afstå 
därifrån. Hvarken böner eller hotelser skulle nu- 
mera kunna fånga mig och få mig att återvända. 
Den skam och vanära jag måhända bringar öfver 
mitt hufvud, och de umbäranden, ja, måhända den 
fattigdom, som kan vänta mig — allt bär jag med 
mod och glädje i tanken pä, att det är för Jians 
skull, som jag numera ensam tillhör. 

Förlåta mig kan du måhända icke — jag skall 
icke undra pä, om du hvarken kan förstå eller för- 
låta mig; men hvilka än dina tankar om mig kunna 
vara, sä vill jag säga dig, att jag alltid vill tänka 



-3i8- 

på dig som på min vän och välgörare och alltid 
vara din tacksamma 

I da. t 

Vanda satt orörlig, med brefvet i handen, och 
såg på sina föräldrar. 

»Hennes frihet!» snyftade fru Anna. »Hon 
vill återvända till sin frihet. Hvad menar hon där- 
med?» 

»Antagligen att hon aldrig ämnar gifta sig med 
André», svarade Anders Bunge, hvars ansikte var 
alldeles uppsvälldt af gråt. 

»Hvad ämnar du svara öfversten?» sade fru 
Bunge. »Vi ha åtminstone lof att försvara oss 
emot misstanken att ha varit med i denna skamliga 
komplott. » 

»Om vi kunde få honom att tro oss?» sade 
Anders Bunge och drog på axlarna. »Men ett 
sådant bref! Ett så skymfligt bref!» Han slog 
hårdt på brefvet. »Ett sådant bref är det egent- 
ligen under ens värdighet att svara på.» 

Han reste sig, fortfarande starkt upprörd, och 
gick ut, och fru Anna smög sig genast efter ho- 
nom. Då Vanda hade blifvit ensam, satt hon ännu 
några ögonblick alldeles stilla; därefter reste hon 
sig, sprang upp för trappan och knackade på sin 
farmors salongsdörr. 

Den gamla damen låg på soffan, insvept i en 
schal, och kände sig kuslig till mods. Det brann 
bara ett ljus i kronan i taket, så att det härskade 
en svag skymning i hela rummet. 



— 319 — 

»Farmor», sade Vanda, så snart hon stängt 
dörren. »Farmor, det har händt något förskräck- 
ligt ! » Hon kände sitt hjärta bulta, som om det 
skulle spränga bröstet på henne. 

»A, Gud bevare oss väl!» sade öfverstinnan 
och satte sig fort upp i soffan. »Hvad är det 
fråga om?» 

»Det är — det är André!» sade Vanda. Hon 
hade svårt att få fram orden. 

»André!» utropade öfverstinnan och slog ihop 
händerna. »Han är död!» 

»Nej, det är inte så väl, höll jag på att säga», 
svarade Vanda. 

»Hvad är det för galenskaper du står och pra- 
tar?» sade den gamla damen. »Hvad i all världen 
har gossen gjort?» 

»Det är denna — det är fru Ida. De äro till- 
sammans i Dresden.» 

»Nå, var det inte värre!» sade öfverstinnan 
och sjönk ihop med en lättnadens suck. »Du 
höll då alldeles på att skrämma lifvet ur mig ! 
Inte behöfver man väl sätta himmel och jord i upp- 
ror för den saken.» 

»Anser du det verkligen för en obetydlighet», 
sade Vanda och såg utmanande på sin farmor, 
»att André tar emot en annans hustru?» 

»Du får tänka litet på, hvem den andra är!» 
sade öfverstinnan lugnande, medan hon ordnade 
filtarna och schalarna omkring sig. »Man får se 
litet filosofiskt på tilldragelserna här i världen. 
Och det är då inte så synnerligen svårt att förstå, 



— 32o — 

att fru Ida i längden inte kunde stå ut med sin 
gamle öfverste. Hon, en ung, charmant dam, be- 
gåfvad, musikalisk ! Och han — ja, vi känna öf- 
verstetypen! Hade jag, liksom hon, haft fritt val, 
så hade jag sannerligen också föredragit André.» 

»Men hon har inte haft något val», sade Vanda 
häftigt, medan hon kastade sig ned i en länstol vid 
bordet. »Hon hade sin man, och han var god 
emot henne. Hvad skulle hon med min bror att 
göra? — André som, — ja, som också var bun- 
den.» 

»Du menar den där lilla beskedliga Anne-Marie, 
som ni ville förlofva honom med», sade öfver- 
stinnan och gäspade nervöst. »Men vet du, Vanda, 
att det var ingenting att hålla på. Hon är en liten 
vacker och snäll flicka och gör ett mycket behag- 
ligt intryck, — det nekar jag inte, men i längden 
var hon ändå ingenting för honom. Hon begriper 
ju inte musik mera än — ja, inte mera än jag 
gör det; och dessa barnförlofningar fördunsta ändå 
alltid förr eller senare af sig själfva.» 

Vanda satt med armbågarna stödda mot bordet 
och hufvudet i händerna. 

»Tror du, farmor», sade hon med låg, darrande 
röst, »tror du, att man ostraffadt bringar sorg 
och förtviflan öfver andra människor, öfver sina 
närmaste och käraste, såsom André och fru Ida 
nu gjort? För min del är jag säker på att all 
sådan själfviskhet kommer att hämna sig, — hämna 
sig ohyggligt! Jag har sett det på fars och mors 
ansikten i kväll, och jag känner det här i mitt 






— 321 — 

innersta hjärta. Det skall väl finnas 7tågon rätt- 
visa i vår tillvaro; någon som håller reda på oss 
och ställer till rätta det onda, vi göra. Farmor, 
jag tror inte, att Gud tål detta.» 

Öfverstinnan satt och såg upp emot ljuset i 
kronan och blinkade trött med ögonen. 

»Kära barn», sade hon. »Rättvisa och orätt- 
visa, ondt och godt, — allt det där är mycket 
elastiska begrepp. Och som du vet, så tror jag 
inte det minsta på att det finns en Gud, som stäl- 
ler till rätta våra dumheter. Men när man blir 
så gammal som jag, så ser man inte längre så 
passioneradt på lifvets händelser, som du nu gör 
i din ungdomliga ifver. Man tar det hela som en 
mer eller mindre lyckad teaterföreställning, och 
när man har fått kikaren i fickan, kvällskappan 
på och är väl nere i vagnen, så tänker man inte 
vidare på det.» 

»Jag trodde du höll af André?» sade Vanda 
med tragiska ögon. »Jag trodde, att hans lif och 
lycka voro något mera för dig än en teaterföre- 
ställning.» 

»Visst håller jag af gossen. Det trodde jag, 
att jag visat ganska tydligt, men jag kan inte 
sitta så här och förtvifla öfver honom därför, att 
han fått tag i en vacker kvinna. Ser du, Vanda!» 
— den gamla damen drog schalen tätt om sig — 
»måhända passa de verkligen för hvarandra, två 
vackra, musikaliska människor, som de båda äro ; 
nå, tant mieux! Då ha vi andra ju intet att säga. 

Måhända är det bara ett experiment. Vi män- 

H'ågvalla, 21 



— 322 — 

niskor experimentera ju med så mycket här i värl- 
den, — och experiment kunna misslyckas. I så 
fall komma de att tröttna på hvarandra, säga hvar- 
andra obehagligheter och förr eller senare göra 
slut på experimentet. Nå, då ha vi ju intet vidare 
att sörja öfver. I alla händelser göra vi bäst i 
att förhålla oss lugna och vänta på utgången.» 

Ofverstinnan satte sig härmed bekvämt till ro 
i ett hörn af soffan och slöt ögonen. 

»Och under tiden», utbröt Vanda och sträckte 
armarna upp i hjälplös häftighet, »ja, tänk på allt, 
som kan hända under tiden ! » 

Hon reste sig och gick med stora steg fram 
och åter på golfvet. 

»Hur kunna människor ha mod att så där trampa 
på hjärtan, farmor?» sade hon till slut och blef 
stående framför ofverstinnan. »Anne-Marie», fort- 
satte hon. »Ja, det är synd om henne, men jag 
förstår, att hon måhända i alla fall hade mist ho- 
nom. — Jag kan inte säga det! Det skulle må- 
hända vara bäst för dem båda två. Men det andra, 
det vet jag är galet, hvad så än du, farmor, och 
alla dina filosofer säga. Det är galet, det är orätt 
och synd, och jag sörjer öfver André, mer än om 
han vore död», och hon slog med sin knutna hand 
i bordet, så den lilla antika konfektdosan hoppade 
af förskräckelse. 

»Kära Vanda», sade ofverstinnan och tog sig 
med sin smala, bleka hand åt hufvudet. »Låt oss 
inte tala mera därom i kväll. Jag är så trött och 
orkar rakt inte tänka på obehagliga saker.» 



— 323 — 

»God natt, farmor», sade Vanda i en kylig, 
förnäm ton och gick ut ur rummet. I dörren 
vände hon sig och såg emot soffhörnet, där den 
gamla damen satt hopkrupen, som en bleknad, 
vissen gestalt i det svaga skenet från det nedbrända 
ljuset i kristallkronan. 

»Hon har intet att säga mig», sade Vanda för 
sig själf. »Ingenting att hjälpa mig med i detta 
elände.» 

Då Karl och Charlotte blefvo underrättade om 
hvad som händt, togo de det på mycket olika sätt. 
Charlotte bara grät och sade bestämdt ifrån, att 
hon icke kunde tala om det för Anne-Marie. 

»Det kommer att döda henne», sade hon, me- 
dan tårarna strömmade öfver hennes kinder. »Jag 
vet, att det kommer att döda henne.» Karl blef 
förfärligt ond. Han som i den hemligaste göm- 
man af sitt hjärta hade hoppats på, att André och 
Anne-Marie måhända så småningom skulle komma 
att glömma hvarandra, han kände nu blott den 
största harm emot denne bror, som kunnat göra 
en sä förskräcklig orätt emot henne, hvars kärlek 
skulle vara den största jordiska lycka att äga. 
Han kände en förbittring emot denne förrädare, 
som för honom icke längre var en bror, utan blott 
mannen, som hade svikit den kvinna, han själf 
älskade, och han tyckte han skulle ha lust att 
rent af göra André något ondt, för att hämnas 
Anne-Marie. 

Karl förklarade också, att han omöjligt skulle 
kunna se Anne- Marie, då hon fick veta hvad som 



— 324 — 

händt, och det blef då Vanda, som måste resa 
öfver till prostgården för att tala med henne. 

Hon fann Anne-Marie i sin fars stora rum, spe- 
lande schack med honom, hvilket var hennes van- 
ligaste sysselsättning. Vanda satte sig att åse spe- 
let, men då prosten väl hade vunnit det, bad hon 
Anne-Marie att få gå upp med henne på hennes 
rum för att se hennes julklappar. 

Medan hon med darrande händer stod och 
fingrade på de småsaker, Anne-Marie visade henne, 
sade Vanda: 

»Och du har intet hört från André?» 

»Jovisst», svarade Anne-Marie och log ett litet 
svagt leende. »Jag fick allt ett kort ifrån honom 
på julafton. Men sedan har han inte skrifvit. Han 
sade i sitt kort, att han nog inte kommer att skrifva 
på en tid. Han hade så mycket att styra om.» 

Vanda såg på Anne-Marie. Hon såg så klen och 
genomskinlig ut, och hennes ögon hade blifvit så 
stora. Och det var åt Jienne Vanda skulle säga 
de förkrossande orden. 

»O Gud, hur skall jag bära mig åt», tänkte 
hon, medan hon noga tycktes undersöka julklap- 
parna. Då Anne-Marie hostade litet, såg Vanda 
upp. 

»Du är visst inte frisk, söta vän? Du ser så 
klen ut», sade Vanda och klappade henne på kin- 
den. 

o 

»Ah, jag är nog litet trött», sade Anne-Marie 
och höll sig för hjärtat. »Jag sitter måhända för 
mycket inne.» 



— 325 — 

»Egentligen tycker jag inte du har sett frisk ut, 
sedan André var hemma», sade Vanda. »Jag känner 
inte riktigt igen ditt ansikte.» 

»Jag känner heller inte riktigt igen mig själf», 
svarade Anne-Marie och log. »Allt har blifvit så 
annorlunda.» 

»Var du inte glad att ha André hemma?» frå- 
gade Vanda. 

Hon visste^ inte huru eller hvar hon skulle 
börja, och visste knappast hvad hon själf sade. 

»Visst är jag glad», svarade Anne-Marie, »men 
jag vet inte — jag tror inte, att han var glad. 
Han längtade visst bara ut igen.» 

»Det blir nog ofta så», sade Vanda allvarsamt, 
»att när männen komma ut i världen, då är det 
så mycket som tar dem, och André går ju numera 
så helt och hållet upp i sin musik, att man nog 
kan förstå att han inte längre kan trifvas här ute 
på landsbygden, där ingenting så starkt intresserar 
eller fängslar honom.» 

»Nej, du har rätt», svarade Anne-Marie och 
suckade. »Här finns intet, som fängslar honom.» 
Det måtte ha varit något i Vandas mycket talande 
ögon, som väckte Anne-Maries misstanke, ty hon 
sade plötsligt: 

»Ha ni hört något frän honom?» 

»Inte från honom», svarade Vanda. Men nu 
talade hennes ögon ett allt för tydligt språk, så 
att Anne-Marie grep henne raskt i armen och sade: 

»Men om honom ? I Ivern har skrifvit om honom ?» 

»En man, med hvilken vi annars inte bruka 



— 326 — 

korrespondera», svarade Vanda. Hon hade mycket 
svårt för att andas. »Det var — det var öfverste 
Walles.» 

»Jaså, det var inte hans fru», sade Anne-Marie. 
Hon stod och stirrade på Vanda med ett så blekt 
och hemskt ansikte, att Vanda slog ned ögonen. 

»Nej, inte hans fru», sade hon så. »Hon, — 
hon är inte mera hos honom.» 

Anne-Marie nickade, och sä sade hon långsamt 
och sakta: 

»Hon är väl hos André?» 

Vanda svarade icke. 

»Jaså, hon är hos André», upprepade Anne- 
Marie med en så besynnerlig, frånvarande ton i 
rösten, att Vanda sakta frågade: 

»Du har visst inte riktigt förstått det, Anne- 
Marie?» 

Anne-Marie såg på henne med en ansträngd 
blick från sina stora ögon, öppnade läpparna och 
sade med besvär: 

»Jo, jag har förstått det ! » och därmed föll hon 
raklång på golfvet framför Vandas fötter. 

Då Vanda låg knäböjande vid hennes sida och 
baddade hennes tinningar med vatten, tänkte hon: 

»Charlotte hade rätt, hon öfverlefver det inte», 
och ömt och sakta, som om det varit hennes lilla 
barn, lyfte hon upp henne och lade henne på 
sängen. Ljudlöst smög hon sig ned och fick tag 
i prostinnan, och ett ögonblick efter gick ilbud 
efter doktorn. 

Då han kom, förklarade han, att det var en 



— 3?7 — 

hjärnskakning, framkallad af någon plötslig förskräc- 
kelse, som verkat allt för starkt på Anne-Maries 
späda och öfveransträngda organism. lian ordi- 
nerade is pä hufvudet och framför allt en absolut 
tystnad omkring henne. 

Då Vanda lämnade rummet och såg Anne- 
Marie ligga stel och stum med slutna ögon, hvit 
som kudden, h varpå hennes hufvud hvilade, sade 
hon till sig själf: 

»Jag ser henne aldrig mera!» 



TREDJE KAPITLET. 

Anne-Marie får frid. 

Anne-Maries sjukdom blef en lång och farlig 
^£\^ hjärninflammation. I flere månader sväfvade 
hon mellan lif och död. Så snart Charlotte hade 
fått veta, hur det stod till i prostgården, flyttade 
hon genast dit och ägnade sig sedan helt och 
hållet åt att sköta sin unga väninna. 

Prosten fick ju framför allt icke oroas. Man sade 
honom först, att Anne-Marie lätt insjuknat, och då 
det drog ut på tiden, lät man honom veta, att hon 
blifvit bortskickad till en badort för att tillfriskna. 
I det hälft medvetna tillstånd, hvari han mera och 
mera lcfdc, upphörde han så småningom att göra 
anmärkningar öfver, att Anne-Marie rest utan att 
säga honom farväl. Han hade alldeles nog med 



— 328 — 

att tänka på sina egna skröpligheter, som upptogo 
honom helt och hållet, och prostinnan gick nu 
mera än någonsin upp i att tjäna och hjälpa honom. 

Då Anne-Marie ansågs vara utom all fara, dog 
hennes far plötsligt efter ett nytt slaganfall, och 
nu var det hon, som skulle skonas och kärleksfullt 
bedragas, för att icke uppskakas vid underrättelsen 
om den sorg, som träffat familjen. 

Prostens död innebar ju också, att prostinnan 
och Anne-Marie efter änkeårets slut måste lämna 
det kära gamla hemmet och flytta bort till en liten 
gård, närmare Högvalla, som prosten inköpt till 
änkesäte för sin hustru. 

Det var Charlotte, som under hela denna tid 
lekamligen och andligen omgaf Anne-Marie med 
så mycken öm och outtröttlig omsorg, att hon till 
slut fick den stora belöningen att se henne åter- 
vända till lifvet. Ingen kunde vara så tyst som 
Charlotte, liksom göra sig osynlig och ändå alltid 
vara närvarande i det rätta ögonblicket. Ingen 
kunde bädda och lyfta som hon. Ingen kunde 
fläta ett hår så lätt och ömsa ett nattlinne så fort. 
Allt blef mjukt och mildt och hvilande under hen- 
nes händer. 

Under den långa tid, då Anne-Marie låg i omed- 
vetet eller hälft medvetet tillstånd, kände hon som 
i en dröm det välgörande i Charlottes närvaro, och 
då hon åter vaknade upp och började lefva, ville 
hon icke ha någon annan än Charlotte i sin när- 
het. Hon såg efter henne, som ett lindebarn ser 
efter sin amma, och då Anne-Marie just aldrig 



— 329 — 

erfarit någon ömhet af sin egen mor, var det som 
en ny och obekant lycka att befinna sig i Char- 
lottes kärleksfulla vård. 

På samma gång som lifskrafterna återkommo 
och Anne-Marie kände glädjen af att åter kunna 
andas och se sig omkring och förstå, kände hon 
sig också omgifven af den värmande godhet, som 
för både sjuka och friska är det mest stärkande 
lifselixiret, och som framför allt kan göra en kon- 
valescent så lycklig. Det föreföll, som om Anne- 
Marie hade lämnat all sin sorg på andra sidan af 
den stora sjukdom, hon genomkämpat. Hon hade 
blifvit slagen till marken af en lång, utpinande 
hj ärtesorg, som slutade med en grymhet. Nu or- 
kade hon liksom icke vara sorgsen längre. Och 
då Charlotte så småningom, försiktigt, — åh, så 
försiktigt talade om för henne, att hennes far hade 
dött, så gjorde det, märkvärdigt nog, icke så starkt 
intryck på henne, som man fruktat. Då hon fick 
veta det, var han redan död för ett par månader 
sedan, och för hennes uppfattning blef denna tid 
många år. Det var alltsammans så länge sedan, 
och hon kunde hvarken sörja öfver det eller något 
annat längre. Det var, som om hennes kropp 
hade en omedveten, välgörande känsla af att ha 
blifvit frigjord. 

Nu behöfde hon icke längre sitta dagen lång och 
spela schack och bara höra om sjukdom och sjuk- 
dom och sorg och krämpor. Fadern och Andre, de 
två människor, hon älskat högst i världen, hade hvar 
på sitt sätt missbrukat och uttömt hennes kärlek. 



— 33o — 

Hon hade numera icke krafter nog att sakna 
dem, men njöt blott af den nya tillvaro, hvartill 
hon vaknat upp, och hon tänkte med glädje på, 
huru hon och Charlotte skulle vandra långa timmar 
tillsammans i trädgården och på slätten, när hon 
fick gå ut och det blef vår. Ännu var det blott 
i midten af april, men det kom redan många vack- 
ra solskensdagar, då Charlotte öppnade fönstren, 
och Anne-Marie låg smärtfri och stilla och inan- 
dades doften af lackviolerna och liljekonvaljerna, 
som hade kommit från Högvallas nya orangerier. 

Prostinnan tittade blott då och då till sin dotter. 
Hon hade helt och hållet öfverlämnat henne i Char- 
lottes vård, och själf var hon så grufligen upp- 
tagen af att genomsöka och arrangera allt i prost- 
gården för bouppteckningen och auktionen. 

Visserligen skulle flyttningen från prostgården 
först äga rum det följande året, men prostinnan 
hade mycket att taga reda på och ville ha allt i 
bästa ordning, och för resten var hon en af dem, 
som icke kunde lefva utan att stöka, helst så myc- 
ket som möjligt. Hon hade inom kort vändt upp 
och ned på hela prostgårdens inventarium, så att 
den enda lugna och fridfulla vrån i det gamla 
hemmet var Anne-Maries sjukrum, där Charlotte 
ordnade allt så ljust och rent och doftande, att det 
var en hvila att bara komma ditin. 

Medan Anne-Marie helst ville ha Charlotte be- 
ständigt omkring sig, kunde hon, underligt nog, 
icke tåla att se Vanda. Första gången Vanda fick 
tillåtelse att komma in i sjukrummet, brast Anne- 



— 331 — 

Marie i gråt, och sedan atböjde hon hennes fråga 
om att få komma igen. Det var nog i den stac- 
kars lilla Anne-Maries hjärta litet af samma känsla, 
som enligt hvad man säger behärskade forntidens 
kungar, när de dödade de sändebud, som bragte 
dem ett sorgebudskap. 

Anne-Marie, som förut helst af allt ville vara 
i Vandas sällskap, hade numera liksom en oroande 
ångest för henne. Det var, som om hon tyckte, 
att Vanda skulle stå i närmare förbindelse med 
André, än de andra i familjen. 

Vanda förstod ju nog, att denna Anne-Maries 
skygghet för henne berodde på en ömtålighet efter 
sjukdomen, men den gjorde henne dock ondt. Hon 
hade, mera än någon, lidit för Anne-Maries skull. 
Icke därför, att hon höll mera af henne, än hvad 
hennes syskon gjorde, utan helt enkelt därför, att 
Vanda kände glädje och smärta i en ovanligt hög 
grad. Och när nu hennes medkänsla icke gjorde 
Anne-Marie godt, hade Vanda ingen att tala med, 
och hon kände sig mycket ensam. 

Charlotte var alltid i prostgården, och Karl var 
upptagen pä sitt håll. Dessutom kunde Vanda 
icke uthärda den oförsonliga vrede, hvarmed Karl 
då och då talade om André. 

Medan Anne-Marie låg döende, hade Vanda 
ännu än gång, djupt gripen, talat med farmodern. 
1 lon ville få henne att förstå, att Andres och fru 
Idas flykt, hvilken den gamla damen tog så lätt, 
redan visat sina förskräckliga följder. 

»Medan de två där borta 'experimentera', som 



— 332 — 

farmor kallar det», sade Vanda, blek af sorg och 
ångest, »så ligger denna oskyldiga varelse och 
dör af sorg — tycker farmor det är ingenting?» 

Men det gjorde intet intryck på öfverstinnan. 

»Det där passar inte alls lilla Anne-Marie», sade 
hon hälft förnärmad. »Att ställa till scener och 
bli tragisk! Hon kunde ha gått och lipat en tid 
i all stillhet, det hade varit i hennes genre, men 
att skrämma upp hela sin omgifning med sådana 
utbrott, det kunde hon ha sparat oss ! Alla den 
sortens katastrofer, som bringa oordning i det dag- 
liga lifvet, äro mig så obehagliga. Jag saknar 
hvarje dag Charlottes te. Ingen kan i alla fall 
laga en kopp te som hon.» 

Efter den stunden talade Vanda aldrig mera 
om sina hjärtesorger med farmodern. 

Med föräldrarna var det ännu mera omöjligt. 
De hade under lång tid lefvat i ett upprördt till- 
stånd, sysselsatta med att skrifva och mottaga 
bref från åtskilliga välvilliga personer, som ju alltid 
vid sådana tillfällen visa stort intresse för den fa- 
milj, sorgen träffar. 

Det viktigaste bref de själfva skrifvit var ett 
litet bref till André, där de båda, hvar på sitt sätt, 
sade honom, att efter den gränslösa sorg och skam 
han gjort dem ansågo de honom icke vidare som 
sin son. Om han någonsin skulle återvända till 
Sverige, då voro Högvallas dörrar för alltid stängda 
för honom. 

Det anlände bref från André, men det skickades 
oöppnadt tillbaka. 



— 333 — 

Och därefter blef allt tyst. André var för sina 
föräldrar död och begrafven ; det skoflades kall 
snö öfver griften, och icke så mycket som ett fat- 
tigt kors restes däröfver. 

Under tiden tröstade fru Anna sig med att gå 
och höra Jonathan Petterson tala i skolhuset, där 
han då och då uppträdde och dundrade domens 
ord, och en söndag frågade fru Anna Vanda, om 
hon icke skulle vilja följa henne. »Det skulle göra 
dig godt!» sade modern allvarsamt. 

Vanda kände, att hon blef het öfver hela krop- 
pen, och hon hade all möda att icke bryta ut i 
häftiga ord. 

Hon darrade på rösten, då hon med ljungande 
ögon svarade modern: 

»Hur kan mamma tro, att det skulle kunna 
hjälpa mig?» 

Då Vanda var liten, hade det ibland varit hen- 
nes tröst att störta sig i Pyllrans famn och gråta 
ut. Icke för att lärarinnan hade något särdeles 
godt förstånd eller någon omdömesförmåga att 
hjälpa med; men det kändes så varmt i hennes 
armar. 

Hon älskade alla barnen B unge blindt och 
gränslöst, och hade alltid sitt hjärta vidöppet för 
deras bekymmer, af hvad art de än kunde vara. 
Då nu alla i hemmet tänkte hårdt eller likgiltigt 
om André, trodde Vanda, att hon dock hos Pyllran 
skulle finna den öfverflödande kärlek för hennes 
käraste bror, som aldrig hade svikit. Hos hans 



— 334 — 

gamla lärarinna skulle hon kunna gråta sitt hjärta 
mätt. 

Men den oväntade händelsen hade hufvudsak- 
ligen väckt Pyllrans nyfikenhet. Hon hade läst 
allt för många fransyska och engelska romaner, för 
att det icke skulle förefalla henne i hög grad spän- 
nande att vara vittne till en sådan roman i verk- 
liga lifvet. Hennes vattenblå ögon simmade af en 
egen glans, när hennes öron lyckats uppfatta någon 
liten detalj, som angick hennes älskling André 
och den stygga, bedårande fru Ida. Hon rent af 
gick så smått och utfrågade Vanda om, hvad hon 
möjligtvis kunde ha anat och hört därom, under 
uppehållet i Stockholm, som hade till följd, att 
Vanda blef till is, och drog upp vindbryggan till 
sitt hjärtas innersta. 

Nej, på hela Högvalla fanns* det icke en lef- 
vande själ, hon kunde tala med, och i de bestän- 
diga kval och den ångest, hvari hon lefde, vand- 
rade hon en dag på de uppblötta, svåra vägarna 
bort till herr Antony. 

Han satt och skref, då hon kom in i hans 
enkla bostad, men han reste sig genast och tog 
emot henne med en så stilla vördnad, att hon 
med detsamma förstod, att han kände till den sorg, 
som drabbat henne. 

Han bjöd henne sin bästa stol och hängde upp 
hennes kappa med en försiktighet, som om han 
också ville visa den ett säreget deltagande. 

Därpå kom han fram till henne och tog hen- 
nes hand mellan sina, så fint och vördnadsfullt, 



— 335 — 

medan han såg på henne med sina svarta, allvar- 
samma ögon. Men han sade intet 

Vanda tryckte sakta hans hand och svarade 
på hans blick med ett sorgset, tacksamt leende, 
men icke heller hon talade. Så sutto de tysta en 
stund, till dess Vanda såg upp och sade: 

»Ja, inte sant — det är underligt?» 

»Jo, lifvet är i det hela underligt, min kära, 
unga fröken», svarade han. 

»Jag trodde, att jag kände André i botten», 
fortsatte Vanda. »Men jag måtte inte ha gjort 
det. » 

»Nej, fröken Vanda», svarade herr Antony, 
»vi känna inte hvarandra. Det är bara hemligheter 
alltsammans.» 

»Hon och han, — så olika!» sade Vanda, 
medan hon satt och såg framför sig med en trött 
blick. 

Hon hade så många gånger genomgått dessa 
tankar. 

»Han som är så varm, — så öm för andra!» 

»Det är väl just det hon behöfver», svarade 
Antony. 

Vanda nickade. »Men André, som är så frisk, 
så ung både till kropp och själ, och hon — så 
lifstrött, så blaserad.» 

»Ja, han har just allt det, som hon saknar», 
upprepade herr Antony. »Hon har redan sett sig 
mätt på lifvet. Nu vill hon se det med hans ögon, 
då blir det måhända roligare.» 

»Men han, hänt» Vanda vände sig emot 



— 336 — 

herr Antony. »Hvad har han väl att få hos 
henne?» 

»Hon är mycket skön», svarade Antony, »myc- 
ket skön!» 

Vanda suckade och lät hufvudet sjunka ned på 
bröstet. 

»Ja, det är ju i alla fall något», sade hon. 

»Det är ganska mycket», svarade han, »sä 
mycken skönhet är ganska mycket.» 

»Men i alla fall», sade Vanda otåligt. »De äro 
dock i botten så fullkomligt olika. André är så 
äkta. Det är det bästa med honom. Han kan för- 
gå sig, älska för mycket, — men han kan dock 
älska. Det hör man nog på den musik, han ska- 
par; — men hon? Jag tror inte hon kan älska 
annat än sig själf. Hur kunna två så olika element 
förenas?» 

»Ja, hur kunna de?» svarade Antony och slog 
ut med händerna. »Det är det vi aldrig komma 
underfund med. Vi kunna konstatera det, men för- 
klara det? Tänk er de kemiska ämnena! Det finns 
några, som absolut stöta hvarandra från sig, och 
andra, som ha en oemotståndlig attraktion för 
hvarandra. Det beror på lagar, som vi inte kunna 
ändra. Vi kunna blott upptäcka, att det förhåller 
sig så. Och likadant är det med våra mänskliga 
naturer; vi äro också underkastade lagar, som med 
eller mot vår vilja få makt med oss.» 

»Med andra ord: det står skrifvet i stjärnorna», 
sade Vanda och lyfte handen. 

»Ja, jag tror det nästan», svarade Antony. 



— 337 — 

»Och jag tror det inte!* sade Vanda och reste sig 
upp i stolen, däri hon suttit hopsjunken. »Jag tror, 
att vårt öde beror på oss själfva, på vår vilja, och 
det gäller att få vår vilja att lyda.» 

»Hvem?» frågade Antony. 

»Någon, något, som är högre än vi själfva — 
någon, som är början och slutet, harmonien, me- 
ningen i alltihop.» 

Hon började gå upp och ned på golfvet, som 
hon alltid brukade, när hon blef upprörd. 

»Och hur skulle vi få veta, hvad denne någon 
begär af oss?» sade Antony och såg på henne 
med ett par ögon, som tycktes vänta, att hon 
hade svaret färdigt. 

»Jag vet det inte», svarade hon med något af 
förtviflan i rösten. »Men jag måste en gång få 
veta det, — då skall jag säga er det.» 

Hon gick länge fram och åter utan att tala. 
Till slut blef hon stående framför Antony och sade 
i en ton, som var sä fast, att den nästan lät 
sträng : 

»Nu gäller det först och främst att frälsa An- 
dré. Detta kan dock omöjligt vara slutet?» 

»Jag vet inte», svarade Antony. »Jag vet blott, 
att skönheten är en af de största makter i lifvet, 
och nu är han i skönhetens våld.» 

»Jag får lof att gå», sade Vanda plötsligt, som 
om hon kände, att hon intet ögonblick hade att 
förlora för att få tag i André. »Tack för att ni 
är sä god — sä förstående ! men ni kan inte hjälpa 
mig.» Hon log sorgset och räckte honom handen, 

I/ögvalla. 22 



— 338 — 

men då han såg hennes långa, smärta gestalt 
skynda bort, liksom buren af stormen, stod han 
länge och såg efter henne. 

»Fru Ida skulle kunna krossa mitt hjärta», 
tänkte han. »Men hon där skulle bestämt kunna 
göra det friskt igen.» 



Medan Anne-Marie inte stod ut med att träffa 
Vanda, tog hon däremot gärna emot besök af 
Karl. Han fick lof att hälsa på henne, medan hon 
ännu låg riktigt till sängs, då han en dag lämnade 
Charlotte en del af hennes tillhörigheter, som hon 
hade behof af, och sedan kom han ofta, till slut 
nästan hvarje dag. 

Han hade samma tysta, lugna sätt som Char- 
lotte och såg på Anne-Marie med samma goda 
ögon. Han hade alltid en pust af frisk vårluft med 
sig in i rummet och alltid medförde han hälsningar 
från naturen därute. An hade han händerna fulla 
af liljekonvaljer och violer från växthusen på Hög- 
valla, och än någon blommande planta att sätta 
i Anne-Maries fönster. Då hon började kunna sitta 
uppe, gaf han henne en dag den allra roligaste 
lilla kattunge, som hon timtals kunde leka med. 

En annan gång hade han fångat en räfunge, 
som stirrade på henne som ett litet fånget troll 
och var som en hälsning från de innersta snåren 
i skogen. Ja, en dag kom han med en hel kull 
nykläckta kycklingar i sin hatt och lät alla de 



— 339 — 

små förvånade kräken trippa pipande omkring på 
Anne-Maries sängtäcke. Och allting gladde Anne- 
Marie mera, än någonting förr hade gladt henne 
och mera än hon själf kunde förstå. Hvarenda 
liten kvist, hvarenda liten solstråle var ju ett ut- 
tryck för det lefvande lifvet, hvartill hon hade åter- 
kommit, och som Charlotte och Karl gjorde så 
lyckligt för henne. 

Hon hade kommit att se så ung ut. Hennes 
hår hade blifvit afklippt och växte nu om hennes 
hufvud i ljusa lockar. Hennes hy var åter lika hvit 
och frisk som all den goda mjölken man gaf 
henne att dricka, och hennes vackra ögon hade 
återfått samma barnsliga, glada uttryck, som då 
hon var sjutton år. Hon oroades aldrig af tankar 
på framtiden, och hon visade bort alla minnen om 
det förflutna. Bara en gång talade hon om André, 
då hon och Karl ett ögonblick voro ensamma. 

Han satt och säg på henne och gladde sig åt 
så blomstrande och lycklig hon såg ut, då det 
kom för honom allt, hvad hon hade fått genomgå, 
och han sade liksom för sig själf: 

»Du lilla stackare, som fått lida så mycket !» 

Det var något vid tanken på Andres skuld i 
dessa lidanden, som gaf hans ögon ett mörkt ut- 
tryck, och måhända gissade Anne- Marie orsaken 
till detta uttryck, ty hon sade plötsligt: 

»Det var i alla fall inte underligt, att André 
tröttnade pä mig. Jag kunde ju inte förstå hans 
musik och hans tankar, såsom han önskade det, 
fastän jag ansträngde mig sä mycket.» 



— 340 — 

»Ja, jag ansträngde mig mycket», upprepade 
hon och tog sig åt hufvudet. 

Karl började brusa upp. 

»Att han i alla fall kunde — — — » 

»Nej, nej!» afbröt honom Anne-Marie med ögo- 
nen stora af ångest och grep efter hans arm. »Bli 
inte ond! Jag kan inte tåla det, och säg inte något 
ondt om André!» 

Hon föll tillbaka emot hufvudkudden i liggsto- 
len, där hon satt, och låg ett ögonblick med slutna 
ögon. Så sträckte hon handen emot Karl och sade 
mycket mildt: 

»Lofva mig, att vi aldrig mera tala om detta!» 



I slutet af april kommo ett par mycket vackra 
vårdagar. Det var så mildt och godt i luften, att 
Anne-Marie fick lof af doktorn att åka med Karl 
och Charlotte på ett litet besök till Högvalla. Hon 
hade varit ute ett par gånger förut, men detta var 
hennes första längre färd, och luften gjorde ett 
nästan öfverväldigande intryck på henne. 

Då hon hälsat på familjens öfriga medlemmar, 
fått frukost och hvilat sig i Charlottes rum, gick 
hon med Karl och Charlotte ut att se på de nya 
växthusen. 

Karl lät här odla många blommor, som beta- 
lade sig bra, och redan hängde glastaken fulla af 
klangrosor, medan alla bänkarna lyste af doftande 



~ 34i - 

vårblommor. Dörrarna till växthuset voro lämnade 
öppna för att lufta ut i det vackra vårvädret, och 
på trappan, som förde ned till trädgården, satt 
Anne-Marie på en bastmatta mellan Karl och Char- 
lotte. 

Växthusen lågo i utkanten af parken, och från 
trappan, där de sutto, kunde de se öfver gran- 
häckarne ut till åkrarna, där den gröna vårsäden 
spirade i den uppluckrade jorden, och slätten mot 
horisonten låg höljd i en genomskinlig slöja af 
blånande luft. 

Anne-Marie hade knäet fullt af violer, som Karl 
just plockat åt henne, hvilkas doft blef starkare i 
solskenet, som föll öfver dem. 

De sutto alla tysta och inandades den ljumma, 
lifgifvande luften, då plötsligt en klar, jublande 
säng ljöd öfver åkern. 

»Det är den första lärkan jag hört i år!» sade 
Anne-Marie och log. »Den är visst lika glad åt 
att lefva som jag.» 

Charlotte kysste henne på pannan, och Anne- 
Marie lade sin ena hand i hennes. 

Kfter en stund sade Anne-Marie med en djup, 
glad suck: 

»Här är godt att vara. Jag skulle vilja stanna 
här alltid.» 

»Vz/f du stanna här alltid?» frågade Karl och 
räckte sin öppna hand emot henne. 

Ja», svarade Anne-Marie. 

Hon lade sin kind emot hans hand och slöt 



— 342 — 

ögonen, utan att släppa Charlottes hand, som hon 
höll i sin. 

»Vill du hjälpa mig och Charlotte att göra 
Högvalla till den vackraste och bästa gård i Sve- 
rige?» sade Karl. 

»Ja», svarade Anne-Marie och såg upp, medan 
hennes ögon och hennes mun logo emot honom. 

»Så ska vi tre hålla ihop och göra vårt allra 
bästa!» sade Karl och sträckte armen ut, så att 
den nådde om både Anne-Marie och Charlotte. 
Charlottes ögon stodo fulla af tårar, men hvarken 
hon eller de andra två talade, men medan de sutto 
så tätt ihop, som de möjligtvis kunde komma, 
sjöng lärkan jublande uppe i ljuset, och talade om 
för åkrarna och ängarna och hela slätten, att just 
nu lades grunden till ett nytt Högvalla. 



FJÄRDE KAPITLET. 
Frihetens lycka. 

I slutet af april blef det detta år styggt väder 
öfver hela norra och mellersta Europa. Våren, 
som tidigt hade visat sig, måtte ha blifvit skrämd 
på något sätt, ty den hade dragit sig tillbaka och 
gömt sig, medan stormar och snöfall, åtföljda af 
ganska stark köld, hemsökte länderna både norr 
och söder om Östersjön. 

En sådan kall och ruskig kväll i april satt fru 



~ 343 — 

Ida ensam i ett rum i Dresden och såg ut genom 
det växande mörkret. En bister regnskur slog då 
och då hårdt emot rutorna, och tonerna från mu- 
siken på »Biuhlsche Terrasse» ljödo stötvis genom 
regnet. 

o 

Fru Ida satt inhöljd i en stor, skotsk schal, 
som hon dragit omkring sig, och spanade efter 
ljuden på gatan. Nu hördes steg i trappan. Nyc- 
keln omvreds i tamburdörren och strax efter kom 
André in. 

Han drog handskarna af och letade sig i skym- 
ningen fram till ett bord midt i rummet, där han 
lade ifrån sig en del noter, han hade med sig. 

»God afton», sade fru Ida utan att resa sig. 

»Jaså, sitter du här?» sade André och vände 
sig åt det håll, där hon satt. »Hvarför sitter du 
här i mörkret? Hvarför har du inte tändt lam- 
pan?» 

o 

»A ? det är lika roligt — eller lika tråkigt så 
här», svarade hon. »Jag har väntat på dig sedan 
klockan sex. Nyss slog hon åtta.» 

»Du visste ju, att jag inte kunde komma förrän 
repetitionen var slut», sade André, medan han tände 
lampan på bordet midt i rummet. »Det drog myc- 
ket längre ut, än jag hade tänkt. — Har du ätit 
middag?» frågade han, medan han gick fram och 
kysste henne lätt pä pannan. 

»Nej», svarade hon. »Det är så förskräckligt 
tråkigt att äta middag ensam, och hungern går 
öfver, när man väntar så länge.» 

-Stackars liten», sade han. »Men jag rår verk- 



— 344 — 

ligen inte därför. Ingenting hade väl varit lättare 
än att du gått in på restaurangen här bredvid och 
tagit dig någonting.» 

»Jag trodde beständigt, att du skulle komma», 
sade hon. »Har du ätit?» 

»Jag kastade några bitar i mig på en bierstuga 
under ett uppehåll», svarade han. »Det var ingen 
tid att förlora. Det är mycket ogjordt än.» 

»Har du inte något med till mig?» sade Ida 
och sträckte ut handen. 

»Med?» upprepade han. »Hvad skulle det vara?» 

»Ja, det var ju det ; du skulle ha hittat på», 
svarade hon i en sorgsen ton. »Litet drufvor, eller 
blommor eller — ja, hvad vet jag? Jag har suttit 
här ensam och haft så ledsamt.» 

»Söta Ida, jag har verkligen inte haft tid till 
annat än att tänka på repetitionen», svarade 
André. 

»Gick den bra?» frågade hon tämligen likgil- 
tigt, medan hon rullade ned gardinen och kom 
och satte sig i en länstol vid bordet midt emot 
André. 

»Jag kan just inte skylla», svarade han. »Det 
är för eländigt med dessa herrar sångare. De för- 
summa så ofta att komma, eller också komma de 
för sent. Damerna äro då mera att lita på.» 

»Som alltid», sade Ida och log. 

»Och nu saknade jag dig så mycket», fortfor 
André. »Du må tro, att det inte är detsamma, 
när jag står och gnolar dina repliker, som när de 
höra dig själf sjunga.» 




— 345 — 

»A, nej, det kan jag ju nästan föreställa mig», 
sade hon och gaf honom ett af sina bländande 
ögonkast. »Hela partiet klär min röst så bra.» 

»Det skall det väl göra, när det är skrifvet 
för dig», sade han och kysste hennes fingerspet- 
sar. »Jag vet så precis, hvad en hvar af dina toner 
äro värda, klangen och nyansen i dem alla.» 

Han hade slagit upp partituret, som han lagt 
på bordet, och hon flyttade sig bredvid honom 
för att också titta däri. 

Det var Andres sista komposition, skrifven för 
solo, kör och orkester. 

Texten var af en ung, tysk skald och bar 
namnet »Venus' födelse», och den hade genast in- 
spirerat André till musiken. 

Dikten var en skildring af, hur arm och fattig 
jorden var, innan skönheten kom, och hur alla 
skapade varelser utbröto i jubel för att hälsa 
Venus, skönhetens gudinna, den morgon hon stod 
upp ur hafvet. 

Då Andre läste dessa strofer, stod genast Idas 
bild framför honom. Hon var den triumferande 
skönhetsgudinnan, hvars blotta anblick fick alla 
hjärtan att klappa, och i hvars spår rytmer och 
toner dansade som vågslag. Han hörde nästan 
med detsamma musiken för sig och nedskref hela 
kompositionen på kort tid. 

hetta ställe tycker jag om», sade Ida och 
lade sin hand på partituret. »När hela violinstyrkan 
växer och växer, så att jag känner det, som om 



— 346 — 

hafvet skvalpade om fötterna på mig, och jag har 
den första frasen upp till A.» 

»Hier komme ich im Friihlingsglanz, 
Umspiilt von Meereswellen.» 

»Jag ämnar sitta undangömd så mycket som 
möjligt ända till det ögonblicket, och så reser jag 
mig i hela min längd. Det skall prassla om mig 
af siden, som af vatten.» 

»André», fortfor hon och såg drömmande mot 
taket. »Skall jag klä' mig i ljusrödt siden, med 
rosor i håret, eller skall jag taga ljusblått, tunt 
ljusblått med långt släp, djupt urringadt lif, och 
inte ett enda smycke?» — »Ja, vet du, jag tror, 
att det blir det noblaste!» svarade hon själf, medan 
André fortfor att läsa i partituret. 

»Min hals blir så hvit emot ljusblått, och 
Venus behöfver väl inga smycken. — Hör du, 
André! Behöfver jag smycken för att vara vacker?» 
sade hon och lade sin arm om hans hals för att 
väcka hans uppmärksamhet. 

»Nej, nej, visst icke!» svarade han litet tank- 
spridd. Han hade märkt ett par fel i partituret, 
som han satt och rättade. »Men i morgon hoppas 
jag, att du inte sviker oss», tillfogade han och 
stoppade blyertspennan i västfickan. »En gång får 
jag lof att ha dig med före generalrepetitionen.» 

»Det beror väl inte på mig», svarade hon litet 
kyligt. »Hvem kan hjälpa, att man blir hes och 
får hosta i detta förskräckliga väder. Jag har ju 
inte gjort annat än plåstrat om mig de sista fjor- 
ton dagarna. Men du kan väl förstå, att efter den 



— 347 — 

briljanta mottagning, vi fingo vid våra första tvä 
konserter, med hela kritiken för oss, vill jag inte 
nöja mig med en half succés. Jag vill förvåna dem, 
förkrossa dem, få dem alla för mina fötter. Jag 
sjunger inte, om jag inte är i allra högsta grad 
disponerad.» 

»Det förstår jag väl», sade André. »Och du 
förstår måhända också, att jag gärna vill, att min 
komposition skall göra den bästa möjliga verkan. 
Jag skulle inte tillåta, att någon annan än du sjöng 
den första gången.» 

»Nej, jag skulle tro det», sade Ida. Hon reste 
sig och såg på honom med förvånade ögon. »Det 
är mitt stycke, skapadt och skrifvet för mig, och 
ingen i världen skall kunna ta det ifrån mig.» 

»Det tycker jag om», sade André och log. 
»Du är svartsjuk om den musik, jag gifvit dig.» 
Man omfamnade och kysste henne och sade så: 

»Skynda dig nu och tag väl på dig, så att vi 
kunna gå ut och äta middag.» 

»Du har ju ätit», sade Ida. 

»Men du har ju inte ätit», svarade André. 
»Och du behöfver sannerligen en festmiddag, sedan 
du väntat så länge.» 

Ida gick in i sängkammaren för att göra sig 
i ordning att gå ut. 

Den lilla våningen bestod af tre rum. Salongen, 
sängkammaren och ett litet kyffe, som var Andres 
arbetsrum. 

I salongen stod flygeln, och fru Ida hade på 
kort tid, och för ganska godt köp, fått rummet 



— 348- 

att se behagligt och harmoniskt ut. Hon hade så 
att säga sopat ut alla de draperier, soffkuddar, 
vaser och prydnader, hvarmed det var utstyrdt, 
till stor sorg för värdinnan, som fick bära alla sina 
»konstföremål» upp på en vind. 

Med några få utsökta fotografier på väggarna, 
en och annan vas med blommande grenar, och 
blott de nödvändigaste möbler, verkade nu det 
förut öfverfyllda skräprummet som ett tilltalande 
h vardagsrum. 

I Andres lilla krypin stod blott hans skrifbord 
öfverfylldt med notpapper, böcker o. s. v. samt 
hans rökbord med cigarrer och cigarretter i öfver- 
flöd. 

Sängkammaren hade däremot Ida utstyrt så, 
som hon måste ha det för att befinna sig väl i 
både sofvande och vaket tillstånd, och det var en 
fantasi af spetsar, siden och violdoft, hvari minsta 
detalj var af den utsökta beskaffenhet, som passade 
för gudinnan Venus. 

När André anmärkte, att det var väl många 
och väl kostbara saker, som Ida tog hem utan 

o 

att betala, svarade hon: »A, vet du hvad, man 
får lof att dra litet på framtiden, och vill man 
göra lycka, så måste man uppträda som fint folk, 
— och fint folk låter för resten gärna sina leve- 
rantörer vänta.» 

Och så skrattade hon med sitt klingande 
skratt. 

Då hon nu kom från sängkammaren, klädd att 
gå ut, i en lång kvällskappa af violett sammet 



— 349 — 

med gråverksfoder och en liten ungersk barett pä 

hufvudet, röd om kinderna af den uppmuntrande 

tanken, att de skulle gå ut och »festa», var hon 

så vacker, att André utbröt: 

»Du kommst, du kommst im Friihlingsglanz, 
Umspiilt von Meereswellen, 

men i alla fall får min gudinna tillåta mig att ta 
paraply, ty det skvalar ned, och vi ha minst tio 
minuter till restaurangen.» 

De gingo mycket fort, arm i arm. André ville 
följa henne till den restaurang, som han visste, hon 
helst besökte, den finaste och dyraste af alla de 
kände, och det verkade mycket gladt och upp- 
muntrande att komma från mörkret och regnet 
därute in i de starkt upplysta rummen, där mattorna 
voro så mjuka och stolarna så bekväma, och där 
en rad af kypare, iklädda den eviga, trista gala- 
dräkten, med servetten öfver armen, stodo och 
stirrade efter de offer, som de skulle servera den 
fina maten, presentera de dyra räkningarna och 
afpressa de väntade drickspengarna. 

Det var inte många, som vågade sig in i detta 
förgyllda Klysium. 

Om en eller annan förbigående stannat ett ögon- 
blick för att titta in genom de stora spegelglas- 
rutorna, betraktades han med så förkrossande blic- 
kar af de förnäma uppassarna, som stodo orörliga 
som figurerna i ett vaxkabinett mellan de små 
dukade borden, att han genast skyndade vidare 
i känslan af att det måhända skulle betalas biljett 
bara för att se in genom fönstren. 



— 350 — 

I den varma och upplysta förhallen stod en 
livréklädd vaktmästare och hjälpte André och Ida 
af med öfverkläderna. Medan han med tyst artig- 
het hängde upp plaggen, mönstrade och värderade 
han det unga paret med erfaren säkerhet. Han 
fann, att Andres byxor icke voro pressade efter 
allra sista modet, och han gillade heller icke all- 
deles formen på hans halsduk, men han förstod 
genast, att fru Idas enkla, svarta klädning var sydd 
hos en af de förnämsta sömmerskorna, och att det 
lilla pärlhalsbandet, hon bar, var äkta. En flyktig 
blick i nacken på hennes pälskappa upplyste ho- 
nom om att den förskref sig från en ansedd firma 
i Paris, och det behagade honom, att hennes hand- 
skar icke voro så nya, att de kunde ha blifvit 
köpta på vägen till restaurangen. 

»En vacker dam», tänkte han. »Kanhända hans 
hustru? I alla fall är det hon som bestämmer, och 
hon vill dricka champagne.» 

Därmed bockade han sig och öppnade dörren 
för dem till matsalen. 

Då de hunnit innanför dörren, gjorde André 
ovillkorligt ett steg tillbaka, vid åsynen af den 
enda person, som befann sig i den luxuösa mat- 
salen. Det var en herre, som satt hälft med ryggen 
åt dem och läste i en tidning, medan han åt sin 
soppa, 

»Mr Hurry!» sade André sakta till Ida. »Är 
han nu också här!» 

»Det behöfver väl inte genera oss?» svarade 
Ida. »Jag tycker tvärtom, att det var en ren lyck- 



— 35i — 

träff, att vi stötte på honom. Han kan vara oss 
till stor nytta.» Och därmed slog hon sig ned vid 
det bord, hon utvalde, ungefär midt i rummet. 

Ett par af de öfverlägsna uppassarna ställde 
sig genast till deras disposition och lämnade An- 
dré det betydelsefulla aktstycke, som kallas mat- 
sedeln. 

Vid ljudet af deras röster, medan de diskute- 
rade menun, vände herrn vid bordet sig om, och 
då han fick öga på dem, reste han sig och bugade 
sig djupt, hvilket André besvarade med en något 
knapp böjning på hufvudet, medan fru Ida leende 
gaf honom en älskvärd hälsning. 

»Han ser allt bra ut», sade hon till André 
med nedslagna ögon, medan hon åt sin kaviar- 
smörgås. 

»Tycker du?» svarade André. »De där ameri- 
kanarne äro alla lika. Deras ansikten säga mig 
just ingenting.» 

»Jag tycker han är vacker», upprepade Ida. 
»Först och främst är han en fulländad gentleman. 
Ser du, han har flyttat sig för att inte vända 
ryggen åt oss. För det andra ser han så ren ut. 
Jag vet inte, h varför de fina amerikanska herrarne 
alltid ge mig intrycket af något så genomfräscht, 
som om de hade kommit direkt upp ur ett bad 
och aldrig buro annat än nystruket linne. Och sä 
tycker jag om det kortklippta håret. Du får lof 
att snart klippa dig, André!» 

-Han sade ju sist, att han snart skulle resa 



— 352 — 

tillbaka till Amerika», anmärkte André, medan han 
mycket fort åt sin soppa. 

»A, han skall väl först få fatt i någon ny stjärna, 
att taga med sig», svarade Ida. «Han har ju alltid 
varit impressario för de mest berömda storheterna, 
och vet du, André, jag har en känsla af att han 
spekulerar på att engagera oss för en turné. Redan 
efter vår första konsert lade han inte alls band på 
sin förtjusning, och efter vår andra konsert gjorde 
han anspelningar, som inte voro att ta miste på. 
Jag tror, att han helst skulle vilja bortföra oss båda 
öfver Atlanten till en blixtturné. Det skulle allt vara 
en lyckad början på vår karriär.» 

»Ja, om vi lyckas», svarade André. 

»Naturligtvis lyckas vi», svarade Ida. »H varför 
skulle vi inte lyckas ? Jag känner mod att taga hela 
världen med storm.» 

»Och jag har inte minsta lust till ett dylikt 
företag», svarade André. »En konsert då och då 
kan ju vara ganska bra, men min största lust är 
ändå att komponera, och jag känner mer och mer, 
att det är min egentliga kallelse. Jag vill inte bara 
återge, hvad de andra ha sagt, jag har så mycket 
på härtat, som jag själf vill säga.» 

»Men du får tänka på, André, att komposi- 
tionen sällan inbringar synnerligt, förr än man är 
en celibritet», sade Ida. »Men på konserter kan 
man bli rik, och man behöfver i alla fall pengar, 
mycket pengar för att lefva.» 

»Man behöfver musik för att lefva, musik och 
kärlek», svarade André och stötte sitt glas emot 



— 353 — 

hennes. »Och jag sitter hellre på ett vindsrum och 
komponerar än i den sorts förgyllda lokaler som 
här och äter upp de pengar vi kunna förtjäna på 
en konsert.» 

»Men jag vill sjunga», sade Ida och lyfte huf- 
vudet. »Jag har ju hela mitt lif gått och trånat 
efter att få sjunga. Tror du annars jag hade kom- 
mit till dig?» 

»Jag tänkte, att det måhända också var litet 
för min skull», sade André och lade sin hand på 
hennes, medan han såg henne mycket vänligt in i 
ögonen. 

»Naturligtvis, också för din skull!» sade Ida 
och drog handen åt sig. »Men du och min sång 
var liksom ett för mig. Jag trodde, att det just 
var hos dig jag skulle få sjunga.» 

»Och du skall få sjunga», sade André uppmunt- 
rande. »Var säker på att du skall få sjunga; — 
men jag tror rent af, att hr Hurry kommer hit», 
tillade han hviskande, då amerikanaren gick öfver 
golfvet och närmade sig deras bord. Han hade 
liksom André och Ida slutat sin middag och frå- 
gade nu artigt, om de ville tillåta honom att dricka 
kaffet med dem. André mumlade något, som ingen 
hörde, men som visst skulle vara ett medgifvande; 
men Ida räckte hr Hurry handen med ett af sina 
ljusa leenden och klappade på stolen vid sin sida, 
att han skulle sitta ned. 

Hon talade till honom pä engelska, hvilket 
språk hon hade lärt att tala med mycken ledighet 
i Paris med sina amerikanska väninnor. André 

Högvalla. 23 



— 354 — . 

talade blott med svårighet engelska, så att sam- 
talet mest fördes mellan Ida och amerikanaren. 

Mr Hurry var en man på ett par och fyrtio 
år, och hela hans person bar prägeln af hälsa och 
kraft. André såg bredvid honom ut som en ung 
gosse. Han var lång och smärt med lång hals och 
ett litet, rundt hufvud. Hans anletsdrag voro regel- 
bundna, och hans ögon voro klara och bruna, med 
ett vaket uttryck, som om han alltid öfvervakade 
situationen och därefter gjorde sig den afgörande 
frågan: »Will it pay?» 

Hela hans klädsel var på samma gång elegant 
och fri, och hans händer voro särdeles fina och 
välskötta. Han talade mycket och lifligt och frågade 
genast ifrigt efter Andres tillkommande konsert. 

»Det är min skuld, att den blifvit uppskjuten», 
svarade Ida. »Mr Bunge vill inte veta af någon 
annan solosångerska än mig i sopranpartiet.» 

»Nej, det tror jag nog», sade mr Hurry och 
skrattade, ett mycket friskt och älskvärdt skratt. 
»När man har det bästa till sitt förfogande, då 
nöjer man sig inte med det underhaltiga.» 

»Nå, det finns väl något midt emellan», sade 
Ida med en skälmaktig blick. 

»Nej», svarade mr Hurry. »Det finns egentligen 
blott två kategorier. Antingen är man primadonna, 
eller är man det inte, och primadonnorna äro säll- 
synta, — mycket sällsynta. Det fordras så många 
samverkande egenskaper för att skapa en sådan.» 

»Men denna tysta berömdhet, som sjöng i går?» 
sade Ida. »Vi voro inte där, men ni hörde henne väl?» 



— 355 — 

»Ingenting, absolut ingenting», sade mr Hurry 
och strök askan af sin cigarrett med lillfingret. 
»Jag beundrar inte, när sopraner påminna en om 
lokomotiv eller tandutdragning. Så här gäspade 
hon!» — han öppnade handen — »och så kom 
jämmerropet. Och därtill stor, — stor som en 
spårvagn.» 

Ida skrattade. 

»Nå, men föredraget?» 

»Ja, ni vet, huru de flesta kvinnliga artisterna 
genast spela ut sina stora trumfar», sade mr Hurry. 
»De ha en sådan förskräcklig fond af outskrålad 
passion, som de genast servera en, och när då de 
verkliga stora efTektställena komma, ha de intet 
kvar. Nej, ni, min fru, ni förstår att spara på 
edra skatter, ni smyger er så sakta fram, så man 
tror det är bara ljuflig skönhet, — och då — när 
det gäller, då lyfter ni dolken! Jag har aldrig hört 
någon med ett sådant temperament och ännu min- 
dre någon, som till den grad har förstått konsten 
att behärska det.» 

Ida böjde på hufvudet. 

»AV sparar åtminstone inte på att spela ut er 
stora trumf», sade hon leende. 

»Öfverdrifvcr jag?» sade mr Hurry, vänd till 
André. »Tycker ni inte också, att madame Tule 
besitter en enastående förening af temperament och 
behärskning?» 

(Ida uppträdde numera under sin fars namn, 
och kallade sig madame Tule.) 

»Jag har inte något mera vackert att säga hen- 



— 356 — 

ne därom», svarade André. »Jag har så många 
gånger sagt henne allt. Ingen sjunger som hon.» 

»Och därför bör hon väl också unna hela värl- 
den att höra det», sade mr Hurry ifrigt. »Tysk- 
land kan vara mycket bra, men Tyskland är dock 
bara ett litet land jämfördt med Amerika. Det är 
i Amerika man har de stora förhållandena, de stora 
framgångarna, de stora belöningarna. Det är i 
Amerika man förstår att verkligen uppskatta de 
stora konstnärerna. Jag hoppas, att ni, madame 
Tule, och ni, mr Bunge, icke måtte alltför länge 
dröja med att bestämma er för att resa öfver At- 
lanten. Jag skulle allra helst se, att ni ville ta 
mig till er impressario och gå öfver med mig om 
en månad. Jag skulle ställa allt för er på ett sätt, 
så ni skulle bli mer än nöjda.» 

»Det är allt en sak som tål att öfvervägas väl», 
sade André, som låg tillbakalutad i sin stol och 
rökte sin cigarrett. »Jag har gjort min musikaliska 
uppfostran här i Dresden, jag förstår bäst den tyska 
musiken, och det ser ut, som om tyskarna också 
skulle komma att förstå mig. Nu torde det nog 
bli bäst, om jag först ser till att få fotfäste här. 
Amerika kan bli en framtidsplan.» 

»Men madame Tule?» sade mr Hurry. »Ni 
borde dock inte vänta med att låta oss höra hen- 
nes sköna röst. Jag kommer att göra allt för att 
uppväcka Förenta Staternas högsta nyfikenhet.» 

»Jag kommer i andra rummet, som ni nog kan 
förstå», sade fru Ida med ett litet ironiskt leende. 
»Först mr Bunges kompositioner, så hans piano- 



— 357 — 

spel, och så kan jag måhända också få lof att 
sjunga någon gång.» 

André sände henne ett mycket smärtsamt och 
vredgadt ögonkast, men han svarade icke. 

»Ja, nu är jag först och främst i högsta grad 
spänd på konserten», sade mr Hurry. »'Venus' 
födelse', det skall ju vara ett utmärkt poem, och 
hvem som är Venus behöfver jag ju inte fråga om. 
Till hvilken tid är konserten utsatt?» 

»Det beror på, när Venus blir kvitt sin bron- 
kit», sade Ida och reste sig. 

Mr Hurry anade, att det började komma åsk- 
moln på de älskandes himmel och tog afsked strax 
utanför restaurangen. 

Vädret hade blifvit lugnare, och André och 
Ida gingo rätt långsamt hemåt. 

»Hur kunde du säga något så styggt till mr 
Hurry, Ida, som att du kom i andra rummet?» 
sade André efter en stund. 

»Om jag kom i första, så skulle du nog låta 
oss följa mr Hurry till Amerika», svarade Ida lugnt. 
»Du vet nog, att det är primadonnornas förlofvade 
land.» 

»Det är andra orsaker, hvarför jag inte vill ta 
emot hans anbud», svarade André. »Jag tänker 
hvarken på din eller min musik.» 

»Hvad i all världen är det då fråga om?» sade 
hon och blef stående. 

»Han tycker för mycket om dig», sade André 
kort och fortsatte att gå. 

Jaså», sade Ida muntert. 



— 358 — 

»Och så är det en sak till», sade André. De 
hade nu kommit till sin dörr. 

»Och det?» frågade Ida i samma muntra ton. 

»Jo, det är, att du tycker för mycket om ho- 
nom», sade André. 

»Jaså, du är svartsjuk!» sade Ida och skrattade 
högt. »Det är ju rent af intressant!» 

»Ja, det är mycket intressant», sade André. 
Han darrade så starkt på handen, att han hade 
svårt att få nyckeln i låset. Ändtligen lyckades 
det. I trappan var lampan släckt. 

»Jaså, du är svartsjuk!» upprepade Ida, medan 
de trefvade sig upp genom mörkret. 



Det tog längre tid att kurera Idas förkylning, 
än man hade tänkt, och André kunde icke göra 
annat än repetera utan henne. Han gjorde sitt 
allra bästa för att få orkestern och kören att gå 
bra, och en dag frågade han Ida, om hon inte 
hade lust att gå med honom och höra på repe- 
titionen. 

»Det behöfs inte», svarade hon. »Jag är all- 
deles säker på mitt parti.» 

»Men kunde du inte ha lust att höra, hur det 
hela låter?» frågade André. 

»Åh, det får jag ju höra på konsertaftonen», 
svarade hon. 

André suckade. Han hade hoppats på litet 
mera sympati för sin hjärtesak. 




— 359 — 

På generalrepetitionen sjöng Ida bara med half 
röst. Hon ville spara sig till kvällen, och ingen 
fick något vidare intryck af, hur hon utförde par- 
tiet. För resten talade hon knappast pä hela da- 
gen, och gick tidigt in till sig, för att kläda sig 
till konserten. 

Som hon förut sagt åt André, gömde hon sig 
bland kören, till dess hennes parti kom, men då 
violinstyrkan började röra sig i beständigt starkare 
vågrytmer, reste hon sig plötsligt och intonerade 
sin replik: 

»Ich komme in dem Friihlingsglanz, 
Umspiilt von Meeres-Wellen.» 

Då var det verkligen, som om en vision skim- 
rat för åhörarna, medan hennes underbart fylliga 
röst bröt fram med en glans, som elektriserade 
hela salongen. Man ägnade hvarken texten eller 
musiken någon uppmärksamhet i detalj, utan lät 
sig hufvudsakligen hänföras af denna människo- 
gestalt och människoröst, som personifierade skön- 
hetens makt på jorden. 

För musici och kapellisterna var kompositionen 
det mest intresseväckande, och kritiken ägnade den 
en noggrann och berömmande granskning. 

Man fann det vara en skapelse, som var byggd 
på studiet af de tyska klassikerna, men som dock 
innebar mycken modern och personlig känsla och 
därtill hade en viss fläkt af nordisk poesi, som tju- 
sade tyskarna. Men för den stora publiken var 
[das uppträdande kvällens betydande händelse, och 



— 36o — 

hon hade från denna stunden ett namn bland stjär- 
norna af första rangen. 

Efter konsertens slut hade vänner och beund- 
rare af konstnärsparet arrangerat en liten fest på 
ett hotell, där de båda, men i synnerhet Ida, voro 
föremål för den varmaste hyllning. 

Mr Hurry lämnade knappast hennes sida, och 
hon kände sig i sitt rätta element bland all denna 
rökelse af beröm och smicker, som tändes för hen- 
nes fötter. 

André såg däremot långt ifrån ut som en seger- 
herre. Han gick omkring med mulna blickar och 
hörde tankspridd och likgiltig på allt, hvad man 
sade honom om hans komposition, och på den 
långrandiga utgjutelsen af den unge poeten, som 
icke nog kunde försäkra honom om sin tacksamhet 
för det utmärkta sätt, hvarpå han hade tonsatt och 
förevigat hans dikt. 

Andres blickar sökte beständigt Ida, men hon 
hade icke en enda blick för honom. Hon satt i 
en upphöjd karmstol, som i ett moln af den ljus- 
blåa tyllen i sin dräkt, med fånget fullt af rosor, 
och hann knappt ge enhvar af alla dem, som bragte 
henne sin hyllning, en skärf af ett vänligt leende, 
eller en tacksam blick. 

Då diktaren vid supén drack konstnärparets 
skål och i sitt långa tal öfver André nu också 
nämnde Idas namn, utbröt man i ett sådant jubel, 
att diktaren fick nedsvälja slutet af sitt tal, hvilket 
han gjorde ganska motvilligt, då afslutningen just 
handlade om honom själf och diktens grundidé. 



-36i- 

Alla ville tränga sig fram och klinga med Ida. 
André kom också fram till henne med sitt cham- 
pagneglas och stötte emot hennes. Men han kunde 
icke ens då fånga hennes blick. Den gled genast 
vidare, för att le emot den nästkommande. 

Från den dagen fick Ida många besök. Det 
blef rent af störande för Andres arbete, och han 
sökte sig ett rum utomhus, där han kunde arbeta 
mera i fred. Bland dem, som tidigt och sent gjorde 
Ida sin uppvaktning, var mr Hurry. Antingen var 
han där, när André kom in, eller hade han nyss 
varit där, eller skulle han snart komma. Rummet var 
alltid fullt af stora rosenbuketter, som mr Hurry 
var »så vänlig» att sända henne. 

André hade flera gånger gjort ganska allvar- 
samma anmärkningar emot att mr Hurry »nästan 
bodde hos dem»; men Ida bara skrattade åt ho- 
nom och förklarade, att orsaken till amerikanarens 
enträgenhet blott var den, att han absolut ville få 
Ida att öfvertala André att följa med till Amerika. 
Mr Hurry ville bli deras impressario och lofvade 
att ställa allt på bästa sätt för dem. 

Den summa han erbjöd dem för hvarje uppträ- 
dande var från början ganska stor, men den växte 
frän dag till dag och hade nu nått dimensioner, 
som skulle kunnat tillfredsställa de djärfvaste ford- 
ringar. Men André var obeveklig. 

»Du vet, att jag inte tycker om hans kurtis», 
sade han. »Ingen skall förmå mig att taga emot 
hans anbud.» 

»Så kan jag ju resa ensam», sade fru Ida en 



— 362 — 

dag, sedan hon länge förgäfves hade bearbetat 
André. 

»Ja, det kan du ju göra», svarade André med 
en blick, som fick Ida att blekna. 

En kväll satt Ida åter i skymningen och vän- 
tade på André. Hon hade denna morgon motta- 
git ett bref från mr Hurry, däri han ännu en gång 
proponerade henne Amerika-turnén, och denna 
gång stegrade han sitt anbud med en så stor 
summa, att Ida skulle vara rik vid sin återkomst 
från Amerika, om hon emottog det. Nu ville hon 
göra sitt sista försök med André. Hon ville säga 
honom, att det var på tid att skaffa pengar för 
att betala deras skulder i Dresden och medel att 
grundlägga en framtid. Hon ville tvinga honom 
att följa med. Hon satt nu åter i skymningen 
och väntade på honom. Det var nästan mörkt i 
rummet, då André kom in. 

Då han tände lampan, fick han syn på henne, 
men han talade icke. 

»God afton, säger man annars», sade hon i en 
förebrående ton. 

»God afton», svarade han. Han ville gå direkt 
in i sitt lilla rum. Men dä han gick förbi henne, 
såg hon, att han gråtit. Han hade ett så olyck- 
ligt och upprördt uttryck, att hon tog honom i ar- 
men och sade: 

»Men André, hvad är det?» 

»Åh, det är så sorgligt, så förskräckligt sorg- 
ligt!» utbröt han och sjönk ned pä en stol, med 



- 363 — 

båda händerna för ögonen. Han grät, så att han 
skakade i hela kroppen. 

»Men André», sade hon. Hennes röst hade 
blifvit mycket mild. »Kan du inte säga mig, hvad 
det är?» 

»Det är det, att — att jag trodde jag säg 
Vanda», snyftade han. 

»Du trodde», upprepade hon förvånad. »Var 
det då inte sant?» 

»Jag gick förbi ett butiksfönster», sade han^ 
fort, medan han beständigt grät och snyftade. 
»Där stod en dam och såg på något i fönstret. 
Jag fick lof att stanna tvärt. 'Det är Vanda', tänkte 
jag, — figuren — så som hon höll hufvudet, — 
alltihop. Hon vände ansiktet litet bort och hade 
en bred, skuggande hatt, så jag inte riktigt kunde 
se hennes ansikte. Vet du, att mitt hjärta stan- 
nade. Jag stod blott och väntade och väntade, 
att hon skulle vända pä hufvudet. Det dröjde må- 
hända blott några minuter, — jag tyckte det var 
en evighet. — Ändtligen rörde hon sig, — såg 
åt mitt håll — » 

»Nå?» frågade Ida oroligt. 

»Det var inte hon.» Han kastade armarna 
öfver stolryggen och lät hufvudet sjunka öfver dem. 

»Hade du önskat, att det varit hon?» frågade 
Ida i en lugn, kylig ton. 

»Jag vet inte», svarade han. »Jag vet inte. 
Jag vet ju inte alls, hur hon tänker om mig. Hon 
har aldrig svarat mig på mitt bref. Och om hon 
vore här? — Ja, hvad skulle jag göra med henne? 



— 3^4 — 

Till mig vill hon nog inte komma, jag som gjort 
henne så mycken sorg — åh, så mycken sorg!» 

Han började åter gråta högt. 

Ida satt några ögonblick tyst. Hon hade ett 
par gånger förut sett honom så där och visste inte 
alls, huru hon vid sådana tillfällen skulle behandla 
honom. Första gången var det, då han mottog 
sina föräldrars bref, däri de helt och hållet för- 
sköto honom, och sedan upprepade det sig, då 
jhan fick sina två bref oöppnade returnerade. 

Han hade vid dessa tillfällen visat en så för- 
tviflad sorg, att Ida hade blifvit rädd, ty han hade 
gått ut och varit borta i många timmar, och se- 
dan hade han varit som förstenad, knappast sva- 
rat henne, när hon tilltalade honom. — Men mu- 
siken hade kommit honom till hjälp. Han hade 
just strax efter fått tag i den dikt, han nyss kom- 
ponerat, och då han kommit in i sitt arbete, före- 
föll det, som om han glömt allt annat. Måhända 
hade den häftighet, hvarmed han störtade sig öfver 
sin komposition, och den snabbhet, hvarmed han full- 
ändat den, just varit en följd af hans behof att lösrif- 
va sig från de pinsamma tankar, som förföljde honom. 

Och nu, just som han slutat sitt arbete, och 
slutat det med ett så glänsande resultat, nu var 
genast det där gamla eländet färdigt att fånga 
honom igen. Huru kunde det vara möjligt, att 
blott en likhet, som påminde honom om systern,' 
kunde uppskaka honom så? 

Det både skrämde och förolämpade Ida djupt, 
och hon sade med sin kallaste ton: 



— 365 — 

»Ja, det är beklagligt, att jag skall vara orsaken 
till att det har blifvit ett sä spändt förhållande 
mellan dig och din familj. När allt kommer om- 
kring, såg du måhända helst, att jag aldrig kom- 
mit hit.» 

»Hur kan du tala så?» sade André jämrande 
och kysste hennes hand. »Du, som numera är allt, 
jag har på jorden.» 

Han gled ned på golfvet och lade sitt förgråtna 
ansikte i hennes knä. 

»Stackars gosse!» sade hon och strök honom 
öfver nacken. »Stackars gosse! att jag skulle göra 
dig så mycket ondt! Det hade varit bra mycket 
bättre för dig, om du aldrig mött mig i lifvet. 
Jag förstår, att du ibland skall kunna hata mig.» 

»Du får inte säga så», sade han och kysste 
häftigt båda hennes händer. »Du vet så väl, hur 
jag älskar dig. Mera än allt i världen! Du vet, 
att jag skulle kunna göra allt för dig. Rara du 
vill vara hos mig.» 

Han såg inte det lilla triumferande leende, som 
gick öfver hennes ansikte, då hon sade: 

»Så skall jag sätta dig på prof. Älskar du mig 
verkligen så helt och osjälfviskt, så tag emot det 
anbud vi fått af mr Hurry att följa honom till 
Amerika. Jag har fått så stor lust att sjunga där 
borta. Om åtta dar reser han, och jag har lofvat 
honom det sista, afgörande svaret i morgon.» 

Du känner mitt svar», sade André och reste 
sig. »Du vet, att det härvidlag inte är musiken, 
det gäller för mig. Tror du inte, att jag unnar 



- 3 66- 

dig dina triumfer? Jag skulle gärna hålla till godo 
med att följa dig blott som din ackompanjatör. 
Men aldrig med honom ! Aldrig, Ida ! — Jag vet 
ju på förhand, hur det skulle sluta.» 

»Nå, så tala vi inte mera därom», sade Ida och 
reste sig. »Jag lofvar dig att inte nämna ett ord 
vidare därom.» 

»Skall du bort igen?» frågade hon så, då André 
gjorde sig färdig att gå. 

»Det är ju den där repetitionen på klaverkon- 
serten, som jag skall spela sist i veckan», svarade 
han. »Den kunde inte bli på annan tid än i kväll. 
Du skall inte vänta på mig. Det blir måhända 
sent, innan jag kommer hem.» 

Han tog på sig öfverrocken och hatten. 

»Farväl, Ida!» sade han i dörren. 

»Farväl, André!» svarade hon gladt. Men 
hans ansikte var icke gladt. Hans ögon sågo sä 
utsörjda och olyckliga ut, då han öppnade famnen 
och sade: 

»Kom och säg mig riktigt farväl!» 

Han slöt henne i sina armar, och hon såg leende 
upp emot honom. 

»Du vet inte, hur jag älskar dig!» sade han 
sakta, med hopbitna tänder, och tryckte henne så 
hårdt intill sig, att det gjorde ondt. Så släppte han 
henne hastigt och skyndade bort. 

Då André vid midnattstid kom hem från repeti- 
tionen, var det mörkt i våningen. Han förstod, att 
Ida hade gått och lagt sig. Men dä han, försik- 
tigt skuggande med handen för ljuset, steg in i säng- 



- 3^7 — 

kammaren, såg han, att hon icke heller var där. 
lian började ropa hennes namn och sökte i hvarje 
vrå af den lilla våningen. 

Hon var borta. Hennes kappa var också borta, 
och nu märkte han, att byrålådor och skåp stodo 
halföppna och voro tomma. Alla hennes tillhörig- 
heter voro försvunna. 

Han störtade ut, fick fatt i en vagn och åkte 
direkt till mr Hurrys hotell. Man sade honom, 
att den amerikanske herrn lämnat Dresden i går. 

Från hotell till hotell genomsökte André Dres- 
den, för hvarje timme, som led på natten, sedd 
med mera misstänksamma ögon af portvakterna, 
som han ringde upp. Ingen kunde ge honom 
minsta upplysning om madame Tule. Då han i 
dagningen kom tillbaka till sin lilla tomma våning 
och kastade sig framstupa på sin säng, kände han 
sin panna vidröra en liten pappersbit, hvarpå stod 
skrifvet med Idas tydliga, fasta stil: 

»Farväl, André, nu skiljas våra vägar.» 



FEMTE KAPITLET. 
Våren kommer. 



I Västergötland hade det under slutet af april 
och in i maj rasat med storm och snöfall. Vin- 
tern ville icke ge tappt, utan höll envist i sig. Det 
låg djup snö i skogarna, vägarna voro nästan ofar- 



— 368 — 

bara, och så snart det kom en någorlunda vacker 
dag, så kunde man vara säker om, att de påföl- 
jande blefvo desto svårare. 

Arbetet på åkrarna kunde under sådana om- 
ständigheter ännu icke börja, men i stället arbeta- 
des det af timmermän och målare i den ena fly- 
geln, då den måste omändras för Karl och Anne- 
Marie, som skulle bo där. Bröllopet var bestämdt 
till midsommar. 

Anne-Marie tillbragte det mesta af sin tid på 
Högvalla, där hon och Charlotte sydde på hennes 
utstyrsel, medan prostinnan hade prostgården och 
alla omsorger där för sig själf. 

Anders Bunge och fru Anna voro båda nöjda 
med Karls val, och i synnerhet var brukspatronen 
intagen af sin unga svärdotter, som också visade 
honom den ömmaste, dotterliga tillgifvenhet. 

Fru Anna hade måhända i all stillhet önskat 
Karl en hustru af något högre börd. Det var ju 
så fullt af adliga fröknar på trakten; men hon hade 
alltid haft godhet för Anne-Marie, och då nu denna 
unga dam snart skulle bli medlem af familjen 
Bunge, så höjde det henne genast betydligt i fru 
Annas ögon. Dessutom kunde man icke låta bli 
att tycka om Anne-Marie. Bara hon visade sig, 
kände människor sig glada om hjärtat, och i all 
synnerhet nu, då hon själf lyste af glädje. Till 
och med gamla öfverstinnan såg henne gärna. 

»Det är en behaglig liten människa», sade hon. 
»Och man kan aldrig få nog af behagliga männi- 
skor ; de äro så sällsynta. Nog finns det fullt upp 



— 3Ö9 — 

af förträffliga, dygdiga och berömvärda människor, 
som man önskar dit pepparn växer, men dessa 
mjuka, ljusa, de verka så välgörande. Och så är 
det ju rent märkvärdigt hvad flickungen har em- 
bellerat. Sådan färg! Sådant häri Och dessa 
strålande ögon! Man skulle tro hon vore bara 
sjutton år. Det är endast ett, som är oklart för 
mig», tillfogade den gamla damen med en skälm 
i ögat. »Jag vet aldrig riktigt, om det är Karl 
eller Charlotte, hon är förlofvad med.» 

Och verkligen var Charlotte så lycklig, som om 
det var sin egen utstyrsel hon sydde på. 

I många år hade Anne-Marie varit hennes hjär- 
ta kär, men under den långa sjukdomen, då hon 
ensam skötte henne, hade hon nästan blifvit som 
Charlottes barn. Nu skulle hon bli hennes käraste 
brors hustru, och i framtiden var det tillsammans 
med dessa två älskade varelser, som hon själf skulle 
få lefva och arbeta. 

Hon var så uppfylld af denna lyckliga känsla, 
att till och med bilden af den aflidne pastors- 
adjunkten förbleknade. 

Pyllran nära nog sam i förtjusning. Anne-Ma- 
rie hade tidtals varit hennes elev, då hon tog un- 
dervisning hos henne tillsammans med André och 
Vanda i deras yngre dar, och nu skulle ju den 
söta flickan komma att bära det heliga namnet 
Bunge. Detta gaf Pyllran anledning att upprätta 
ett nytt husaltare, hvarpå hennes hjärta brann med 
fladdrande lågor för Karls utvalda. 

Hdgvalla. 24 



— 370 — 

Också den stackars Bertel var nöjd med Anne- 
Marie och log emot henne. 

»Mamma, är hon vacker?» frågade han och 
rörde sakta vid sin unga svägerskas hår. Och 
Anne-Marie log tillbaka och lofvade sig själf att 
bli honom en kärleksfull syster. 

Vanda var den enda, som i all denna glädje 
var ensam. Alla de andra voro upptagna af den 
nya familjehändelsen. De hade tröstat sig eller 
glömt. 

Vanda kunde hvarken trösta sig eller glömma. 
Hon tänkte aldrig på annat än på André, om hvars 
öden hon numera intet visste, och tanken på ho- 
nom förmörkade hela lifvet för henne. 

Föräldrarna nämnde aldrig hans namn. Anne- 
Marie hade blifvit främmande för henne, och far- 
modern tyckte icke om att beständigt se Vandas 
allvarliga ansikte och sorgsna ögon. 

»Du får sannerligen lära dig att ta lifvet litet 
lättare», sade hon otåligt till Vanda. »I en stor 
familj kan man verkligen inte jämt gå och lida 
för hvad hvarje särskild medlem hittar på att plåga 
en med. Då skulle man ju aldrig ha en lugn och 
behaglig stund. — Jag för min del har alldeles 
slagit André ur tankarna. Låt honom hållas! Han 
hittar nog på något annat, när tiden går och han 
får rasa ut. Du tog ju så förskräckligt vid dig, 
då Anne-Marie blef sjuk, och trodde hon skulle dö 
af sorg. Inte dog honl Tvärtom, är hon lyckli- 
gare och vackrare än någonsin förut. Det är, som 
jag ofta har sagt: lifvet är en föreställning, som man 



— 37i — 

skall se på som en lugn och bildad åskådare och 
inte lägga sig så hårdt på hjärtat. Aldrig hade 
jag tänkt, att du skulle låta den första stöten så 
hårdt bekomma dig.» 

Nej, farmor var icke nöjd med sin yngsta son- 
dotter, och Vanda blef dag för dag mera ensam. 

Hon hade verkligen fått ett bref från André, 
men hon hade icke svarat därpå, och skälet var 
det, att hon rakt icke visste Jivad hon skulle svara. 

Det var ett sådant underligt bref. 

André förebrådde sig i de starkaste uttryck, 
huru han hade smärtat och sårat sina föräldrar, 
och i all synnerhet Vanda, hans älskade, trofasta 
syster. Han visste och förstod, hvad hon tänkte 
om hans uppförande. Han skulle vilja göra allt 
för att rädda hennes ungdoms glädje, för att åter 
kunna möta och omfamna henne med samma fri- 
modighet som förut. 

Men hvad var det väl han ville göra for henne? 
Han nämnde icke ett ord om, att han ville afstå 
ifrån Ida, icke ett ord, att han själf ångrade sig 
och ville börja ett nytt lif. Icke heller talade han 
om, att han var lycklig, och att detta steg, som 
kostat honom så mycket, också hade ersatt och 
belönat honom för allt, han uppoffrat och lidit 
därför. 

Då Vanda läst brefvet, hade hon snarast ett 
intryck af att André legat med hufvudet i hennes 
knä och gråtit. Hade han verkligen varit hos 
henne, så skulle hon ha strukit hans hår och kysst 
hans panna och tegat. 



— 372 — 

Men hvad skulle hon väl svara? Det var ju 
egentligen ingenting att svara på. I lång tid sys- 
selsatte Vanda sig med att i tankarna hopsätta 
ett bref till André, men hon förkastade genast allt, 
hvad hon försökte ge uttryck åt. 

Ändtligen uppgaf hon all tanke på att skrifva. 

Då och då hade det i svenska tidningar åter- 
gifvits meddelanden om de konserter, André hållit 
i Dresden, och om den lycka madame Tule gjorde. 

När Anders Bunge läste tidningarna högt för 
familjen, hoppade han samvetsgrant öfver dessa 
meddelanden, som om de skulle ha inneburit en 
olyckshändelse, hvilken familjen icke hade kunnat 
uthärda att höra, men Vanda tog reda på dem, 
och då hon läste om Andres kompositioner och 
om den entusiasm, med hvilken de blifvit mottagna, 
då suckade hon och tänkte: 

»Då är han måhända lycklig? Hur kan han 
vara det?» 



Karl gick ute och väntade på regn. Hela Hög- 
valla väntade på regn. Det var blott regnet, som 
nu skulle kunna frälsa jorden. 

Men regnet kom icke. I stället kom blåsten, 
och blåsten växte till storm, och stormen tog till 
dag för dag. Natten mellan den tredje och fjärde 
maj rasade den, så att man i mans minne icke 
tyckte sig ha upplefvat något sådant. Högvalla, 
som låg högt och emot slätten icke hade något 
skydd af träd, var utsatt för stormens ohejdade an- 



— 373 — 

fall. Byggnaden skakade i sina grundvalar, och 
parkens träd vredo och böjde sig i vild ångest. 

Öfverstinnan hade tagit bomull i öronen för att 
kunna sofva. Hon afskydde att höra stormen. 

»Att man inte kan få vara i fred för det afsky- 
värda spektaklet !> sade hon förnärmad. »Sådant 
orostiftande larm skulle sannerligen afskaffas, och 
förr eller senare hittar man nog på ett sätt att 
befria folk från det där opassande tjutandet.» 

Hon bonade om sig det bästa hon kunde och 
kröp långt ned under täcket. 

Bertel kunde inte heller sofva. Han ropade 
gång på gång på sin mor. 

»Mamma, det får inte blåsa så! Det är styggt, 
mamma, mamma säg till att det slutar!» Och 
knappast hade hon fått honom till ro och åter 
gått och lagt sig, så ropade han åter: 

»Mamma! Bliss får inte skälla så ! H varför skäl- 
ler Bliss? Det gör ondt i Bertels hufvud.» 

Och verkligen lät det hemskt att höra band- 
hunden tjuta förtvifladt i mörkret, som för att öf- 
verrösta stormen. Karl låg länge vaken och tänkte 
på träden i parken. En af de äldsta lindarna hade 
till hälften knäckts under en storm förra året och 
hade blifvit omplåstrad med järnpansar om stammen. 

»Få se, om den håller i natt», tänkte Karl. 
»Den och alla de andra!» 

Vanda låg vaken uppe i sitt rum, där hon hade 
ovädret direkt mot rutorna. Hon låg och stirrade 
ut i natten och lyssnade till stormen, och hon hade 
en känsla af, att hela världen var i uppror. 



— 374 — 

Stormen kom farande fram öfver slätten och 
gjorde därpå liksom ett väldigt språng öfver taket på 
Högvalla, dansade och for omkring byggnaden 
och störtade så in i parken, där den skakade och 
ref i de bara trädkronorna, så det susade som ett stort 
upprördt haf. Så var det, som om de vilda mak- 
terna drogo andan ett ögonblick, men det var blott 
för att rusta sig till nya strider; ty plötsligt bröt 
det loss med ett tjut och ett raseri, som om stor- 
men föresatt sig att förstöra och förinta allt, och 
det suckade och jämrade i parken af hjälplös ångest. 

Vanda satt till hälften upprätt i sin säng, med 
hufvudet stödt mot handen. 

Hon var icke rädd, icke ens hemsk till mods, 
men hon kände sig så underligt tom och kall i 
själen. Hon låg och tänkte på, huru egentligen 
hela tillvaron var en sådan stor, meningslös storm, 
där vilda makter strida med hvarandra, och där 
än den ena, än den andra får öfvertaget. Och det 
hjälper icke att vrida och jämra sig, som parkens 
vettskrämda träd, ty det finns ingen som hjälper, 
och ingen som stillar stormen. 

»Det hjälper till och med inte att stoppa bom- 
ull i öronen, som farmor gör», tänkte Vanda. 

Efter några timmar tände hon ljus och tog fram 
en liten fotografi af André. — Den var tagen af 
herr Antony en sommardag, då Vanda och André 
besökte honom, och hade ett mera naturligt och 
obevakadt uttryck än vanliga arrangerade och 
opersonliga fotografier. 

Vanda låg länge och såg därpå. 



— 375 — 

»Ja, det är han», tänkte hon, »men icke hela 
han själf; — bara något, en liten del af honom 
själf. Det är min glada, vackra unga bror, men 
det ger mig inte något af hans allvarligaste tankar. 
Det är inte hans djupaste, mest personliga uttryck. 
Men det kan nog inte en bild ge en. Det kan 
bara hans musik uttrycka.» 

Hon lade bort bilden och släckte ljuset, och så 
började hon att i tankarna gå igenom hans piano- 
konsert. Nu kände hon den så väl. Då hon kom 
till finalen, där kampen står med alla de olika in- 
strumenten, flöt det ihop med stormen därute öfver 
slätten. Och då det segrande slutmotivet ljöd i 
hennes tankar, tyckte hon sig höra blåsinstrumen- 
tens fanfarer i vindstötarna mot hennes fönster. 

Hvad det var vackert, — stort! — 

Hon somnade med ett leende på munnen. — 

Hon sof djupt och länge. Plötsligt föreföll det 

henne i drömmen, att någon knackade på hennes 
dörr. — Men nu knackade det så starkt, att hon 
vaknade. 

»Hvem där?» ropade hon yrvaken. 

Karls röst svarade sakta utanför: 
»Det är jag, öppna!» 

Det var ännu skumt i rummet, men vid hori- 
sonten stod morgonrodnaden brinnande röd, som 
ett streck af eld. 

Vanda kastade en schal om sig och öppnade 
for Karl, som genast kom in och stängde dörren 
sakta efter sig. 



— 376 — 

Han var så blek, och hela hans utseende var 
så uppskrämdt, att Vanda frågade fort: 

»Hvem är sjuk? Är det pappa?» 

»Nej, André», svarade Karl. 

»André?» upprepade hon och gnuggade ögonen, 
som om hon ännu trodde sig drömma. »André är 
ju icke här?» 

»Han ligger hos herr Antony», svarade Karl. 

»Hos herr Antony?» sade Vanda. »Är André 
sjuk?» 

»Han har skjutit sig», sade Karl och sjönk ned 
på en stol. 

Vanda gaf ett doft jämmerrop ifrån sig, medan 
hon betäckte ansiktet med båda händerna. 

»Är han död?» frågade hon och såg på Karl 
med förtviflade ögon. 

»Inte än», svarade Karl och reste sig. »Jag rider 
efter doktorn, så fort jag hinner; och du, — ja, 
du går väl dit?» 

Hon svarade blott med att, så fort hennes dar- 
rande händer kunde hjälpa henne, få på sig de 
nödvändigaste plaggen. 

»Du får inte springa så där utan öfverkläder», 
sade Karl. »Det stormar ännu förskräckligt.» 

Han höljde henne tätt i schalen, som hon drog 
öfver hufvudet. 

»Nu, nu», sade Vanda, skälfvande öfver hela 
kroppen. »Jag behöfver inte mera.» 

De två syskonens ögon möttes i en smärta och 
en kärlek, som förenade dem båda, så som aldrig 
förr. Karl slöt henne starkt i sin famn och kysste 



— 377 — 

henne, och därpå sprungo de så fort och så ljud- 
löst de förmådde ned för trappan och ut på går- 
den. 

Vanda måste förbi stallet, för att fortsätta vä- 
gen till herr Antony, och medan de sprungo, be- 
rättade Karl, hur han blifvit väckt af att någon 
slog på hans fönster i flygeln, — och där stod 
Antony, utan hatt, med ett förvirradt utseende, och 
gjorde tecken åt honom. 

Då Karl öppnade för honom, talade han om, 
huru han fram på natten hade hört skottet och 
gått ut för att se, hvad det var. 

Han hade funnit André i den halfsmälta snön 
uppe mellan björkarna, på en af kullarna bredvid 
hans trädgård, och burit in honom i sin boning. 
Sedan hade han sprungit, så fort han kunde, till 
Högvalla, för att få hjälp. 

Medan Karl sadlade sin häst, sprang Vanda vi- 
dare. Hon tog genvägen öfver åkrarna, och en 
och annan torpare, som var ute, undrade hvad det 
kunde vara för en lång, mörk skepnad, som flög 
öfver marker och diken, liksom buren af stormen. 

Hon sjönk ned med fötterna i de många små 
kalla vattenrännilarna, och föll i snödrifvorna, som 
stormen hopat i skogsbrynet. 

Ibland var hon tvungen att stanna ett ögon- 
blick, för att draga andan, men genast jagade hon 
vidare. Det föreföll henne, att det ändå gick så 
långsamt, så långsamt, som när man flyktar i dröm- 
men, men känner sin kropp så tung, att man icke 
kommer ur fläcken. — 



— 37» — 

Ändtligen såg hon de två kullarna, mellan hvil- 
ken herr Antonys boning låg. 

Nu skymtade den fram bland de nakna träden, 
och han stod där själf på trappan. Då han såg 
henne komma springande, gick han henne till 
mötes. 

Hans svarta ögon voro så högtidligt allvarliga, 
att Vanda genast sade : 

»Han är död.» 

»Inte än», svarade herr Antony. »Men jag 
hoppas, att läkaren kommer snart. Jag begriper 
ju inte hvad jag skall göra åt honom. Det kan 
bli slut när som helst.» 

»Jag kunde inte sofva i natt», fortfor han, me- 
dan de nalkades huset. »Det var ju, som om värl- 
den skulle förgås. Jag bara låg och lyssnade till 
stormen. Och så vid femtiden hör jag ett skott, 

— det var alldeles tydligt ett skott, och så nära! 

— Uppe från björkhagen, där jag så ofta suttit 
med André, kom ljudet. Hvad skulle jag tro om 
detta enda skott ute i natten? — Då jag hade 
klädt mig, gick jag ut, direkt dit, hvarifrån jag hört 
skottet. — Där låg André i den tunna snön på 
det vissna gräset, — blodig, med slutna ögon. 
Jag bar honom in och bäddade ned honom. Han 
var iskall. Han ligger där i det stora rummet. 
Ni vill väl gå in till honom?» 

Vanda svarade blott med att gå vidare. 
»Har han talat?» frågade hon. 
»Nej, han är tyst», svarade herr Antony. 
Vanda gick upp för ett par trappsteg, som ledde 






— 379 — 

till Antonys arbetsrum, och han öppnade sakta 
dörren för henne. 

I det stora rummet stod längst till vänster bakom 
en skärm Antonys egen säng, som han flyttat dit. 
I sängen låg André, nedbäddad under filtar, blott 
klädd i en smutsig skjorta, som var blodig på 
bröstet. Han låg med slutna ögon, och hans an- 
sikte var krithvitt. Hans skägg hade växt, och 
han var så mager, som människor endast bli af 
hunger eller af förtviflan. 

Vanda gled sakta ned på knä vid hans säng, 
med ögonen oaflåtligt fastade på honom. Han 
andades åtminstone. Ja, det var alldeles säkert, 
att han andades. 

Plötsligt slog han upp ögonen och såg på henne. 
Hon förstod af hans blick, att han kände igen henne, 
men det var en blick så full af strängt allvar, att 
Vanda tänkte: 

»Det är nog blott döden, som blickar så obe- 
vekligt sträng.» 

Och hennes hjärta vågade knappast slå. Hon 
tog en af hans händer. Den var icke iskall. Denna 
hand lefde åtminstone än. Skulle det vara möjligt, 
att också han — — — 

Hon såg upp emot herr Antony, hvilken sakta 
som en skugga smög af och an på golfvet. 

Hennes ögon sade: »O Gud! hvilken jämmer!» 
och hans ögon svarade: »Ja, hvilken jämmer!» 

I lon reste sig icke från golfvet, förr än hon 
hörde ljudet af vagnshjul. 



— 38o- 

Kunde det vara möjligt? Var det redan dok- 
torn, som kom? 

Jo, det var han och Karl. Karl hade händelse- 
vis mött honom på vägen och genast fått honom 
med sig. 

Det var en ung man af ett ovanligt friskt och 
blomstrande utseende. Man kunde knappast tänka 
sig honom i förbindelse med sjukdom och lidande, 
och han tog också allt det mänskliga eländet från 
den glada sidan. 

Sjukdomen var för honom en fiende, han skulle 
kämpa mot, som det var roligt att kämpa mot, 
och som han hade föresatt sig att öfvervinna — 
och misslyckades det vid ena sammandrabbningen, 
nå, så skulle han lyckas dess bättre vid den nästa. 
Han var begåfvad för sin vetenskap, och han ut- 
förde sitt kall med entusiasm, men han var icke en 
nog stor personlighet till att förstå, af hvilken gri- 
pande och ödestiger betydelse en enda människas 
död kan vara. 

Att folk voro sjuka och dogo, det var ju ett 
faktum, som hände hvarje dag, och det var dock i 
förhållande till vetenskapen och till hela världsord- 
ningen en tämligen obetydlig tilldragelse. 

Det var icke ett moln på hans panna och icke 
en orolig blick i hans ögon. då han kom in och 
frågade, hvar patienten låg. 

Det sårade Vanda djupt, som i detta ögonblick 
darrade för hvarje ord, denne unge läkare hade att 
säga henne. Hon gömde sig också längst bort i 



-38i- 

rummet, medan Antony och doktorn gingo bort 
till sängen. 

Karl hade slagit sig ned vid bordet midt i 
rummet. 

Det var en lång stund denna djupa, ångestfulla 
tystnad varade, som alltid inträder i dessa ögon- 
blick, då de älskande, som intet förstå, vänta på 
domen från en, som förstår, men som icke har 
någon anledning att älska. 

Ändtligen kom doktorn fram frän skärmen och 
gick bort, där Vanda satt, för att taga sin päls. 
Herr Antony och Karl följde honom. 

»Ja, det var nog inte så fint gjordt, som den 
unge mannen hade önskat det», sade doktorn, me- 
dan han tog på sig pälsen. »Ibland är det tur att 
inte ha så noga reda på hvar hjärtat ligger; och 
den här gången sköt han allt bom.» 

Doktorn tog fram en cigarr för att tända den. 

»Men kulan skall väl tagas bort?» frågade An- 
tony och borrade sina svarta ögon i doktorn. 

»Behöfs inte, behöfs inte alls», svarade han. 
»Den har lagt sig så snyggt och galant på ett 
ställe, där den inte alls kommer att göra någon 
skada. Den ligger se så där, som om ni hade en 
tjugufemöring inlåst i den midtersta lilla afdelningen 
på er portmonnä. Den får ligga där som en liten 
påminnelse om, att man inte skall försöka sig på 
den sortens målskjutning en annan gäng.» 

»Det är alltså ingen fara!» utbröt Vanda och 
säg så tacksamt på doktorn, som om det vore 
hans förtjänst, att allt tedde sig så förhoppningsfullt. 



— 382 — 

»Inte nu», svarade han och såg plötsligt all- 
varsam ut. »Men man vet aldrig, om det kan till- 
stöta en lunginflammation. Utan att skjuta sig 
skulle hvem som helst kunna riskera en lunginflam- 
mation, om man, som den här unge mannen, uppe- 
hållit sig ute i en stormnatt och sedan legat pä 
jorden i vårsnön. Om något tillstöter, kan det 
bli farligt nog. Men än så länge få vi se tiden an. 
Jag skall be att få komma igen i morgon. — En 
sådan storm vi haft», fortsatte han så i en upprymd 
ton. »Och ännu tycks den inte vilja lägga sig. 
Jag trodde verkligen, att vi skulle flyga med vagn 
och häst och hela tutten direkt upp i luften.» 

Han skrattade sakta, medan han knäppte päl- 
sen väl igen om sig. Så bockade han sig till af- 
sked och rullade bort. 

Det var, som om stormen låtit på ett annat sätt, 
då hans vagn försvunnit. Och se! Det kom ju 
rent af ett par solstrålar genom rummet, som vis- 
serligen genast åter försvunno, men som dock hunno 
röra vid de hoppfulla ljusglimtarna i Vandas hjärta, 
fingo henne att resa på sig och bragte hennes ögon 
att stråla. 

Hon kom öfverens med Karl, att han skulle 
hämta litet kläder åt henne på Högvalla, men där 
hemma skulle de inte få veta om anledningen, hvar- 
för André låg här. Karl skulle säga, att André, 
som kommit hem från Dresden och tagit in hos 
herr Antony, insjuknat ganska allvarsamt, och att 
Vanda stannade hos honom för att sköta honom, till 
dess han — till dess han , och därmed ut- 



— 3^3 — 

bröt hon i gråt och dolde sitt ansikte i hän- 
derna. 

Nu skulle det först och främst vara så tyst om- 
kring André, att intet störde och oroade honom. 

Karl uträttade sitt ärende på bästa sätt, och de 
förstodo ganska väl på Högvalla, att André tagit 
sin tillflykt till herr Antony, då han icke vidare 
tordes visa sig i hemmet. 

Föräldrarne togo sig icke hans sjukdom vidare 
när, då de menade, att André, efter all den sorg, 
han åstadkommit, kunde förtjäna någon motgång, 
och det var ju en ren lyckträff, att Vanda var le- 
dig och kunde ägna sig åt att sköta honom. 

Visserligen visste man ju, att det endast fanns 
mycket begränsade rum i herr Antonys lilla hus, 
men man visste också, att den gamle mannen var 
en hedersman, fullt att lita på, och att han skulle 
göra allt för sina unga vänner. Man lät vänligast 
hälsa honom genom Karl, att herrgården stod till 
tjänst med allt, som kunde behöfvas. 

Pyllrans ögon stodo som på skaft af undran 
och nyfikenhet öfver, hvad nu månde föregå i An- 
dres romantiska historia, men öfverstinnan log ett 
litet ironiskt leende. 

»Eftersom hans sköna inte längre är hos ho- 
nom», sade hon, »så har det nog inträdt en kris 
i deras förhållande, och man får väl snart höra, 
att vår lille André har kommit på andra tankar.» 

Kndast hos Anne-Marie väckte tanken på Andres 
närhet en underlig oro. 

Icke så att hon fruktade, han skulle dö, därtill 



- 384 — 

hade Karls framställning varit alltför lugnande, men 
hon fruktade, att han, så snart han blifvit frisk, 
skulle visa sig på Högvalla och yrka på sina gamla 
rättigheter öfver henne, och Anne-Marie hade nu 
omplanterat sin kärleks träd i en annan jordmån, 
där det redan slagit så djupa rötter, att hon lefde 
i den öfvertygelsen, att Karl alltid varit hennes 
enda verkliga kärlek, och att hennes känslor för 
André varit barnsliga fantasier, som ingenting be- 
tydde. 

Hennes hjärta bäfvade för, att han nu åter skulle 
visa sig som en fridstörare och ställa sig emellan 
henne och hennes lycka. Men då Karl såg hennes 
ängslan, slöt han henne i sin famn och försäkrade 
henne, att hvarken André eller någon annan på 
jorden skulle ha makt att skilja dem åt, hvarefter 
hon lade sitt hufvud till hans bröst och kände sig 
trygg. 

Det var också för Anne-Maries skull Charlotte 
denna gång afstod från sitt vanliga kall att vara 
sjuksköterska. 

Nu, då Vanda hade åtagit sig detta värf, stan- 
nade hon på Högvalla för att gå upp i Anne-Maries 
och Karls intressen, och för resten anade hon icke 
orsaken till Andres plötsliga sjukdom och den fara, 
som den innebar. 

Sålunda voro Vanda och herr Antony ensamma 
om att sköta André. 

Antony hade åt sig själf inredt den lilla kam- 
maren en trappa upp, medan Vanda bäddat åt sig 
på golfvet i stora rummet bredvid Andres säng. 



— 385 — 

Om natten ville hon ensam vaka öfver honom 
hvarje ögonblick. Hvem kunde veta, huru många 
nätter hon finge behålla den lyckan? Om dagen, 
när Antony kunde vara vid Andres sida, tog Vanda 
sig några timmars sömn i bortersta ändan af det 
stora rummet. 

De två första dygnen tycktes allt börja ljusna. 
André skulle få äta, och han började tala litet. 

Vanda frågade om intet. Hon ville icke med 
en enda oroande fråga störa det lugn, som nu 
skulle vara hans bästa hjälp. 

Men han gissade, hvad hon hade på hjärtat. 
»Hon är borta!» var det första ord han sade till 
henne. »Hon lämnade mig för en annan.» 

»Och då ville du inte lefva», sade Vanda blidt 
och kysste hans hand. 

»Jag vågade ju inte komma hem mera», sade han. 
»Jag ströfvade här omkring i fyra dar, innan jag — 
innan jag gjorde det. Allt var ju slut för mig.» 

»Att du inte kom till mig!» sade Vanda och 
tog hans hufvud mellan sina händer, medan hon 
ansträngde sig att underkufva den passionerade 
sorg, hon kände vid tanken på hans öfvergifvenhet. 

»Jag visste ju inte, hvad du tänkte om mig», 
sade han. »Du svarade mig aldrig.» 

»Hvad skulle jag väl svara på ett sådant bref?» 
sade Vanda jämrande. »Du fick dock lof att välja 
mellan henne och mig.» 

»Jag valde inte, — jag fick dig!» sade han 
sakta, medan han låg och såg på henne. 

Efter en stund suckade han och sade : 

Hégvalla,. 25 



— 3 86 — 

»Anne-Marie! Hur är det med Anne-Marie?» 

Då Vanda berättat honom allt, som försiggått, 
och det stundande bröllopet på Högvalla, ljusnade 
det mörka uttrycket i hans ansikte. 

»Då kan jag måhända rent af få lof att lefva?» 
sade han. 

Men det såg icke ut, som om André skulle få 
lof att lefva. — 

Det inträffade hvad doktorn hade förutsagt som 
en möjlighet: det tillstötte en svår lunginflamma- 
tion, och den glade doktorns ansikte blef ganska 
allvarsamt. Nu började saken intressera honom, 
ty nu ställde det sig att blifva en kamp på lif och 
död. 

André fick mycket opium för att icke hosta, 
och låg som oftast i ett hälft medvetslöst tillstånd 
eller feberyra. 

Under dessa veckor genomgick Vanda sin största 
strid i lifvet, ensam inför dödens stora afgörande 
fråga. 

Gamle Antony visade henne en vänskap och 
ett deltagande, som hon aldrig i lifvet glömde; 
men med all sin goda vilja kunde han ändå icke 
lyfta hennes själ eller stärka hennes mod under 
allt det hon nu hade att lida. 

Han gick omkring, modfälld och darrande och 
kastade ängsliga blickar bakom den stora skärmen, 
där Vanda satt och stirrade in i ödets hemlighets- 
fulla anlete, färdig att följa sin bror till den yt- 
tersta gränsen af dödens skugghöljda land. 

Ute fortsatte det hårda vädret. 



- 387 - 

Väl hade stormen lagt sig och himlen klarnat, 
men det hade inträdt en tid af torr köld, med 
frost om nätterna och blåst om dagarna, under 
hvilken all utveckling i naturen stod stilla. 

När Karl då och då kom för att höra efter 
Andres befinnande och alltid fick det trista svaret: 
»Det ar oförändradt», kunde han icke låta bli att 
också uttrycka sina bekymmer for allt, som var 
nedlagdt i jorden, och som nu skulle torka och frysa 
bort, om det icke kom väta och värme. 

»Hvad hjälper det, om jorden är väl beredd», 
sade han, »om himlen beständigt nekar oss regn.» 

Om kvällarna stodo Antony och Vanda ofta 
ute på trappan och sågo upp emot stjärnorna, som 
blänkte och tindrade på den molnfria himlen. 

Antony stod med hopknäppta händer och såg 
beundrande upp emot himlahvalfvet, medan Vanda, 
tätt insvept i sin schal, lyfte sina sorgsna ögon 
emot de kalla stjärnorna, som i oändlig tystnad 
sväfvade däruppe. 

»Hvad vi äro små!» sade Antony som för sig 
själf. »Små försvinnande stoftkorn i jämförelse 
med dessa otaliga världar! Huru kunna vi egent- 
ligen begära rättigheter, lycka — någonting? Vi 
ha blott en skyldighet, den att beundra, beundra 
allt detta oöfverskådliga, som styres af så visa och 
orubbliga lagar.» Och han tecknade med handen 
en båge öfver himlahvalfvet. 

Vanda stod länge tyst, och hennes ögon mörk- 
nade allt mera. 

»Och dock kunna vi, som äro så små, älska 



— 3 88 — 

och sörja så mycket!» sade hon som för sig själf. 
»Och allt detta skulle vara utan betydelse, utan 
mål? Jag tror det inte, — jag kan inte tro det! 
Liksom alla dessa klot ha sina bestämda banor, 
som de aldrig våga öfverträda, så har nog också 
hvarje människolif sin bestämmelse, sin betydelse, 
som det är vår skyldighet att uppfylla och nå, och 
som vi icke ostraffadt kunna bryta emot.» 

Det suckade och darrade i de nakna björkarna, 
och Antony sade: 

»Ni får inte stå längre här ute, fröken Vanda. 
Denna obarmhärtiga köld tycks aldrig vilja ge vika.» 

Och det var verkligen med möda den gamle 
mannen och den unga flickan kunde skydda André 
för den isande blåsten, i det skröpliga huset. 

»Och en half timme härifrån stå alla Högvallas 
bästa gästkammare tomma», tänkte Vanda. 

När hon om natten satt vid Andres säng och 
lyssnade till blåsten eller såg ut i den tysta, kalla 
natten, föreföll det henne, som om allting vore fär- 
digt att upplösas. Kalla, obarmhärtiga makter 
hade fått herraväldet därute, och våren skulle ald- 
rig, aldrig mera komma. Och här inne höll också 
ett ungt lif på att slockna, ett lif, som hade lofvat 
så mycket, och som skulle kunnat skapa så myc- 
ken skörd, om det icke förirrat sig från sin bana 
och blifvit förvirradt och tillintetgjordt af onda, för- 
störande makter! 

Vanda satt och såg ut i natten och kände allt 
inom sig som en stor, kall tomhet. Hon grät icke, 



— 389- 

hon visste knappast om hon sörjde. Hon var som 
förstenad i sitt innersta väsen. 

Det var ohyggligt att höra, huru André ibland 
låg och yrade om musik. 

•»Där ska pukorna komma!» ropade han och 
ville resa sig. »De ska komma plötsligt, som ödet, 
doft och afgörande. — Men se där, nu komma vio- 
linerna för sent! — Får jag be herrarna ta om det 
här stället! — » 

Och han knackade i sängkanten. 

Så log han och smågnolade, och så sade han 
sakta: 

»Ja, hon sjunger det där stället utmärkt. Ingen 
kan sjunga det så. Men det gör i alla fall ondt. 
— Och du vet, Vanda, att jag var rädd, rädd och 
förtviflad, då jag gjorde det. Vanda, Vanda, hvar- 
för har du gått? Hvarför är du inte här?» utbröt 
han så och såg sig omkring med vilda ögon, me- 
dan han satte sig upp i sängen. 

»Jo, jag är här, André», sade Vanda smekande, 
»Jag lämnar dig aldrig, aldrig.» 

»Nej, aldrig mera», upprepade han och föll till- 
baka på kuddarna. 

Midt i natten kunde han plötsligt fara upp ur 
sängen och leta efter något på bordet. 

-»Nu måste det vara», sade han. »Inte hemma 
på Högvalla, men nära, nära.» 

Och Vanda ropade i sin ångest på Anlony, 
som kom och hjälpte henne att tvinga André till- 
baka i sängen. 

Det var förskräckligt för Vanda att se honom 



— 390 — 

så där, denne unge bror, som hon alltid sett så 
vacker och behärskad, till och med under hans 
sorger och motgångar, alltid manlig och sympatisk, 
nu störta omkring som ett otämdt djur, så hemskt 
förändrad af sjukdomens härjning, med förstördt 
utseende och vilda ögon. 

Det såg ut, som om krafterna sjönko för hvarje 
dag, och doktorn menade, att om icke febern snart 
bröts, hade man icke mycket att hoppas mera. 

Sent en kväll satt Vanda vid Andres säng. Ute 
blåste det icke längre. Det hade blifvit alldeles 
stilla, — en stillhet, som nästan föreföll henne 
hemsk efter det beständiga brusandet. 

Inga stjärnor voro att se, ty himlen var täckt 
af ett tjockt molnlager. 

Vanda hade ett ögonblick somnat in, men väck- 
tes vid att André rörde på sig. 

»Jag fryser», sade han darrande. »Lägg litet 
mera öfver mig.» 

»Nu kommer det», tänkte Vanda. »Nu är det 
dödens kyla, som börjar.» 

Hon tog hans hand. Den var sval, men icke 
kall. Hon lade sin hand på hans bröst. Det brände 
icke längre, utan en svag svettning täckte huden. 

Kunde denna lycka vara möjlig? 

Febern var borta. 

Medan hon täckte André med varma filtar, låg 
han och såg på henne med vänliga, trötta ögon, 
som hade mistat den torra, brinnande feberglansen. 

»Vanda!» sade han. »Nu tror jag nog, att jag 
vill sofva.» 



— 39i — 

Han suckade och log, det första leende Vanda 
sett på hans ansikte sedan den där förskräckliga 
morgonen. 

»Du blir ju hos mig?» sade han och log på 
nytt. 

» Alltid, André ! Alltid ! Vi två skola följas åt. » 

Han nickade sakta, och strax därpå hörde hon 
hans lugna, taktfasta andedrag. Han sof djupt 
och sundt. 

Då gled hon ned på golfvet och sträckte sina 
armar mot höjden. 

Hennes läppar rörde sig blott i en sakta hvisk- 
ning, men hennes hjärta ropade: 

»Tack, min Gud! Tack, att du låter honom 
lefva! Men hjälp oss nu också att lefva. Ingen 
kan det, endast du kan det. Visa oss vägen, att 
vi må göra din vilja!» 

Hon böjde ansiktet emot sängkanten och låg 
hopsjunken i en lycklig hvila, som bidande ett svar. 

I stillheten hörde hon blott Andres lugna ande- 
drag, men så småningom blandade sig ett annat 
ljud däri. 

Det började som en sakta hviskning, men steg 
och steg till en samlad, mäktig klang. 

Det var regnet! Det kom susande i milda, 
starka strömmar, vårens frälsande, lifgifvande regn, 
som snart skulle få jorden att blomstra. 



Ml i 








*i^ 






INNEHALL 

Första delen 

Första afdelningen Sid 

Kap. i. En skymt af gården 7 

» 2. Silfverbröllopet — Förberedelserna — Gästerna 

— Festen 14 

» 3. På skilda vägar.. 5g 

» 4. Mellan fyra ögon 77 

Andra afdelningen 

Kap. i. Hos farmor 94 

» 2. Eremiten 108 

» 3. Tillfället gör tjufven 12S 

» 4. En sammandrabbning 142 

» 5. Farliga makter 163 

Andra delen 

Första afdelningen 

Kap. i. Medan åren försvinna 193 

» 2. »Goda grannar och mera sådant» 213 

» 3. Vanda i Stockholm 237 

» 4. Två dagar senare 258 

» 5. Det var ej samma blomma, 

Det var ej samma vind __ 261 

Andra afdelningen 

Kap. i. Andre' spelar 283 

2. Stormklockan går 304 

» 3. Anne-Marie får frid 327 

» 4. Frihetens lycka 342 

* 5. Våren kommer 367 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 



PT 

9781 

N9H6 



Nyblom, Helena Augusta 
Roed 

Högval la